| Publicerad 1958 | Lämna synpunkter |
RIVA ri3va2, v.2 -er, rev re4v, revo re3vω2, rivit ri3vit2, riven ri3ven2; o. RIVAS ri3vas2, v. dep., rivs ri4vs l. (vard.) rif4s, revs re4vs, revos re3vωs2, rivits ri3vit2s (pr. ind. sg. akt. rivar Stagnell Risbast. D 2 a (1755: rifvar); river Mat. 13: 19 (NT 1526: riffuer) osv. pass. rivas Broocman Hush. 2: 217 (1736: rifvas; i bet. XVI); rives Wivallius Dikt. 102 (c. 1635: rijfwes) osv.; rivs 2SthmTb. 5: 210 (1576: rÿffz), Ekeblad Bref 2: 258 (1661: rifs) osv. dep. rives RP 9: 63 (1642: rifves); rivs Spegel GW 39 (1685: rjfz) osv. — imper. sg. riv Mat. 5: 29 (NT 1526: rijff) osv. — ipf. ind. sg. rev OPetri Tb. 138 (1526: reeff) osv.; räff TbLödöse 268 (1592; rättat efter hskr.). pass. revs SkeppsgR 1544 (: borth reffz) osv. dep. revs ÄARäfst 101 (1596: refz) osv. — ipf. ind. pl. revo (-e) Mark. 2: 4 (NT 1526: refuo) osv.; rivo (-e) Apg. 16: 22 (NT 1526: riffwo), Swedberg Dödst. 518 (1711: rifwo). dep. revos (-es) Schroderus Os. 2: 645 (1635: refwos) osv. — ipf. konj. reve LPGothus Pest. 105 a (1623: reffwe) osv. — sup. revit (-et) Ekeblad Bref 1: 63 (1650: reffuet; rättat efter hskr.), KyrkohÅ 1912, MoA. s. 33 (1732: refvit); rivit G1R 11: 271 (1537: riffuit) osv. dep. reves VRP 1695, s. 168 (: refwes); revits Ekeblad Bref 2: 197 (1660: refvits); rivits Rudbeckius MemPubl. 118 a (1621: riiffuitz) osv. — p. pf. reven (-in) Jer. 48: 37 (Bib. 1541: reffna, pl.), Tiderus GrLat. 26 (1626: Refwen), Rhodin Ordspr. 25 (1807: den refne); riven VarRerV 59 (1538: riffuen) osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se d. o.).
I. med ett ryck dra l. slita sönder (ngt) samt i anv. som närmast ansluta sig härtill.
1) i fråga om dragande l. slitande i ngt (vanl. med ett mer l. mindre kraftigt l. våldsamt l. plötsligt ryck), så att det brister l. delas i två l. flera delar l. får en mer l. mindre lång reva o. d.; vanl. med obj. betecknande vad som slites sönder: gm att dra l. slita o. d. åstadkomma en reva l. ett hål i (ngt) l. få (ngt) att brista l. gå itu o. d., slita (itu); särsk. i fråga om dylik rivning varvid revan l. bristningslinjen o. d. får ett ojämnt l. mer l. mindre söndertrasat l. taggigt utseende; äv. med obj. betecknande hål l. kant o. d. som åstadkommes gm rivning (se c, d); utom i vitter l. högre stil l. i fackspr. samt i Finl. numera vanl. dels med bestämning inledd av prep. i o. angivande (hur många) delar l. stycken o. d. som ngt delas i vid rivning, dels i särsk. förb., dels slutligen i c o. d. Riva ngt i (tusen) bitar, i trasor. Psalt. 80: 17 (Bib. 1541). Så begÿntte Margitta straxt Rÿckias medh honom och sleett så gehänge sundher, sadhe han till henne, hwÿ Reeff tu mitt gehenghe? EkenäsDomb. 1: 63 (1642). Den som rifver och illa handterar någon charta. PH 8: 362 (1766). Lägg boken i förvar och rif den inte! Hertzberg Reijonen 11 (1885). Vid rifning visar (kromgarvat läder) i brottet en ovanlig lång trådväfnad. Hirsch LbGarfv. 305 (1898). Om ödets vind än ditt segel rev, / blir dock din farkost bärgad. Wrede IlSkyar 25 (1932); jfr f. Han river kanske bladet (med den misslyckade teckningen). Josephson KonstvFöd. 28 (1940). Han tog det skrivna och rev det långsamt i två bitar, i många bitar. Edqvist AngTer. 254 (1953). — jfr AV-, GENOM-, NED-, SÖNDER-, TILL-, UPP-RIVA samt ISÄR-, ITU-RIVEN. — särsk.
a) med avs. på (del av) klädedräkt (jfr b α); särsk. (i bibeln o. därav påvärkat spr.) i fråga om ngns sönderrivande av sina kläder ss. tecken på sorg l. förtrytelse. I skolen icke blotta idhor hoffuudh, icke heller riffua idhor klädher. 3Mos. 10: 6 (Bib. 1541; Bib 1917: riva sönder). När Hanen blijr wåt, / tå fäller han mod, / Långkåpan rijfwes i leeken. Wivallius Dikt. 102 (c. 1635). Nu .. rifver (någon av hämnd en annans) kläder, eller bryter hans vapn. MB 18: 2 (Lag 1734). Östergren (1936).
b) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som slitits sönder l. itu; ofta: som skadats gm rivning; sönderriven, trasig; full av hål l. revor o. d.; äv. (särsk. i α o. β) övergående i II 2; jfr f δ. VarRerV 59 (1538). Ett Skepp .. som med refna segel .., på vädrets och böljors nåd kastas emellan klipporna. Mörk Ad. 1: 437 (1743). Rifna fanor, segertecken, / .. Täcka murens nakna kalk. Snoilsky 2: 9 (1881). Rivet ark, (dvs.) helt eller delvis (gm rivning) makulerat ark. TypogrFackt. (1944). — jfr STORM-RIVEN. — särsk.
α) om (del av) klädedräkt. The drinkare och slösare warda fattighe, och en soffuare moste riffuijn klädher bära. Ordspr. 23: 21 (Bib. 1541). Een fremmande refwen och lappadh Tiggiarekiortel. Arvidi 21 (1651). Barmen såg man genom rifna tröjan. Runeberg 2: 17 (1835). Ruin SjunknH 270 (1956).
β) (numera knappast br.) i utvidgad anv., om person: iklädd sönderrivna l. trasiga kläder, trasig. Reffne tiggiare. PErici Musæus 2: 303 b (1582). (Bonifatius) klädde .. sijne Wederlijkar, som gingo reffne och sletne, vthi sine egne Klädher. Schroderus Os. 2: 151 (1635). Den rike och den refne, bli altid påhälsade. Rhodin Ordspr. 25 (1807).
c) med avs. på hål o. d.: åstadkomma gm att riva l. slita o. d.; äv. oeg. l. bildl.; äv. (närmande sig l. övergående i IX): taga upp (hål i en vägg o. d.); jfr II 1 b, 2 c. Han har rivit hål på duken. Min k. fars åhörare (ha) reparerat stenkyrkorna, .. refvit håhl på södre väggen, at de med fler och större fönster måtte få mer ljus. KyrkohÅ 1912, MoA. s. 33 (1732). Solstrålarne refvo stora hål i det öfver oss sväfvande dimmiga floret. Geijer I. 2: 313 (1846). Harlock (1944).
d) med avs. på kant o. d.: åstadkomma l. forma gm rivning; företrädesvis i p. pf. o. oftast i ssgn HAND-RIVEN (vanl. om papper l. visitkort o. d.: som har kant(er) som åstadkommits gm rivning). Handrivna visitkort (dvs.) med kant riven för hand. Östergren (1936). jfr: Handrivet papper. KatalÅhlénHolm 93: 221 (1927).
e) i sht textil. utsätta (lump o. d.) för en sådan (maskinell) behandling att det slites sönder till (spinnbara) fibrer; jfr II 2, V. 2NF 14: 879 (1910). Huvudprocessen vid all konstulltillverkning är rivningen. HantvB I. 8. 1: 240 (1939).
f) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr c, 2, 4, 5): slita sönder l. förstöra (ngt) o. d.; äv. i uttr. riva ngt i stycken. Fast om din Falskheet kädian kunde rifwa / Den min olycklig Lycka på din Willia smedt. Lucidor (SVS) 9 (c. 1670). Vänskap icke af amour eller högfärd rifues. Wallenberg (SVS) 1: 51 (c. 1765). Hans bröst, på samma gång, i stycken rifva / Blygd, harm som vredgas, kärleksqval som bäfvar. Atterbom SDikt. 1: 256 (1809, 1837); jfr 2. När i natten härdens glöd förkolnat, / Medan blixtar rifva firmamentet. Cygnæus 9: 125 (1851). Ett anskri, som skulle ha’ rifvit molnen, om det funnit några. Strindberg SvÖ 2: 256 (1883). (†) Din tro åg redlighet kan döden siälf äÿ rijfwa. LejonkDr. 239 (1687); jfr XIII. — särsk.
