| Publicerad 1916 | Lämna synpunkter |
BLYGHET bly3g~he2t, i sydligaste o. sydvästra Sv. vanl., eljest sällan 4~1 (Weste har båda accentformerna; bl`yghét Almqvist), r. l. f.; best. -en.
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara blyg. — särsk.
1) till BLYG 1. Blygheet (gör) snart ynnest när hwar man. Gl. t. Syr. 32: 14 (Bib. 1541). Någon blyghet lådde ännu vid henne efter Klostret. Ågren Gellert 48 (1757). Blyghetens rodnad på kinderna. Rydberg Vap. 138 (1891). — jfr BOND-, O-BLYGHET.
Spalt B 3515 band 4, 1916