| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
BLÄNKA bläŋ3ka2, v.1 -er, -te, -t. vbalsbst. -ANDE, -NING (se BLÄNKNING, sbst.1); -ARE (se BLÄNKARE, sbst.1); jfr BLÄNK.
I. intr.
1) [jfr motsv. anv. i nor. dial., mnt., ä. holl., t. o. ä. eng.] skina, lysa.
a) (numera mindre br.) utstråla ljus; lysa, stråla. Jfrå hans lender vp och nedher, sågh iagh såsom en eeld blenkia alt om kring. Hes. 1: 27 (Bib. 1541). Englarna, som meer än Soolens Ansicht blänka. Spegel Guds verk 43 (1685). De dagar som blänkte / Öfver en nyfödd verld. Adlerbeth Buc. 82 (1807). Redan dess (dvs. hamnens) fyrbåk mot seglaren blänker! Oscar II 2: 221 (1861, 1887). — särsk.
α) mer l. mindre bildl. Then lycksalige och lärde tijdhen begynte småningom .. jw lengre jw mehra blänckia. Schroderus Osiander 2: 767 (1635). Så fabelachtigt som nu detta synes wara .. så blänker dock en liten sanhetz gnista der utinnan. Holm N. Sv. 112 (”111”) (1702). Ett sken der (dvs. i drömmarens hjärta) stundom blänker, / Som dagar framtids öden. Thomander 2: 593 (1828).
β) närmande sig b, om månens o. stjärnornas sken. Har månen och med lust i thessa nätter blänckt? Kolmodin Qv.-sp. 1: 47 (1732). Kristallen den fina som solen månd’ skina, / Som stjernorna blänka i skyn. Fyra mycket vackra visor m. beziffr. mel. 8 (1844). Framför min säng med liflig glans / ett ymnigt månsken blänker. Larsson Kines. dikt. 83 (1894).
b) vara blank, glänsa, skina; om föremål som från glatta ytor återkasta ljuset. Swerdet .. är feyat at thet blenckia skal. Hes. 21: 10 (Bib. 1541). Kropparna skole (ss. förklarade) bliffua sniöhwijta, och .. blänckia .. som silff och gull. Phrygius Him. lif. 89 (1615). Man sade Indernes Sköldar och Wapen blixta och blänckia aff Guldh och Elphenbeen. Sylvius Curtius 576 (1682). På marken blänker snön / Af frostens glitter. Envallsson Skom. 3 (1785). Dessa stenhällar, som nu blänkte i månskenet. Blanche Tafl. 1: 12 (1845). Tårarna blänkte på kinderna. Heidenstam Svenskarna 1: 133 (1908). — jfr GUL-, GULD-, KLAR-, SILFVER-BLÄNKANDE m. fl. — särsk.
α) opers. I morgonsolens glans af svärd och spjut det blänker. Jensen Böhm. dikt. 49 (1894). Det blänker svagt ur slipadt glas / i kronans prismors rad. Fröding Stänk 62 (1896); jfr 3. Det lyste och blänkte (i solskenet) från alla tinnar och torn. Lagerlöf Holg. 2: 204 (1907).
β) (föga br.) i uttr. blänka med ngt, svänga ngt så att det glänser. Blenkia medh swerdet. Lex. Linc. (1640; under corusco); jfr II 2. Sländorna foro öfver kärren och blänkte med vingarna. Lagerlöf Länkar 214 (1894).
γ) mer l. mindre bildl. (I, fruntimmer, söken) med flatt väsende taga Ehr ett Herravälde, som blänker Eder i ögonen, men för de klarsynte är fullt med fläckar. Dalin Arg. 1: nr 3, s. 4 (1732). Tidens fördelar kunna kallas lysande; egenteligen äro de blott blänkande. Ödmann Anv. t. pred. 62 (1807).
δ) (föga br.) om känslor o. d.: lysa fram (ur) l. afspegla sig (i ngns ögon). Kärlek, .. / Du i ynglingsblicken blänker, / Der han står med ärans krans. Wecksell S. dikt. 44 (1868).