α) [möjl. eg.: riva en reva i ngns kläder] (†) i uttr. riva i klädet, göra sig skyldig till skadegörelse l. förbryta sig l. dyl. Same frijbytere .. (ha) med slijke putzer (dvs. överfall på svenska fartyg) .. flux grofft (: som man pleger seye :) rijffueth i klädet. BtFinlH 3: 468 (1560).
β) med avs. på hjärta; numera bl. (tillf.) med nära anslutning till den eg. bet.; förr äv. övergående i bet.: göra förkrossad. Rijffuer idhor hierta, och icke idhor klädher. Joel 2: 13 (Bib. 1541). Kan jag det (dvs. Guds hjärta) ej mächtig blifwa / Men jag måst emellan gifwa (då jag byter mitt hjärta mot Guds) / Rifwer Hiertat ock där til, / Rifwit, Gud thet hafwa will. Runius (SVS) 2: 56 (1706).
δ) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: söndersliten o. d. Bland en mur af döda fjällar, står hotande, med vilda rämnor, .. Sinai, ett vredens berg. Hvad har väl dess rifna topp bevittnat? Nyblom Österut 13 (1908). jfr (†): Gåår åstadh .. til thet folck som riffuit och skinnat är. Jes. 18: 2 (Bib. 1541; Luther: zurissen vnd geplündert); jfr II 1 a γ. jfr BORD-RIVEN. särsk.
α’) om moln: som har ojämna o. mer l. mindre söndertrasade kanter. Runeberg (SVS) 1: 174 (1831). Höstsol glimtar ur rifna moln. Gripenberg Aftn. 43 (1911). Månen gled fram mellan rivna skyar. Spong Sjövinkel 452 (1949).
β’) (†) bot. om (holk)fjäll: som har oregelbundna inskärningar o. flikar, sargad (i kanten); jfr II 1 a γ. Linné Gothl. 273 (1745).
γ’) (†) om krigsfolk: illa medfaren l. åtgången (o. därigm mindre krigsduglig); jfr II 1 a γ. Doch holler jag icke gott, att dhe bestha (av armén), uthan allenast dedh som rijfvet ähr blefve fordrat heem. AOxenstierna 8: 686 (1633).
δ’) om sinne: uppriven o. d.; jfr II 1 a γ o. RIVA UPP 14 d β. Karlfeldt FridVis. 113 (1898). (Modern) tog .. honom lugnt i sina armar och lät sin ömhet gjuta tröstande balsam i det rivna sinnet. Liljedahl Norström 1: 22 (1917).
2) [specialanv. av 1] om (rov)djur: med tänderna o. klorna sönderslita l. döda (ngn l. ett djur) l. slita (ngn osv. i stycken); stundom äv. om folkhop o. d.: slita (ngn i stycken); äv. abs.; ofta övergående i II 1 a; äv. i p. pr. l. p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (i sht förr särsk. i uttr. rivande djur [jfr t. reissendes tier], förr äv. övergående i bet.: rovdjur). (Det unga lejonet) wande sigh til at rijffua och vpäta menniskior. Hes. 19: 3 (Bib. 1541). Vlffuar, hwilke sedhan tanden en gång är worden blodugh, ingen återwendo weta på rijffua och slijta. LPetri ChrPred. C 2 b (1561). Wargen är ett fråssigt, rifwande och glupiskt Diur, som gör skada ehwar han tar. IErici Colerus 1: 15 (c. 1645). Den lilla Pantzareskiortan, hvarmed jag .. klädd var, förhindrade Leijonet at rifva mig i stycken. Ehrenadler Tel. 68 (1723). Man hade stor möda til at förhindra, det hon icke af den förbittrade Folckhopen blef refven i stycker. Därs. 304. Rifvande djur .. (dvs.) Rofdjur. Nordforss (1805). I Lappmarkerna föder .. (järven) sig ofta af rifna Renar, hvilka Vargarna lemnat efter sig. Nilsson Fauna 1: 143 (1847). (Han) revs till döds av ett retat vildsvin. Segerstedt Händ. 128 (1926). — jfr IHJÄL-, SÖNDER-RIVA.
3) i fråga om lösgörande l. avskiljande av ngt gm rivning (se 1) l. gm ryckande l. slitande på sådant sätt att dess fäste o. d. brister l. går sönder; slita l. rycka av (ngt), lösriva, avriva; utom i a samt i Finl. numera företrädesvis i sådana uttr. som riva ngt av l. från l. ur ngt; stundom svårt att skilja dels från II 1 c, dels från VI 1. Han hade riffuitt 4 stockar vthur en stughu wägg och slagitt ned vgnen i samma stughu. UpplDomb. 5: 132 (1591); jfr VI 1. (De ha) rifwidh sparlakanedh ifrå sengen och kastadh klädhrän vt. BtÅboH I. 3: 37 (1624). När liufwe Roser rifwes, / Så blifwer Törne kwart. Lucidor (SVS) 404 (1674). Ruutit är snart rijwit sade dhen ene kiäringen reeff örat af dhen andra. Törning 130 (1677). Det heter man bör ej rifva ruan af et sår, som nyss begynt at läkas. 2RARP 13: 369 (1742). Rifva näfver. Lindahl o. Öhrling (1780). Ängen (är) sköflad och grå och ruskig, / löfven rifna på backens björk. Reuter NSång. 54 (1888). Helt mekaniskt rev den unga flickan ett blad från väggalmanackan. Sjöberg Kvart. 337 (1924). (†) (Myntmästaren) will lathe rijffwe på sigh medh hete tängher ledh frå ledh (om han förfarit bedrägligt). HH XIII. 1: 185 (1565). — jfr AV-, BARK-, BORT-, FRÅN-, LÖS-, NED-, UR-, UT-RIVA. — särsk.
a) i fråga om plockning av frukter l. av- l. uppryckning av gräs l. repning av löv o. d. Psalt. 80: 13 (Bib. 1541). Dömdes Seffred .. fför thet han reff rogh gress aff Lasse Perssons rogåker. BtFinlH 2: 50 (1546). Hvi rifva de (fattige), på de rikares ägor, nässlor och annat ogräs, till den grönkål, hvarmed de lifnära sig? Sjöberg (SVS) 1: 161 (1821). (I Härjedalen) rifver man mossa och tager löf för boskapens räkning. VLS 60 (1885). Rifning af löf. Grotenfelt JordbrMet. 272 (1899). Vid skörden, som alltefter de klimatiska förhållandena äger rum i juli—augusti, rives linet, d. v. s. ryckes upp för hand. HantvB I. 8. 1: 61 (1939). jfr (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): Riva ärter (dvs. skörda ärter med slö lie, som river av halmen). Arbman Silv. 110 (c. 1890; från Jämtl.).
4) i utvidgad anv., i fråga om islossning; dels (mera tillf.) tr., om vind o. d.: bringa (istäcke) att brytas sönder o. flyta bort l. tina upp, riva upp, dels (i sht i vissa trakter) i pass. l. (numera vanl.) intr., om isbelagd sjö: gå upp, bli isfri. Krook Alm. 1740, s. 28 (i pass.). På Sundet en plötslig töväderstorm / Nu rifver isbron den vida. Snoilsky 3: 28 (1883). Först på midsommardagen rev den stora sjön Malgomaj. Vi 1951, nr 20, s. 7. — jfr UPP-RIVA.
5) (†) i utvidgad l. bildl. anv., med avs. på hemman, gård, pastorat o. d.: (upp)dela, stycka; äv. med avs. på by: gm skifte ändra; äv. med avs. på lös egendom o. d.: (upp)dela, skifta; äv. i uttr. riva i ngt, stycka l. (upp)dela ngt. UpplDomb. 3: 143 (1586). Det tillåtes inthet at rijfwa hemmanet emot Rijkzdagz besluuth. ÅngermDombRenov. 1642, fol. 76. At vndwijka rijfwande i dhe lägenheeter, som medh största mödo äre samkade. Stiernman Riksd. 1247 (1655). Och emedan han ähn sitter widh bruuk, will icke rijfwa sit boo eller settia sig vnder nogot there sit barn. VDAkt. 1679, nr 296. När thetta giället blef refwit. KyrkohÅ 1915, MoA. 290 (1687). Ingen hafve våld then by rifva, som i rätta solskifte lagd är, utan alle jordägare therom åsämjas. BB 1: 4 (Lag 1734); jfr Fischerström 4: 67 (1792). — jfr SÖNDER-RIVA samt O-RIVEN.
II. bearbeta l. rispa l. sarga o. d. med naglar l. klor l. med ett spetsigt l. kantigt föremål o. dyl. samt i anv. som närmast ansluta sig härtill; jfr III.
