Publicerad 1917   Lämna synpunkter
BLÄRA blä3ra2 l. -æ3-, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. blära (Västergötl., Smål., Hall., Skåne o. Blekinge), blär (Estl.), blåsa; jfr d. blære. Ordet är identiskt med BLÄDDRA, sbst., ä. blädra, hvars -d i vissa dial. försvunnit]
benämning på vissa nejlikväxter med uppblåst, blåsformigt blomfoder.
1) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] växten Silene inflata Smith, tarald, smällglim, blåsnejlika (se d. o. 2); jfr PUNGAR, ÄGGLING. Cucubalus (dvs. Silene) .. kallades (vid Kristianstad) Bläror. Linné Sk. 398 (1751). Post Ogräsv. 103 (1891).
2) växt af släktet Melandrium Roehl, blåsnejlika (se d. o. 1). Fries Bot. utfl. 3: 230 (1864; ”i f(o)lkspr(åket)”). Normalfört. ö. sv. växtn. 29 (1894). — jfr HVIT-, KLINT-, KLÄTT-, RÖD-, SKOGS-, ÄNGS-BLÄRA m. fl.

 

Spalt B 3612 band 5, 1917

Webbansvarig