| Publicerad 1921 | Lämna synpunkter |
BOTANIST bωt1anis4t l. bω1-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
1) botaniker. Runius Dud. 2: 144 (1713). (Myrin) ansågs redan innan han tagit filosofiska graden stå i spetsen för universitetets unga botanister. Geijer I. 2: 161 (1835). För sina djupa insikter i kunskapen om växterna erhöll Linné namnet botanisternas konung. Läseb. f. folksk. 564 (1892). O. Nordstedt i BotN 1894, s. 183. Äldre svenska botanister hafva .. intresserat sig för äfven den ekonomiska sidan af sin vetenskap eller växtformernas praktiska tillgodogörande. LAHT 1895, s. 94.
2) person som botaniserar. En hel hop Botanici (hafva) framgifvit (floror); de fläste .. hafva utnämt de rum och ställen, hvaruppå hvar och en ört finnes .., på det då någon idog Botanist ville leta efter samma Växter, måtte hitta dem så mycket snarare igen. Linné i VetAH 1739, s. 7. En allhärjande Botanist, som, liksom alla Botanister, då de finna en sällsynt blomma, afbryter henne och gömmer henne i sitt herbarium. SvLitT 1817, sp. 637. — jfr OKYNNES-BOTANIST m. fl.
(2) -SPADE. (liten) spade afsedd att användas vid botanisering till uppgräfvande af växter.
Spalt B 4089 band 5, 1921