1) i fråga om rispande l. sargande l. klösande med naglar l. klor o. d.; jfr 3, 4.
a) med naglar l. klor (l. tänder l. horn o. d.) rispa l. sarga (ngn l. ngt); klösa; äv. med objektiv (l., i pass., subjektiv) predikatsfyllnad betecknande resultatet; äv. med subj. betecknande naglar l. klor o. d.; äv. utan obj.; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. I skolen icke geffua hundomen thet heligt är, och idhra perlor skolen j icke kasta för swijn, ath the icke trampa them medh theres föter, och wenda sigh om emoot idher och riffua idher. Mat. 7: 6 (NT 1526; Luther: zureyssen). Jönss hafuer någott medh Naglarna Refuett jon i Ansichtett. VRP 1659, s. 1175. Naturen har icke gifvit oss rifvande klor. Linné PVetA 1739, s. 8. Katten har rifvit honom. Sahlstedt (1773). Kinderna refvos blodiga och kläderna söndersletos. Palmblad Fornk. 1: 296 (1843). Barn är som kattungar — mitt upp i den kelna leken sticka klorna fram, riva med välbehag. Bergman JoH 133 (1926); jfr γ. — jfr IHJÄL-, SÖNDER-, UPP-RIVA. — särsk.
α) i ordspråk. Arga l. galna katter få rivet skinn; jfr ARG 4 b. Galne hundar få riffuit skin. SvOrds. A 8 a (1604). Arga hundar få rifvet skinn. Topelius Fält. 1: 187 (1853). jfr: Doch får then rifwit skin, som dierft wil alla klösa. Spegel ÅPar. 25 (1711).
β) i uttr. riva på ngt, bearbeta l. skada o. d. ngt gm att riva l. klösa (en l. flera gånger); jfr 3. (Den sjuka) blef .. så för skräkt .. (av drömmen) at hon i sömen oför warandes ref på fresman så at thet gik hål på hene. Horn Lefv. 19 (c. 1657; rättat efter hskr.). särsk. (numera bl. tillf.) i utvidgad anv.: (klåfingrigt) fingra på ngt. Han vill rifva på allting. Nordforss (1805; om klåfingrigt barn).
γ) mer l. mindre bildl. Hos. 6: 1 (Bib. 1541). Sool warma, / förbarma, / Hoos Wädret tort, / Nu (under den torra o. kalla våren) Kölden Sommaren rifwer. Wivallius Dikt. 104 (c. 1642). Så hafwer nu Tin (dvs. Guds) grymma hand / Wårt hierta swåra rifwit. Swedberg Dödst. Föret. d 3 a (1711). Jag ville glömmat bort, ty jag thet eftergifvit, / Om icke ny förtret the gamla såren rifvit. Kolmodin QvSp. 1: 19 (1732). Jag har begagnat denna tid till att döda tigrar, d. v. s. att skrifva bref, som länge rifvit mitt samvete genom känslan af ouppfyllda skyldigheter. Bremer GVerld. 2: 384 (1860). jfr (†): Att sielfsvåld offta ref frihetens smycke under sal. drottningens tid. Benzelstierna Cens. 189 (1742); jfr 4. särsk. i sådana uttr. som riva i ngns sår, på nytt framkalla minnet av en smärtsam upplevelse o. d. hos ngn. Lundquist PaterN 15 (1891). Mina vänner ville ju inte riva i mitt sår. Mörner Liv 36 (1925).
b) med obj. betecknande skråma l. sår o. dyl. l. [jfr I 1 c] hål o. d.: gm att riva åstadkomma (skråma osv.); förr äv. med indirekt personobj., i uttr. riva ngn (ett sår o. d.), tillfoga ngn (ett sår osv.) gm rivning. Katten rev hål på tygpåsen. Morthenn Huith bar sigh i ferdhe medh Clauuss och .. reff honnom 4 eller 6 åkommer i annssieckthidh. TbLödöse 319 (1594). Han hade riffwidh honom ett blodzar. SörmlH 16: 142 (1599). (Sv.) Rifva skråmor. .. (Fr.) Égratigner. Nordforss (1805); jfr 2.
c) med naglar l. klor o. d. klösa l. slita ut l. bort (ngt); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.; jfr I 3. (Du har en) klenod till hustru, som ej .. rifver alla ögonen ur dig. MoB 2: 143 (1797). Stundom jag med mina / Naglar rifvit bark / Från de helga lagrar. Sjöberg (SVS) 1: 236 (1820). Strindberg GVasa 174 (1899). jfr (†): Leyonet .. togh i Åsnan, och reeff honom hudhen aff hoffuudet och vp j nackan. Balck Es. 71 (1603). — jfr AV-, BORT-, UR-, UT-RIVA.
d) dep.: (hålla på med att) riva, (upprepade gånger) riva; ha för vana att riva; äv. recipr.: (upprepade gånger) riva varandra; äv. bildl. Peer i Docketorp lefuer illa mz sin hustru, och dhe ryffues som hunder och katter. ÄARäfst 149 (1596); jfr α. Sieldan riffues vlffuar, när the haffua icke kalffuar. SvOrds. C 1 b (1604) [jfr fsv. siælua riuas wlua tha the hawa ey kalua]; jfr: När kalfvar ej finnas, rifvas vargarne inbördes. SvOrdspråksb. 68 (1865). Ther blifwer mången een så yyr af Bacchi Skålar, / At han som Kattan rjfz, och såsom Biörnen wrålar. Spegel GW 39 (1685). När villkattor rifvas, så skal thet betyda orolighet, Land och Riken emellan. Scherping Cober 2: 182 (1737). Den som vill rifvas med vargar, bör hafva björnklor. SvOrdspråksb. 20 (1865); jfr α. Mat i Guds gosse, så trifs han; / får han inte det, så rifs han. Landsm. V. 5: 194 (1886). Katten rifs. Klint (1906). Kölden rivs som en ilsken katt. Ahlman Snäck. 62 (1924). — särsk. i utvidgad anv.
α) slåss, strida, kämpa; äv.: kivas, gräla; ofta recipr.; ofta i uttr. rivas om ngt, slåss för att komma i besittning av ngt, (i strid med en annan l. andra) anstränga sig för att uppnå ngt; äv.: gräla l. kivas om ngt; äv. i uttr. rivas med ngn l. ngt (jfr β, γ), slåss l. kivas med ngn l. ngt; äv. bildl. G1R 13: 250 (1541). Satan .. kom Kättare til at rijffuas om Christi twenne naturer. PJAngermannus PMagni C 3 a (1605). Pär jöransson i Blecke i Rettwijk en Soldaat, stulit en hest, trätt och riiffuitz medh en annan i Kyrkian. Rudbeckius MemPubl. 118 a (1621). Ei altid liuflig Vår och gröna Somrar gifvas; / Snart mörcka höstar ock med kalla Vintrar rifvas. Kolmodin QvSp. 1: 613 (1732). Pojkarna dansade en stund med hvarandra. Så började de brottas och rifvas. Engelke HelsSägn. 97 (1899). (Seglaren) ryckte .. upp sig till ett gräl, ett stormgräl med sitt gamla hav. Det var det sista han hade att rivas med. Siwertz Sel. 2: 220 (1920). Om biljetterna man rivs och slåss. Stangenberg SkämtJaktd. 27 (1932). jfr MUN-RIVAS.
β) (†) i uttr. rivas med ngn (jfr α), bedriva närgången o. handgriplig kurtis med ngn, ”hångla med ngn”; jfr REV-LEK 2. Så kom rychted vth, att strax efter hennes mans dödh, så refz hon mz drängen på logen. ÄARäfst 101 (1596). Maritt bekenner och, att han reefz medh sigh, och lade sigh oppå henne men inthz hafwer han hafdt sin willia medh henne. ÅngermDomb. 5/9 1646, fol. 36. Fast än han lekt och refwes medh sine pijgor, så haar han lijkwäll inthit hafft mehr medh dem att beställa. VRP 1695, s. 168. Därs. 10/9 1733.
γ) (†) i uttr. rivas med ngt (jfr α), övergående i bet.: arbeta l. ”slita” l. anstränga sig med ngt; jfr VII 2. I sina gambla dagar, när the nu inthet förmå meer byggia eller rifvas med öde heman. OxBr. 12: 157 (1613).
e) (†) i utvidgad anv. (jfr f), närmande sig VI, i uttr. riva om ngt, rivas (se d α) om ngt; jfr VI 1 d. När de fått maten upp, de hastigt derom rifva, / Och den ej för sig tar, får utan middag blifva. Lannerstierna Vitt. 11 (1777).
f) [efter motsv. anv. av sv. dial. (Norrb.) räiv, riva; jfr liknande anv. i dan. o. nor.; i sv. dial. dock möjl. ombildning av räi, rida] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i utvidgad anv. (jfr e), om onda makter, djävulen o. d.: ansätta (ngn), rida (ngn). Jag tror då rakt, det Skratten river dej, vojade hon sig. Carlsson GlestGård. 21 (1943).
g) (numera bl. tillf.) ss. vbalsbst. -ande, om förhållandet att personer slåss l. rivas (se d α) om ngt l. för att komma i besittning av ngt; riv (se RIV, sbst.2 2); förr äv. allmännare: bråk l. gräl l. slagsmål. Han giorde sig med sitt ohyggeliga vildsinta väsende, dobblande, kifvande, rifvande och slagsmål snart nog bekant. Münchenberg Scriver Får. 139 (1725). Amiralitets Staten i Carlscrona klagar, at de icke kunna få tilhandla sig de til torgs kommande varor, utan varda af .. Hökare, och deras drängar, med rif- och slitande borttagne. PH 6: 4513 (1757). Och Anders tjänade, fick allt bättre och bättre löner, ty han var en bra dräng och det var ett rifvande efter honom. LD 1907, nr 198, s. 3.
