| Publicerad 1921 | Lämna synpunkter |
BRAKA bra3ka2, v. -ade. vbalsbst. -AN (†, A. Wollimhaus Vitt. 16 (1672)), -ANDE, -NING (föga br., Lind (1749; under gekrache), Wenström o. Jeurling (1891)).
1) på grund af bristning l. dyl. gifva ifrån sig ett kraftigt knakande ljud, knaka; i förb. med adverbiell bestämning ofta liktydigt med: under buller falla l. störta; stundom, numera i sht hvard., med öfvervägande betonande af bristningen: (under buller) brista sönder l. gå itu; ofta opers. Så weldig och dråpelig bygning som werlden är, kan icke falla, medh mindre thet allestadz sålunda moste kneckia och braka. L. Petri 1 Post. B 3 a (1555). Then förste knakar then andre brakar then tridie faller. Sv. ords. C 7 a (1604). De .. hörde den tindrande drifvan / Knarra för fötternas steg, och knutarne braka för kölden. Runeberg 1: 26 (1832). Kör sakta i backarna .. annars brakar eländet (dvs. den söndriga vagnen), och vi bli kvar på stäppen. Hedin Pol 1: 127 (1911). — i bild. Då är bäst att stryka på seglet, att icke altt brakar. RP 5: 92 (1635). Igenom Cavallii befordran har någras hopp brakat i backen. Bark Bref t. Hermelin 1: 96 (1703).
2) utan nödvändigt sammanhang med bristning: gifva ifrån sig ett starkt, (doft) skrällande ljud, dåna, skrälla; förr äfv. ngn gg: spraka; ofta opers. När stor kiöld är .. skal en höra huru det tjuter på siön af thet at ijsen brakar. Bureus Suml. 61 (c. 1600). Gips brändt i en koppar- eller jerngryta, brakar som salt. Wallerius Min. 53 (1747). Kanoners åskor braka. J. Wallenberg 187 (1771). Nu majgrefven nalkas — hör, järnluren brakar. Karlfeldt Frid. lustg. 110 (1901). — särsk.
b) (numera föga br.) om vind, storm o. d. Ehrenadler Tel. 139 (1723). Nordanvädret brakade i de höga Skatar på Träden. Mörk Ad. 1: 100 (1743).
c) (hvard.) i uttr.: (göra ngt) så att det brakar (efter det l. efter), så att det hviner efter (det), med kläm. Men drickspengar ta de .. och det så det brakar efter det. Lundquist Stinde Borgarf. 171 (1885). Ni hissar bara segel och sätter sedan i väg så det brakar! Arkadius Pakkala 16 (1895).
1) till 1: under brak springa af l. brytas af. En hög och väldig nordisk tall, / Som brakande mot stormens vingar strider, / Men brakar af till slut. Nicander 1: 170 (c. 1830).
BRAKA IHOP10 04.
1) till 1: med brak (brista sönder o.) falla ihop. A. F. Soldan (1848) hos Aho Soldan 99. Har man .. ändtligen kommit grensle öfver .. (gärdsgården) brakar den i nio fall af tio ihop. TurÅ 1906, s. 215.
BRAKA IGENOM10 040 l. 032. till 1: (under brak) falla l. störta igenom (ngt som brister). Weste (1807). Kjellin Uno Troili 2: 113 (1917). —
BRAKA IKULL10 04, äfv. KULL 4. till 1: under brak störta omkull. Stora träd brakade kull. Lundegård Dr. Marg. 2: 129 (1906). —
BRAKA LOSS l. LÖS l. LÖST10 4.
2) till 2: plötsligen (o. liksom på grund af explosion) gifva till ett brakande ljud l. en rad af sådana. Åskan brakade lös. Lagerlöf Berl. 2: 185 (1891). Då brakade det löst! En storm af applåder och bravorop utvisade hur stämningen låg. NDA 1913, nr 301, s. 4. bildl. Nu brakade kriget åter lös kring rikets knutar. Heidenstam Svenskarna 2: 153 (1910).
3) (ofta med hvard. anstrykning) till 2: bryta lös, bryta ut, barka lös(t) l. i väg, ”smälla i väg”; gå af stapeln med buller o. brak. Sahlstedt (1773). Dagen, då den stora supén skall braka lös. Bergman V. sm. skr. 335 (1861). (Han) brakade .. lös med sina dårskaper endast när man rörde vid hans riddarväsende. Lidforss DQ 2: 482 (1892). Knöppel Sv. ridd. 209 (1912). —
BRAKA NED l. NER10 4. till 1: falla ned l. igenom på grund af att ngt brister; falla ned under brak; falla tungt ned l. i stor myckenhet. Man brakade neder (genom snön). Linné Ungd. 2: 113 (1732). Vi veta, att .. (klippan) hvar stund som helst kan braka ned. De Geer V. skr. 1: 1 (1839, 1892). Det brakade en sådan mängd snö ner, att staden nästan hållit på att blifva innesnöad. ÖgCorr. 1854, nr 7, s. 2. jfr NEDBRAKA. —
BRAKA SÖNDER10 40. till 1: under brak brista sönder, falla sönder, ramla i spillror. Dalin Hist. 1: 155 (1747). Kärran skulle braka sönder, om jag stege upp i den. Lagerlöf Körk. 155 (1912). —
BRAKA TILL10 4. till 2: ge till ett brakande ljud; i sht opers. Dalin (1850). Plötsligt brakar det till, som om marken remnat. Ericson Fågelkås. 1: 128 (1906). —
BRAKA TILLSAMMAN(S)10 040 l. 032, äfv. SAMMAN40 l. 32. till 1: under brak (brista sönder o.) störta samman; jfr BRAKA IHOP 1. (Du) klef öfver gråskäggig gärs-gård som brakar tillsamman och skrämmer. Strindberg Fagervik 107 (1902). bildl. De väldiga tusenåriga institutionerna brakade tillsamman med ens (vid franska revolutionen). Stavenow Eng. rev. 3 (1895). —
-VED, se d. o. —
-VÄDER. (i Norrl., †) stark vind åt hvilken man öfverlämnar att fälla till hälften afhuggna träd. Norrl. saml. 96 (1798). Modin G. Tåsjö 175 (1916; om ä. förh.).
Spalt B 4132 band 5, 1921