Publicerad 1911   Lämna synpunkter
BIPLIKTARE, m.; pl. =.
Etymologi
[liksom ä. d. bipligtere efter mnt. biplichter l. t. beipflichter, till biplichten, beipflichten (se BIPLIKTA)]
(†) person som förbundit sig att bistå ngn, allierad; medhjälpare, anhängare; jfr BEPLIKTARE. Hwadh skadha them (dvs. lybeckarna) hända kunde, aff Konungen i Danmarck eller hans Bijplichtare, skulle Konung Gustaff wedergälla och betala. Tegel G. I 1: 74 (1622).

 

Spalt B 2726 band 4, 1911

Webbansvarig