2) i fråga om rispande l. sargande o. d. åstadkommet av l. med ett spetsigt l. vasst l. kantigt föremål o. d.; jfr 4.
a) om vasst l. spetsigt l. kantigt föremål o. d.: förorsaka l. åstadkomma en rispa l. skråma l. ett sår (l. rispor osv.) på (ngn) l. i (ngt), rispa l. sarga (ngn l. ngt); stundom [jfr I 1] äv.: åstadkomma en rispa l. reva o. d. (l. rispor osv.) i (klädesplagg o. d.); äv. övergående i bet.: (vid beröring o. d.) kännas vass mot (ngt); äv. utan obj.: åstadkomma rispor l. skråmor o. d., rispa, sarga; äv. övergående i bet.: vara l. kännas vass o. d. Rifver sanden, då man knådar honom emellan händerna, är han icke tienlig (till stybbe). Wallner Kol. 26 (1746). De (kol), som .. Rifva handen när de påstrykas. Därs. 73. Han stötte mot en spik, som ref honom i ansigtet. Dalin (1855). Gumman bar sin helgdagskjol i handen, att den icke skulle rifvas af buskar och stenar. Strindberg SvÖ 2: 259 (1883). Spiken rev honom i handen. Cannelin (1921). — jfr SÖNDER-, UPP-RIVA. — särsk. mer l. mindre bildl. (Hon sade några) ord, hvilka refvo i mig som hvassa sylar. Geijerstam KampKärlek 90 (1896). Sjöman Lekt. 36 (1948). särsk. (†) i uttr. ngt river i ngns skinn, ngt irriterar l. retar ngn. Berzelius Brev 11: 210 (1839).
b) om person: med ett vasst l. spetsigt föremål o. d. (avsiktligt l. oavsiktligt) åstadkomma en rispa l. skråma l. ett sår o. d. på (ngn) l. i (ngt), rispa l. sarga (ngn l. ngt); äv. utan obj.; äv. [jfr I 1] (nästan bl. i Finl.) med avs. på klädesplagg o. d.: (råka) få en rispa l. reva l. ett hål o. d. (l. rispor osv.) på (klädesplagg osv.) gm att fastna l. dyl. o. rispa l. slita upp tyget. Rifva med en knappnål. Widegren (1788). Om man rifver sin klädning lappar Maju hålet och tvättar förklädet om man råkat solka det. Forssman Skolfl. 42 (1918). När flötet börjar doppa eller går ned, bör man ej genast svara utan giva abborren ett par sekunder för att svälja, eljest blir resultatet endast att man river den i munnen. Hammarström Sportfiske 240 (1925). — jfr SÖNDER-, UPP-RIVA. — särsk.
α) med bestämning inledd av prep. på (jfr β) o. angivande det föremål o. d. som åstadkommer rispan l. skråman osv. Rifva handen på en spik. Möller (1790).
β) refl.: få en skråma l. ett sår o. d. på ngn del av kroppen l. [jfr I 1] (numera nästan bl. i Finl.) en reva i kläderna o. d. gm att röra vid l. fastna i o. d. ett vasst l. spetsigt föremål o. d.; ofta med bestämning inledd av prep. på (i sht förr äv. av) o. angivande det föremål o. d. som åstadkommer skråman osv.; äv. med bestämning inledd av prep. på o. angivande den kroppsdel o. d. som skadas o. d. gm rivning; äv. med objektiv predikatsfyllnad, i sådana uttr. som riva sig blodig l. sårig o. d. (på ngt); äv. mer l. mindre bildl. Dahlstierna (SVS) 76 (1698). Han ref sig på handen af en spik. Sahlstedt (1773). Då har någon rifvit sig på gärsgården. Strindberg SvÖ 2: 260 (1883). Det var inte under att Jussi, som var gosse, ref och smutsade sig. Men Hanna! Man borde ju redan kunna vänta litet aktsamhet (om kläderna) af henne. Hertzberg Canth Lifsb. 2: 85 (1886). Jenny (i S. Undsets roman) är företräderskan för de kvinnor, som rivit sig såriga i frihetens törnesnår. Böök 4Sekl. 201 (1920, 1928). Jag rev mig på en spik. Harlock (1944).
c) med obj. betecknande skråma l. sår o. dyl. l. [jfr I 1 c] hål på kläder o. d.; dels (motsv. a) om föremål o. d.: åstadkomma (skråma osv.) gm rivning, dels (motsv. b) om person: (råka) få (skråma osv.) gm att riva sig (se b β) l. (råka) få (hål på kläder osv.) gm att fastna l. dyl. o. rispa l. slita upp tyget; äv. bildl. Spiken i brädan rev en stor skråma i handen l. ett stort hål på rocken. De sår, dem kvalets tagg i hjärtat ref. Wirsén Fur. 75 (1896). Han .. fastnade med kläderna och rev (ett stort) hål på jackan. Östergren (1936).
d) i utvidgad anv.
α) (mera tillf.) i fråga om kardning av ull; anträffat bl. om karda: bearbeta (ull). Så skumt är i stuga .. / .. Och kardorna rifva sträft sin ull. Bååth Dikt. 87 (1879). Så sättes spinnrockshjulet i fart igen .. och kardorna rifva ullen. Hansson Kås. 23 (1897).
β) (†) med avs. på tyg: rugga upp; jfr III 5. Rifva ylletyger att de blifva loggiga. Nordforss (1805).
3) [eg. specialanv. av 1 o. 2] föra naglarna (l. klorna l. fingertopparna l. ngt spetsigt redskap o. d.) fram o. tillbaka över ngn del av huden (för att därigm mildra klåda), klia (se d. o. 2), klå (se KLÅ, v. 1); särsk. dels med avs. på person l. djur (numera vanl. refl.), dels (numera mindre br.) med avs. på kroppsdel l. sår o. d.; jfr IV 1 e. 2SthmTb. 1: 112 (1545). Rijfwande (klående) (,) swetbadh (m. m.) .. borttagha icke wärcken, vthan lindran. Schroderus Comenius 791 (1639); möjl. till IV 1 a. Rifva et sår som kliar. Sahlstedt (1773). (Sälungen) fogar .. sig villigt i att blifva rifven i hufvudet och på ryggen. Quennerstedt Resa 217 (1867). Klådan, som framkallas genom insektsbetten, gör att den angripne kliar och river sig med naglarna. Strandberg Hudsj. 24 (1924). (Han) rev sig ett tag innanför skjortan. Aronson SångPolstj. 83 (1948). — särsk. i uttr. riva sig bakom (i sht förr äv. bak) örat (i sht förr äv. öronen, förr äv. ut med öronen) l. riva sig i huvudet l. håret o. d. (jfr VI 1 a), i sht förr äv. riva sitt huvud o. d., tillf. äv. sin pannlugg, klia sig bakom örat osv., särsk. ss. uttryck för förlägenhet, betänksamhet, villrådighet, bryderi o. d.; jfr KLÅ, v. 1 b α. När sädhenne misgår, ladunar warda icke fulla, thå riffua the sigh vth medh öronen, och tenckia, .. thetta året wil .. dyrt warda, huru skal iagh .. hielpa migh? PErici Musæus 2: 189 b (1582). (Bonden, vilkens vagn fastnat i en grop,) reeff och klådde sigh baak om öronen, klagadhe öffuer sijna stoora olycko. Balck Es. 221 (1603). Warnmark Epigr. L 2 a (1688: Rifwa sitt Hufwud). Far ref sig bak örat. PWieselgren (1847) i Wieselgren 16. Han ref sig bakom örat, som de pläga, / Som icke veta hvad de skola säga. CVAStrandberg 4: 324 (1857). Bergman JoH 130 (1926: river sig i håret). Portiern rev sig i huvudet och såg mäkta fundersam ut. Rogberg Två 131 (1929). Jon Stånge rev sin pannlugg och vände betänksamt byaklubban i sin hand. Moberg Rid 20 (1941).
4) (numera bl. tillf.) göra l. åstadkomma en skåra l. en repa l. en rits (l. skåror osv.) i l. på ytan av (ngt), repa (se REPA, v.2 I 1), ritsa; äv. i uttr. riva uti ngt, göra l. åstadkomma en repa l. rits i ngt; jfr III 5, V. Effter Steenen war icke så mycket kantigh, kunde han icke så diupt rijf(v)a vthi glaaset. VDAkt. 1674, nr 123. Telgstenen .. är .. så lös, at den med nagelen rifvas kan. VetAH 1742, s. 199. Rubin. .. Låter rifva sig af Diamant. Därs. 1768, s. 56. Hårdheten (av mineralet är) så stor att stenen .. rifver glas ganska lätt, men rifves sjelf af qvarts. FKM 2: 174 (1807). Blyhagel hafva framför jernhagel den fördelen, at de .. icke rifva pipan. Leijonflycht 4 (1827). Vid en tävling i Frankfurt a/M år 1582 skulle ”skruvade, refflade och rivna bössor” ej få användas. Alm Eldhandv. 1: 76 (1933; t. orig.: alle geschraubten, gezogenen, gerissenen .. Rohr). — särsk. (†) närmande sig V, i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om glas: som gm repning l. slipning o. d. erhållit en matt (av små repor översållad) yta; jfr MATT-SLIPAD. Man vet at rifvit glas är opact, men blir åter genomskinligt, då vatten påslås. Bergman Jordkl. 1: 242 (1773).