ε) i p. pr. i adverbiell anv. (såsom förstärkningsord) till adj. som beteckna fin, ny, blank o. d. Paketbåten står färdig att företaga sin andra resa, och allt är blänkande nytt. J. Gernandt-Claine i SD(L) 1898, nr 23, s. 5. De blå ögonen blefvo små och blänkande blanka af bara odygd. Hülphers Ångermanl. 71 (1900).
Anm. till a o. b. I äldre tid tyckes för språkkänslan ingen skillnad ha förefunnits mellan a o. b.
c) (mindre br.) framträda starkt för ögat på grund af klara, lysande färger; lysa. En blänckiande skogh. Lex. Linc. (1640; under coruscus). En blänckiande Skyy. Stiernhielm Lycks. 3 (1650). Gårdar, som smultron röda, / .. Blänka från skogars bryn. Wallin Vitt. 2: 163 (1837). Rosenbuskarna blänkte af nyutslagna rosor. Lagerlöf Jerus. 1: 121 (1901). jfr FÄRG-BLÄNKANDE. — särsk. opers. Abbot Hans örtagård stod så full av blomster, att det blänkte för ögonen av blått och rött och gult, när man såg in i den. Lagerlöf En saga 136 (1908). särsk. i uttr. det blänker rödt, hvitt osv. Det blänker hvitt / om rönnlöfvens fina dun. Ekelund Melodier 61 (1902). En mörk sky drog över Janne Molins väderbitna ansikte, det blänkte rött för hans ögon. Högberg Frib. 380 (1910); jfr 3.
2) [bildl. anv. af 1] (numera knappast br.) (på grund af utmärkta egenskaper) framstå l. tilldraga sig uppmärksamheten framför annat l. andra, utmärka sig, lysa, glänsa. Vpöfwas .. (förståndet), skerpes och wetties thet med flitig studering, .. så blencker thet, så kan thet vtan mödo råka vppå och vtråda diupsinniga ting. Swedberg Ungd. 156 (1709). Ej är som blänkand brud / I Balldurshaga kyssa. Björner Fridth. 15 (1737). Vår dyraste Drottnings oförlikneliga blänkande exempel. Ljungquist Præs. i VetA 1752, s. 65. Öfverallt blänkte konungens ära. Adlerbeth Ant. 1: 8 (c. 1792). Ett lif, som äger så få blänkande sidor, .. (synes icke) vara af särdeles högt intresse. J. J. Nervander 1: 72 (1832, 1850). Det blänkande i .. (Tegnérs) snille skymmes ej af sjelfva skoldammet. Böttiger 4: 116 (1847, 1869). — särsk.
a) om personer: ståta, pråla, lysa. Wälan uprichtige så öpnen hwad ij tänkia. / .. Hur man i fältet kan mäd tappra händer blänkia. J. O. Widman i Lejonkulans dramer 1: 19 (1689). (Knut den långe) blänkte .. i alla de egenskaper, som så ofta missbrukas och dock alltid dåra. Sv. Merc. V. 4: 89 (1760). Det är endast skänker gifna af högfärd, för att blänka, som kunna stöta. Gustaf III 3: 57 (1873). Detta mångsidigt blänkande snille. Crusenstolpe Medalj. 20 (1860).
b) i p. pr. om stil, uttryck, framställning: skimrande, prunkande, prålande. Franzéns framställning är långt mindre liflig och blänkande än Beskows. Wirsén i 3 SAH 2: 762 (1887). Dens. Därs. 11: 165 (1896).
3) hastigt l. plötsligt lysa till, blixtra till. Tine pilar foro bortt åt medh itt sken, och tijn glaffuen medh liungeeldz blenckiande. Hab. 3: 11 (Bib. 1541). En phosphorgnista utur hofven blänkte, / Och tusen gnistor omkring Åsnan stänkte. Markalls sömnl. nätter 2: 25 (1821). Blänkande kornblixtar draga / eldspår på synrandens stig. Karlfeldt Flora 46 (1906). — särsk.
a) opers. Av guld och av ädelstenar / det blänker i hastiga glimtar / som blixtens lek i ett moln. Andersson Kalidasa Urvasî 7 (1906).
b) i bild. Förfärliga tanke, som alltjemnt kommer tillbaka, hvass och blänkande som en blixt ur molnet. Wikner Vitt. 68 (1871).
c) sjöt. gifva blänkar (se BLÄNK 2 b), visa blänkljus. Vid nära annalkande till andra fartyg skola lotsfartyg ha sina sidoljus tända färdiga till begagnande samt blänka med dem eller visa dem med korta mellantider för att därmed ange, i hvilken riktning de stäfva. 2 NF 16: 1140 (1912).
