Publicerad 1912   Lämna synpunkter
BJÄFFA bjäf3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (Thorild).
Etymologi
[sv. dial. bjäffa, motsv. d. bjæffe, skälla; onomatopoetisk bildning, afsedd att återgifva små hundars skällande; jfr BJÄBBA, v.]
(föga br.) bjäbba. Möller (1745; under abboyer).
1) i eg. bem., om liten hund: bjäbba (se BJÄBBA, v. 1), småskälla, gläfsa. Man ej annat seer än Hundar stå och bieffa. Spegel Guds verk 269 (1685).
2) i öfverförd anv.: bjäbba (se BJÄBBA, v. 2). O lille rimets hoppare! / Och vettets lille baladin! / Och smakens lille bjäffare! Thorild Straffs. 3 (1783).

 

Spalt B 2932 band 4, 1912

Webbansvarig