5) (†) i vissa mer l. mindre bildl. uttr. (jfr VIII).
a) ngt river ngn i hjärtat, ngt skär ngn i hjärtat. Hon står der i trasor .. och tigger vid porten; det rifver mej i hjertat. Jolin Barnhusb. 105 (1849).
b) riva ngn i ögonen, ss. beteckning för att ngn skadar l. angriper vad ngn har mest kärt l. är mest rädd om o. d. Det är ganska faseligit at rifva Gud i ögonen eller röra honom på hans ömmaste, h. e. komma vid dem, som värkel. äro hans ögonstenar, fast vi utaf falska fördomar ej villa anse dem derföre. KyrkohÅ 1915, s. 315 (1756).
c) ngt river ngn i öronen, ngt är upprörande att höra. Tu sågh huruledes Pompeius måste duka vnder, och blifwa öfwerwunnen, hwar vppå fölgde .. thenne stora förandring, .. hwilcken rijfwer tigh i Öronen at Cæsar först blifwer een Segerherre, men strax thereffter seer tu, at hans Swärdh blifwer färgadt vthaff thet Romerske Rådetz .. blodh! Sylvius Mornay 198 (1674; fr. orig.: vne dissonance qui offense tes aureilles, lat. övers.: hæc discrepantia aures lacerat).
d) riva ngn om hans öron med sanningen, ss. beteckning för att ngn (utan försyn) låter ngn höra (den obehagliga) sanningen. (De vise värderas av sina ”herrar och förstar” mindre än dårarna, eftersom de) intet frukta, under stundom at rifva och skrapa dem om deras ömskinte öron med den obehagelige och bitande sanningen. Lundberg Paulson Erasmus 88 (1728).
e) riva ngn ngt (ut)i l. under näsan l. ngn i näsan med ngt, (skarpt l. tillrättavisande) förehålla l. förebrå ngn ngt l. erinra ngn om ngt; jfr NÄSA, sbst.2 1 d ζ α’. OxBr. 5: 260 (1623: dhem i nesan rijfve, att). RP 3: 227 (1633: uthi). 2RARP 8: 507 (1734: under). Republikanerna .. (ha) för at motståndarne så litet som möjligt skola rifva dem i näsan med ett som ett annat öfverenskommit att icke insätta en enda man från högern i statsutskottet. SDS 1886, nr 137, s. 2.
f) riva ngn över näsan, vara ovettig mot ngn; snäsa l. tillrättavisa ngn; äv. med subj. betecknande ngns mun. (Han) begäredhe .., att Matz wille .. stille sin hustrus spotzke mund, som honom rifuer öfuer näsenn oförskÿltt. 3SthmTb. 4: 209 (1602). Lind 1: 1370 (1749).
g) riva näsan på ngn, förolämpa ngn. (Det är) för en regementzofficerare olideligit att låta rifva på sig näsan och uptaga piskslängar. HH XXI. 1: 210 (1712).
h) riva (sig) i äran, om snål l. sparsam person, ss. beteckning för att han mot sin vana uppträder givmilt l. generöst. Ullenius Ro § 362 (1730).
6) [jfr KLÅ, v. 2; jfr äv. VI] (vard., numera föga br.) bildl.: låna (ngt), vigga; äv. allmännare: skaffa l. få ut (pängar o. d.); äv. i uttr. riva ngn (på ngt), låna l. vigga (ngt) av ngn; förr äv. (i uttr. riva ngn på ngt): lura l. klå (se KLÅ, v. 2 b) ngn vid försäljning av ngt; jfr VI 3. Kan Du hjelpa Dig med detta kontis (dvs. kontantbelopp) och med förhoppning att tillfyllest godtgöra Dig af hvad som kan rifvas af Köpenhamn och Götheborg (där författarens pjäs ev. skulle uppföras)? Strindberg Brev 1: 45 (1870). Jag tror att jag ref honom litet för hårdt på saltet i förrårs (sade köpmannen). Dens. SvÖ 2: 158 (1883). Andra gången ”refs” Larsson per post i Grez och såverade nyåret! Dens. Brev 5: 16 (1885). Greven hade tur och ”rev” doktor Eckhoff på en femma. Pauli Ungd. 208 (1925). — särsk. (†) ss. vbalsbst. -ning, övergående i bet.: fordran, fordring. Jag har innestående två rifningar — huru mycket vet jag inte — men nog är det 25 Rdlr. Strindberg Brev 1: 61 (1870).
III. (med klor l. fingrar l. med ngt redskap o. d.) krafsa l. gräva l. röra om l. skrapa o. d. — jfr UPP-RIVA.
1) om djur: krafsa (med klorna l. tassarna l. fötterna, t. ex. för att finna föda); särsk. med bestämning inledd av prep. i; jfr 3 a. Dalin (1855). Hönsen riva i mullen. Cannelin (1921).
2) om person: krafsa (med handen l. händerna l. ngt redskap o. d.); röra om; gräva; särsk. med bestämning inledd av prep. i l. bland; numera ofta övergående i bet.: rota, leta, rumstera. Frigge, som med een Spada först fant een Penning, började rifwa med händren .. (o.) fant detta Skrijn. Schück VittA 4: 122 (i handl. fr. 1711). Då jag ref neder i dyen (med händerna), såg jag vara fult (med snäckor), och att de grafva neder sig, altsom vatnet torkar bort. Linné Skr. 5: 92 (1732). När du kommer in till en bekant, eller vän, löp intet till att koxa, rifva och läsa i hans bref, skrifter och böcker. Hof Underr. 16 (1766). Det är vådligt att leka med elden, och följden kan allt för lätt blifva brända fingrar för den som lättsinnigt rifver i glödhögen. Samtiden 1872, s. 150. Lars ref i en låda och drog därur ett par tryckta plakat. Rydberg Vap. 23 (1891). Sjödin StHjärt. 93 (1911). — jfr OM-RIVA. — särsk.
a) (†) med avs. på jord: gräva upp, gräva en grav i; jfr RIVA UPP 4. Gack, slut ditt lif vid herdens fötter såta, / Och rif den jord där han förgömder är. Nordenflycht (SVS) 2: 424 (1755).
b) med obj. o. bestämning angivande beskaffenhet l. tillstånd som åstadkommes gm rivande l. rotande o. d. Rifva något ur ordning. Nordforss (1805). Vi .. väntade en stund på vårt bagage, öppnade locken och gåfvo tullmänniskorna en slant så att de ej skulle rifva allt huller om buller. Lewenhaupt Reddy 61 (1907).
c) bildl. Om en människja .. rifver i sin själs inre gömor; så märker hon väl, at dygd och odygd härrörer gemenligen af det personliga Interesset, som leder de dödeliga. GbgMag. 1759, s. 302. Ett rifvande uti hvad jag upplefvat skulle vara för mig något högst upprörande. Strindberg Brev 3: 174 (1880). Man skall icke rifva i och ändra hvad som går bra och som ingen vill hafva ändrat. GHT 1896, nr 100 A, s. 3. Minns du i Hamburg, när vi träffades första gången? — Vad tjänar det till att riva i det där gamla? Essén KessGen. 139 (1915). Trenter LysLandn. 190 (1946).
3) i uttr. riva rägn.
a) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i mera eg. anv., om djur (t. ex. katt): krafsa l. riva i jorden o. därigm enl. folkliga föreställningar bebåda (l. framkalla) rägn(väder). Weste (1807). Rifva regn, bebåda regn, såsom vissa fåglar, då de rifva i jorden. Dalin (1855). ”Kattera rifver regn.” AntT VII. 2: 83 (1883; från Smål.).
b) (mera tillf.) om storm l. oväder o. d.: framkalla rägn(väder); jfr VI 1, VII 1. Följande dag rev ovädret regn. Lundström Sjöfr. 94 (1929).
c) (numera mindre br.) om person l. persons värksamhet o. d.: framkalla rägn(väder); särsk. dels i fråga om försök att medelst olika (mer l. mindre rationella) metoder åstadkomma rägn(väder), dels i fråga om uppträdande o. d. som anse(tt)s framkalla rägn(väder); äv. bildl.; jfr VI 1. En yra har fattat de annars lugnaste (då åskväder nalkas) .. och de gamla skaka på hufvudet, talande om att ”rifva regn”. Topelius Fält. 3: 27 (1858). (Skaldens) sång den rifver regn / Regn, regn, guldregn! Strindberg Fagerv. 332 (1902). SvD(A) 1932, nr 264, s. 7.
d) (numera mindre br.) bildl.: ställa till bråk; bråka; rasa, ”röra upp himmel o. jord”; bli utom sig. Törning 93 (1677). Jag känner den, som rifver Rägn, när hon mist en Knä-Hund. Dalin Arg. 1: nr 37, s. 4 (1733). Den August Strindberg, hvilken i början af 1880-talet ”ref rägn” i vårt land. GHT 1897, nr 258 A, s. 3. Martin Sett 79 (1933). Östergren (1936).