II. tr.
1) [jfr motsv. anv. af nor. dial. blenkja, t. blänken] (numera knappast br.) göra blank l. skinande; blanka. Tå wåre Frwer och Jungfrwer wilja gå i Kyrkian, krusa the sitt Håår, blenkia Ansichtet, bepryda Hufwudet medh Gulhufwor. Schroderus Albertinus 4: 95 (1638). Johannes, blänk min sko! Almqvist Amor. 31 (1821). Dens. (1844).
2) (†) komma (ngt) att glänsa, svänga (blankt vapen) så att (det) blixtrar (jfr I 1 b β). (Med åthäfvor synda de mot sin nästa hvilka) see bistert vth, wrengia munnen och ansichtet, .. knyta näfwen, blenckia yxen, etc. åt honom. L. Paulinus Gothus Rat. bene viv. 309 (1633).
Särskilda förbindelser:
a) om (hastigt) frambrytande (o. åter försvinnande) sken: lysa fram; blixtra fram. Månen blänkte fram genom molnens tunna förhängen. A. Blanche i Nordstjernan 1845, s. 24. Vi följde nu stranden, .. och så, ändtligen, blänkte ljusen från Kissimee fram emot oss. Lewenhaupt Med Reddy 222 (1907). De höga bergen följas åter af bördiga fält, då och då blänker en sjö fram, inramad af grönska. Ramberg Bl. svarta 213 (1911). — mer l. mindre bildl. Glädjen blänkte fram af enkans dystra blick. Lidner 1: 190 (1789). Snillet blänker fram i nöd; / Den första Skalden skref för bröd. Lenngren 136 (1795). Det går .. genom .. (denna skrift) en underström af humor, som alltsomoftast blänker fram. SDS 1904, nr 162, s. 2.
b) om fast sken l. glans: lysa fram (mellan l. gm l. mot ngt), glänsande skymta l. blicka fram. Öfverst på borgen Pallas har valt sitt säte, du ser det, / Blänkande fram ur ett moln. Adlerbeth Æn. 47 (1804). Berget .. Sarmiento blänker fram som en isig käggla, synlig under hela passagen. Andersson Verldsomsegl. 1: 144 (1853). Genom den glesa vävnaden (på vanten) blänkte en bred gullring fram. Nordström En piga 9 (1914).
BLÄNKA IGENOM 10 040 l. 032, äfv. GENOM 40 l. 32. till I 1: lysa l. glänsa igenom (ett skymmande omhölje). Nordforss (1805). Dalin (1850). — jfr GENOMBLÄNKNING.
BLÄNKA TILL 10 4. till I 1 o. 3: hastigt o. öfvergående lysa, glänsa till, blixtra till. I retadt lag där borta / Det blänker till en knif! Bååth På gr. stig. 42 (1889). Månskenet blänkte till i hans hjälm. Heidenstam Folkung. 1: 198 (1905). — opers. Det blänkte till af klara / Facklor öfver islagd sjö. C. V. A. Strandberg 1: 154 (c. 1858). Det blänkte till i hennes ögonvrår. Tigerschiöld Dikt. 1: 56 (1888).
BLÄNKA UPP l. OPP 10 4. (numera föga br.) till I 1 o. 3; jfr BLÄNKA FRAM a. Solen blänker upp (fram). Moberg Gram. 290 (1815). Fullmånen blänkte upp öfver Kungsberget. Dybeck Runa 1849, s. 44. — mer l. mindre bildl. Så ska’ i Nedergång min Sol og blänka opp! Börk Darius 252 (1688). Efter någon timme blänkte en idé upp i hans öfverretade hjärna. K. Johanson i SD(L) 1904, nr 313, s. 4. — jfr UPPBLÄNKA.
Ssgr, se under BLÄNK.
Spalt B 3606 band 5, 1917