Publicerad 1922   Lämna synpunkter
BRECCIA bräk4sia, äfv. bräɟ4ia, r. l. f.; best. -an; pl. -or l. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. breccia; af it. breccia, motsv. fr. brèche (se BRÄSCH)]
miner. bergart som består af skarpkantiga stenfragment, fast förenade med hvarandra gm ngt (lerigt, kalkigt l. kiselartadt) bindemedel. Wallerius Tankar 134 (1776: breccies; sannol. tryckfel för breccier). Rinman (1788). En .. Breccia af flere ojämt blandade bergarter. VetAH 1818, s. 140. Vulkanisk breccia eller agglomerat. Lindström Lyell 228 (1857). — jfr BEN-, FRIKTIONS-, FÖRKASTNINGS-, PORFYR-, RIFNINGS-, SANDSTENS-BRECCIA m. fl.
Ssgr: A: BRECCIA-MARMOR. (breccie- Lindström Kobell Reg. (1862)) Lindström Kobell 90 (1862). Har marmorn skarpt begränsade infattade stycken, så kallas han: Breccia-marmor när styckena äro stora, men äro de små, Brokatellmarmor. Rothstein Byggn. 81 (1875).
B: BRECCIE-ARTAD, p. adj. VetAH 1804, s. 150. Breccieartad struktur, då .. kantiga brottstycken af andra bergarter äro sammankittade genom något bindemedel till en fast bergmassa. Bergstrand Geol. 131 (1868). —
-MARMOR, se A.

 

Spalt B 4177 band 5, 1922

Webbansvarig