4) = KRAFSA, v. 2; i sht i särsk. förb. o. i ssgr; förr äv. i det bildl. uttr. riva ngns kastanjer ur elden, krafsa ngns kastanjer ur elden (se KASTANJ 2 b). SvTidskr. 1871, s. 196. — jfr HOP-, OM-, UT-RIVA.
5) i fråga om rörelse som innebär att ngt (vanl. ngt jämförelsevis hårt) föres (under tryck) l. stryker över ngts yta o. d.: skrapa; äv. dels (närmande sig 2 l. II 4) med inbegrepp av nedträngande i o. åstadkommande av en l. flera fåror l. fördjupningar i ytan osv., dels med inbegrepp av att ngt gm skrapning o. d. lösgöres från ytan osv. (jfr V); oftast intr., vanl. med bestämning inledd av prep. i l. på, stundom äv. tr., med obj. betecknande det som lösgöres o. d. vid skrapning osv.; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr XVIII 6). (Släden) begynte att vara utsletin, så att järnen och okarne refve i snöen. Ekeblad Bref 2: 346 (1662). Nya qvastar sopa alltid väl, men de gamla rifva så bra i springorna. Granlund Ordspr. (c. 1880). Vågens rifvande mot sanden. Strindberg Hafsb. 140 (1890). Kvasten rifver af damm en molnsky. Dens. Fagerv. 296 (1902). Hästhovarnas rivande slag mot asfalten. Essén Brilj. 190 (1918). Det (var) ett slask med vatten och ett rivande med borstar på marmorgolvet. Siwertz Varuh. 15 (1926). — jfr AV-, UT-RIVA. — särsk. (†) i fråga om skrapning med foten mot golvet l. med portklapp l. dyl. mot dörr. (Då gästerna anlända till bröllopsgården) Hälses, handtages, bugas, bockas, rifwes, i golfwe. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 221. Då wij kommo ett stycke fram på gatan i granskapet, ref han på porten, som seden är (i Florens). SvBrIt. 1: 15 (c. 1700).
6) [jfr 2 o. 5 samt I 1, II 2] i fråga om bearbetning av jord medelst redskap som ristar upp ytlagret l. gör (små) fåror o. d.; dels (numera bl. tillf.) intr., i uttr. riva i jorden, dels (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tr., med avs. på jord; jfr XVI. Hon (dvs. jorden) låter krafsa, rjfwa, / Såå, plöja, ärja sig. Spegel GW 115 (1685). Han plöijer, harfvar, såår, i iorden rijfver bra. Rosenfeldt Vitt. 189 (1686). (Den med tre l. fem ”klor” försedda ärjkroken) användes att .. riva jorden. Nordström Luleåkult. 184 (1925).
IV. gnida l. gnugga samt i anv. som närmast ansluta sig härtill.
1) gnida l. gnugga o. d.; särsk. tr.; äv. refl.; äv.: ingnida (ngt med ngt); äv. med objektiv (l., i pass., subjektiv) predikatsfyllnad betecknande resultatet; utom i c samt i särsk. förb. o. i ssgr numera bl. mera tillf. De röde stavarna (på en runsten) syntes utan på först gula men rifne voro de röde med skönaste ferga. JBureus (1602) i SvRuninskr. 9: 100. Man plåcker en Hane, Höna eller Dufwa, widh Stiärten, och rijffwer then medh Salt. L. Paulinus Gothus Pest. 91 a (1623). Tagh Wijnsteen och Salt .. stött till Pulver, och rijff Tänderna ther med. Lindh Huuszapot. 9 (1675). (Den frysande pigan) ref sig i händren. Franzén Skald. 1: 275 (1794, 1824). Det färdiga råmaltets kärna skall vid en lätt rifning mellan fingrarne kännas såsom mjöl, ej seg eller klibbig. Lindberg Svagdr. 43 (1892). — jfr AN-, AV-, IN-, UPP-, UT-, ÖVER-RIVA. — särsk.
a) = FROTTERA 1. (Det händer) at the som resa om Wintertijdh öffuer the Bärg Alpes, om the icke rijfua näsan medh Snö, för än the komma til Eelden, til thes hon bliffuer rödh, så faller hon slätt bort. Chesnecopherus RegIter D 3 a (1613). Med sina händer ref .. (Fredag) hans (dvs. sin faders) armar och ben. DeFoë RobCr. 101 (1752). Då man kommer i svettning, tvättas man af en Betjent; af hvilken man sedan gnides eller rifves öfver hela kroppen med en tagel-vante. Björnståhl Resa 5: 26 (1783). SAOB F 1586 (1926).
b) [jfr motsv. anv. av t. reiben] (†) i fråga om gnuggning av ögonen (särsk. för att se bättre l. för att bli riktigt vaken); dels med obj. betecknande ögon, dels i uttr. riva sig i ögonen l. riva sömnen ur ögonen; äv. bildl.; jfr GNUGGA 1 a. Hon ref sig i ögonen; .. hon .. öfvertygades alt mer och mer, at hon lefde, var vaken och ej drömde. Spiess Bergtr. 15 (1799). Ofta har jag märkt, huru solstrålarne äro dem sofvandom till besvär, så att de rifva ögonen, vrida hufvudet förtrytsamt hit och dit (osv.). Polyfem II. 45: 2 (1810). Jag tycker att den gamla barbaro-titaniska naturen, med de ”ludna armarna”, allt mer och mer rifver sömnen ur ögonen hos mig. Tegnér (WB) 5: 527 (1825).
c) i uttr. riva eld, gm gnidning l. friktion framkalla eld; företrädesvis (fullt br.) i fråga om antändning av en tändsticka gm att gnida l. dra den mot ett (tänd)plån: repa eld. Var snäll och rif eld och se efter hvad klockan är. Hedenstierna Jönsson 153 (1894). (Jag) ref .. eld på en stryksticka och stirrade på klockan. Lindqvist Dagsl. 2: 165 (1900). Därpå visade .. (en gud) dem, huru de skulle rifva eld .. och huru de för framtiden skulle tillreda sin näring. Söderblom Gudstr. 125 (1914). Martinson KärlekKr. 62 (1947).
d) [efter t. einen salamander reiben] i uttr. riva (en) salamander (med muggarna o. d.), gnida (öl)glasen (i tre repriser) mot bordet o. dricka en skål i botten (för ngn). (En student) uppfordrar .. de närvarande att ”rifva en Salamander” för kejsaren. Henriksson Tyskl. 357 (1901). Alla skåla, musik, sång, på lämpliga ställen rives salamander med muggarna. Siwertz Takl. 10 (1923; i scenanvisning).
e) = GNIDA I 1 e; utom ss. vbalsbst. (se slutet) bl. i uttr. riva mot ngt, gnida mot ngt, förr äv. riva sig vid ngt, gnida l. skubba sig mot ngt (jfr II 3). Rijffua eller klåå sigh widh något. Linc. (1640; under affrico). Ett h-ljud kan beskrifvas såsom en på särskildt sätt företagen utandning, under hvilken luften rifver mot ansatsrörets väggar, så att ett frikativt ljud uppstår. Nyström Talorg. 21 (1888). särsk. ss. vbalsbst. -ning, friktion (se d. o. 2 a); jfr g slutet. Vid bensinens rivning mot tvättkläderna och metallväggarna i tvättmaskinerna uppkomma .. lätt elektriska laddningar. Bolin OrgKem. 41 (1925).
f) (†) i utvidgad anv., med avs. på deg, övergående i bet.: knåda. När .. (degen) giäser uti tråget, at han är tilredz, at slå up måtte degen väl rifvas uppå bordet förr än man skiär honom. Oec. 5 (1730).
g) bildl. (jfr 2); särsk. refl. l. ss. dep., i uttr. riva sig l. rivas (e)mot ngt l. ngn, ss. beteckning för att ngt l. ngn kommer i (intim) beröring med ngt l. ngn o. därigm utsättes för påvärkan l. nötning (se NÖTA, v.2 3 d) o. d. Det constanta object hvaremot krafterna så länge ömsesidigt rifvit sig, tills denna böjlighet och inbördes docilitet följt. Biberg 1: 56 (c. 1814). Hvarföre skall icke min smärta få rifva sig slö mot en medvarelses smärta? Fahlcrantz Schiller Fiesko 168 (1821). Det är tilläfventyrs en lycka att tänkesätten rifvas emot hvarandra och afnöta hvad som å ömse sidor är för ojemnt. Tegnér (WB) 4: 102 (1823). Har man gått och rivits mot karlar och hushållerskor i hela sitt liv, blir man yr i huvudet, då det plötsligt dansar en älva på ens gamla mattor. Eklundh Folk 141 (1918). särsk. ss. vbalsbst. -ning. Den andliga lögnens smink borttvättas icke med fromhetens tårar: dertill fordras ironiens och persifflagens obarmhertiga rifning. Samtiden 1874, s. 319. särsk. [jfr e slutet] om misshälligheter l. svårigheter o. d. som uppstå vid samliv l. kontakt mellan människor (stater osv.) med olika lynne l. intressen o. d., friktion (se d. o. 2 b), slitning; oftast i pl. Utan krig uppstår ingen rifning mellan skiljda krafter och med det samma icke någon förening. Törneros Bref 2: 107 (1826). Äfven inom kunskapens verld är rifningen, konflikten mellan skiljaktiga åsigter, läror, systemer oundgängeligen nödvändig. Cygnæus 5: 363 (1856). Det är att anteckna, att rivningar mellan England och Frankrike redan inträtt beträffande Syrien. GHT 1919, nr 208, s. 10. Tillfällen till rivningar och sammanstötningar mellan Italien och England. Därs. 1935, nr 201, s. 10.
