| Publicerad 1921 | Lämna synpunkter |
BRAKNA bra3kna2, v. -ade.
(numera bl. metall.) få brakor; förr äfv. allmännare: spricka (sönder). Effter .. Miölona Löfwet braknar icke så Lädret, som effter annor Bark. I. Erici Colerus 1: 325 (c. 1645). Rödbräckt (järn är) odugeligt (till bandjärn), om det märkes, at banden deraf brakna uti kanterne. Rinman Jernförädl. 199 (1772). TT 1882, s. 47.
Spalt B 4134 band 5, 1921