2) [efter t. sich an einem (i ä. t. äv. einen) reiben] (†) i det bildl. uttr. riva sig på ngn, börja strid l. gräl o. d. med ngn; jfr GNIDA I 2. I .. hafwe .. Landsarmeen disponeret till beredhskap .. så frampt wåre grannar .. sigh på oss rifwa wille. HSH 24: 358 (1633). Den som har welat rifwa sig på honom, har funnet en braf karl för sig, som intet låtet knäppa sig på näsan. Hermelin BrBarck 90 (1706).
3) (i fackspr., ngt vard.) jämna till (putsad yta o. d.) gm gnidning med ett (riv)bräde o. d., putsa. Skall ytan blifva riktigt fin, innuti byggnader, så rifves den .. med ett rifbräde öfverdraget med hattfilt, och någon gång med en stålskifva. Rothstein Byggn. 449 (1859). Varulex. Byggn. 2: 182 (1955). — jfr UT-, VATT-RIVA.
4) (i fackspr.) limma ihop (faner) gm gnidning (med en rivhammare) utan att fastspänna faneret vid underlaget; särsk. ss. vbalsbst. -ning. HantvB I. 2: 201 (1934).
V. [eg. specialanv. av II, III o. IV] i fråga om bearbetning av ngt (gm skrapning l. slipning l. gnidning o. d.) på sådant sätt att smådelar successivt avlägsnas l. frigöras från det bearbetade (äv. för erhållande av en jämn o. slät yta o. d.; jfr III 5, IV 1, 3) l. på sådant sätt att det bearbetade successivt sönderdelas i smådelar; särsk.: (gm gnidning) finfördela l. söndermala l. krossa l. pulverisera (ngt), vanl. med hjälp av ett (därför avsett) redskap (t. ex. ett rivjärn, en mortel); ofta i fråga om söndersmulning l. krossning av kryddor, bröd, ost l. andra födoämnen o. d.; äv. med objektiv (l., i pass., subjektiv) predikatsfyllnad betecknande resultatet; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Strö riven ost på makaronerna. Riva pepparrot. Litet riffuidh brödh. BOlavi 35 a (1578). En stor Mortill att Rifwa mandell i. HovförtärSthm 1713, s. 157. Man tager Lefver då hon är skiöld, och rifver henne på rifhiernet rå. Oec. 41 (1730). Filning, och .. rifning, ske på bekant sätt med fil, rasp, refjärn eller såg. Wallerius ChemPhys. 1: 96 (1759). Man har mortlar af flera sorter. De äro antingen att stöta eller att rifva uti. Berzelius Kemi 3: 267 (1818); jfr a. På socker rifven apelsinrasp. Grafström Kond. 37 (1892). HbVerkstTekn. 1: 407 (1944). — jfr AN-, FIN-, HOP-, IN-, MASKIN-, OM-, RÅ-, SÖNDER-, UPP-, UT-, ÖVER-RIVA samt O-RIVEN. — särsk.
a) (i fackspr.) i fråga om finfördelning l. söndersmulning o. d. av mer l. mindre fasta (i sht mineraliska) ämnen l. av färgämnen o. d.; ofta i fråga om sådan finfördelning i (samband med tillsats av) vätska (särsk. olja), särsk. i uttr. riva ngt (t. ex. färg) med l. (ut)i ngt (t. ex. olja); äv. bildl. Forsius Min. 128 (c. 1613). Kolmodin QvSp. 1: 102 (1732; bildl.). Ferrner ResEur. 252 (1760: uti). Fyra lod pulveriserad laf refvos i stenmortel med 1 1/2 qvarter kallt strömvatten i 5 minuter. Westring SvLafv. 1: 296 (1805). Alla färgor måste rifvas ytterst fina. Scheutz Ritk. 207 (1832). De med vallmoolja rifna färgerna torka icke så hastigt som de med linolja rifna. HjelpMåln. 20 (1857). Fångvaktaren rifver giftet, hvarmed dödsbägaren skall tillredas (åt Sokrates). Rydberg Ath. 255 (1859). Vid rivningen av oljefärger användes .., för att förhindra att vissa färger eljest rinna, en tillsats av vax. Kallstenius HbOljem. 49 (1915). jfr AV-RIVA samt OLJE-RIVEN o. FÄRG-RIVNING. särsk. (†) opers., i uttr. det river sig bra, rivningen av färgen lyckas bra. Det är svårast i början att göra tagen så riktiga, att färgen väl kommer in i oljan; men sedan det gått för sig, behöfver man allenast ligga jemnt (på löparen), så rifver det sig bra. Almqvist Mål. 60 (1840).
b) med avs. på potatis o. d.: sönderdela till fina strimlor l. flingor o. dyl. l. till ett pulver (särsk. för framställning av stärkelse); äv. med konstruktionsväxling: gm rivning av potatis framställa (potatismjöl, stärkelse). Berzelius Kemi 5: 975 (1828). Maskiner för rifning af potatis. VL 1894, nr 67, s. 1. Potatismjöl (skulle) rifvas och torkas. SDS 1900, nr 65, s. 2. Stärkelse framställes ur potatis genom att denna krossas och rives så fint att cellväggarna gå sönder. Smith OrgKemi 181 (1938). jfr POTATIS-RIVNING.
c) [jfr II 2 b] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sht om ä. förh.) i utvidgad anv., med avs. på slipstensämne: tukta o. jämna till avsedd form o. storlek gm successivt avlägsnande av smärre stycken medelst kil o. slägga. Levander DalBondek. 2: 12 (1944).
VI. rycka l. slita o. d.
1) (mer l. mindre våldsamt l. plötsligt) rycka l. slita l. dra (ngt l. ngn); gm att rycka l. slita osv. i (ngt l. ngn) förändra (dess resp. hans) läge (l. tillstånd); äv. bildl.; utom i a, b, d (samt i särsk. förb. o. i ssgr) numera bl. i sådana uttr. som riva ngt l. ngn ur l. från l. av ngt l. ngn (förr äv. riva ngn ngt av huvudet, rycka ngt av huvudet på ngn); förr äv. (utan prep.-uttr.): rycka l. slita i (ngt). Aff tins sons hand wil iagh rijffua thet (dvs. riket). 1Kon. 11: 12 (Bib. 1541). Ingenn (ville) komme .. (de förlista) till undsetning, uthenn (kustborna) riffve och slite thätt godz och kister, som flöth utaff vrakett, (o.) förde thätt i landh. G1R 28: 541 (1558). Om en reffwe tigh mitt vthur Eldzloghan, ther tu eliest hadhe most brinna vp: .. Wore tu icke plichtigh, at bewijsa honom therföre tina .. Tacksamhet? LPGothus Pest. 105 a (1623). Min Maka kär, har döden frå migh riffwit. Broman Glys. 2: 276 (1645). Humbla Landcr. 18 (1740: refvo mig Hatten af Hufvudet). Jag ref från länden mitt goda svärd. Tegnér (WB) 5: 95 (1825). Uttryck, som fallit sig högst befängda, då de citerats rifna ur sitt sammanhang. FRuneberg (1857) hos Strömborg Runebg IV. 2. 2: 152. (Vinden) rev dörren ur handen på honom. Lagerlöf Holg. 2: 75 (1907). Quennerstedt StrSkr. 2: 4 (1919). — jfr AV-, BORT-, FRÅN-, HOP-, KULL-, LÖS-, NED-, TILL-, UPP-, UR-, UT-RIVA samt ISÄR-RIVEN. — särsk.
a) i fråga om slitande l. ryckande i (ngns l. sitt eget) hår l. skägg o. d. (jfr VII 1); jfr HÅR-RIVA(S).
α) (numera bl. tillf.) i sådana uttr. som riva ngn i håret l. skägget, äv. riva ngn i skägg och hår, förr äv. riva ngn håret l. riva ngns hår, dra ngn i håret osv. l. slita i ngns hår osv. Tu haffuer mitt hår riffuet som een Boff. Messenius Disa 24 (1611). Nils Sporesmedz hustrw haffuer riffuit sin Swärfadher bådhe i Skegg och hår. Rudbeckius MemQvot. 108 a (1622). RP 8: 240 (1640: rijfva Borgmästaren i skägget). (Rektorn) kallade .. (honom) till sigh i sitt huus och ther för hans försummelse reef honom J håret. ÅbSvUndH 68—69: 28 (1667). Landsm. XVII. 3: 49 (1672: rijfwer honom håret).
β) (i sht i högre stil) i uttr. riva sitt (förr äv. sina) hår, äv. riva hår och skägg, i sht förr äv. riva sig i håret o. d., förr äv. riva sig i huvudet (jfr II 3 slutet) l. riva lockarna, slita sitt hår resp. dra l. slita i sitt hår o. skägg osv. (särsk. ss. uttryck för förtvivlan); äv. bildl.; jfr γ. Hiob .. reeff sönder sijn klädher och reeff sigh j hoffuudhet, och föll nedh på iordena. Job 1: 20 (Bib. 1541). SColumbus Vitt. 146 (1667: Lockarna refvo). Elegien .. rijfver sine hår, i boij sig plägar kläda. Düben Boileau Skald. 13 (1721). WoH (1904: rifva sig i håret). Han rev sitt hår och blev alldeles utom sig. Grip Folkhumor 8 (1916). Bergman Patr. 10 (1928: riva hår och skägg).
γ) [jfr β] (†) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om hår: som man (av sorg l. förtvivlan) slitit o. bragt i oordning. Stagnelius (SVS) 1: 115 (c. 1815). (Han) tårar öfver ljungen sår. / Hans rifna lockar gå för vinden / Kring skullrorna i hemsk, förvirrad dans. Därs. 3: 318.
b) intr., i uttr. riva i ngt, rycka l. slita l. dra i ngt. Drengen sprangh och Reeff i Porten, segandes ådt Bengt Månson tin tiuff och skielm. VRP 1647, s. 250. Du kan gott titta på ärret, sade hon och började riva i sina kläder. Johnson Slutsp. 24 (1937).
c) (†) med avs. på segel, övergående i bet.: gm halning bärga l. reva. O, så talar jag, och rifver / Seglen under ångstfull bön. Wallin (SVS) 1: 103 (1804).
d) [möjl. delvis utgående från II 1; jfr II 1 d α, e samt KLÅ, v. 4] (numera bl. ngt vard., mera tillf.) i uttr. riva (förr äv. riva och slita) efter ngt, i utvidgad anv.: ivrigt söka att få tag i l. komma i besittning av ngt; jfr 2. Alle man riffuer och sliter effther varerne. 2SthmTb. 1: 166 (1546). Wij rijffuom och slijtom effter werldzens ting. PJGothus Savonarola SyndSp. L 3 a (1593). Alla rusade upp och började vilt riva efter kappsäckar och väskor. Nordström Amer. 36 (1923).
2) [specialanv. av 1] (i sht på orättmätigt sätt l. med våld) bemäktiga sig l. roffa åt sig (ngt); särsk. o. numera (utom i särsk. förb. o. ssgr) bl. (tillf.) i sådana uttr. som riva ngt (ut)-av l. (i)från ngn (o. i dessa uttr. numera bl. med nära anslutning till 1); förr äv. i uttr. riva ngn ngt, fråntaga l. beröva ngn ngt, riva sig ngt, tillskansa sig ngt, riven till ngn l. ngt, som ngn l. ngt har tillvällat sig. Ligeuel riffue och slijte j vtaff the arme stackers bönder, alt thet the äge. G1R 14: 78 (1542); möjl. särsk. förb. Jngen schulle löpe vtj skuterner och riffue aff bönd[er]ne theris fiisk. 2SthmTb. 1: 301 (1548); möjl. särsk. förb. HH XIII. 1: 125 (1564: ifrå). (Ingen hovman må) tillstädie theres tienare och drengier, att rappa och rifwa sigh höö, hafra, eller hwadh det hälst wara kan. Schmedeman Just. 92 (1590). Riker Rifwer Rappar: Oc alt han åt sig nappar. Bureus Suml. 78 (c. 1600). All godz och gårdar bortgiffne, / Til Munckar och Clöster riffne, / .. Måghe the rätta ärffuingar, / .. igen kalla. Prytz G1 I 2 b (1621). Rifwit haar tu min Crona / Och bästa Egendom. Wivallius Dikt. 89 (1634). Wäl dän såm riktar sig af Ärans Dyra Skatt, / .. Däsz wäl-förtiänta Pris ska ingen honom rifva. LykkoPris B 1 b (1689). jfr (†): (Han hoppades) at upskof skulle förmodas medh soknarne (dvs. sockengången) .., till dess man finge rijfva soknar från andre rumm, af hvilke ungdomen i Arboga skola kunde uphållas. OxBr. 12: 319 (1614). — jfr BORT-RIVA. — särsk. (†) i uttr. riva och slita om sig, roffa åt sig ägodelar o. d., ”sko sig”. (Paschorna) begynna .. straxt (efter sin utnämning) att rifva och slita om sig med rätt och orätt; reta och draga Araberne öfver sig. Eneman Resa 2: 93 (1712).
3) (†) med avs. på person: avhända (ngn) egendom; pungslå (ngn); jfr II 6. Man (har ss. överståthållare) föga mehr .. att göra, än att fengzla, panta och rijfwa folk. HSH 31: 49 (1663). Wiliandes att ingen aff hans Slächt, skulle henne (testators änka) til thet ringaste effter hans död, rubba, ryckia, eller rijffwa, så länge hon leffwer. BoupptSthm 1684, s. 211 a, Bil. (1683).
VII. [eg. specialanv. av II o. VI] i fråga om värksamhet l. uppträdande o. d. som präglas av våldsamhet l. energi l. kraft o. d.
1) om vind o. d.: blåsa våldsamt o. kraftigt, särsk. så att föremål o. d. flyttas ur sitt läge l. utsättas för stark påfrestning o. d.; särsk. i uttr. riva i ngt, utsätta ngt för sådan påvärkan; stundom med nära anslutning till II 1, III 2 l. VI 1. Stormen rullar och rifver i skyn. Sehlstedt 3: 13 (1867). Stormen hörs i skogens toppar rifva. Lybeck Dikt. 1: 41 (1890). Stormen ref och hven. Gellerstedt Efters. 74 (1891). Kring pannan ringlade sig en massa ostyriga lockar, som vinden ref i. Rönnberg Bredbolstad 150 (1907). Just i gryningens stund rev kulingen mer än tillförne. Lundström Sjöfr. 77 (1929). Snöbyarna kommo rivande och böjde grantopparna likt sprättbågar. Victorin Örnung. 7 (1932).
2) (ngt vard.) om person, i fråga om uppträdande l. beteende l. värksamhet o. d. som präglas av (våldsam l. livlig) energi l. iver l. livlighet o. d.: vara energisk (o. livlig); ofta övergående i bet.: arbeta hårt, ”ta i”, ”slita”; äv. i uttr. riva med ngt, arbeta l. slita med ngt. En köksbjörn, som skall rusta och rifva med allt. GotlLT 1852, nr 52, s. 3. Han .. rutsjar och river värre där han far fram. Högberg Utböl. 1: 166 (1912). I andra halvlek fingo (bandy-)yttrarna vara med och riva, och då blevo de mera sporadiska anfallen faktiskt farligare. STSD(A) 1934, nr 5, s. 13.
VIII. [jfr I, II, VI] i fråga om smärtande l. irriterande l. stickande l. kittlande förnimmelse i organ i kroppen samt i anv. som närmast ansluta sig härtill.
1) (utom i a, c numera bl. tillf.) i fråga om smärta l. värk l. irritation (utom i a i sht magplågor, särsk. koliksmärtor) som ger (ge) intryck av att ngt (inre) organ slites sönder l. (oftast) utsättes för rivning (se II 1, 2); dels om ngt som förorsakar smärtan osv. (särsk. om ngt som förtärts) l. om värk l. kolik o. d. (o. med l. utan obj.): vålla (ngn) l. ge sig till känna ss. sådana smärtor (i buken o. d.), förr äv.: vålla sådana smärtor i (buken o. d.), dels opers. (se a), dels ss. vbalsbst. -ande l. -ning (se b). Tagh bokena och äät vp henne, och hon skal rijffua tigh j buken, men j tin munn skal hon wara sööt som hannogh. Upp. 10: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: den skall vålla dig bitter plåga i din buk). Swede och wärck, som stundom j Lijffuet sliter och rijffuer. Berchelt PestOrs. G 8 a (1589). Brödhet riffuer them ij buken, så att thee bliffua siuka ther aff. UppsDP 5/5 1602; jfr Levander FattFolk 11 (1934). Jag wille att en gång det rena alfwar blefwe (med den inbillningssjuka kvinnan), / Att Colika och fleen des nedre wåning refwe. ÖB 37 (1712). (Sv.) Rifva i magen .. (fr.) causer des tranchées. Schulthess (1885). — särsk.
a) opers. (jfr c), ss. beteckning för att ngn har l. känner smärtor som påminna om dem som erfaras vid slitning l. rivning (se II 1, 2); numera företrädesvis (fullt br.) i fråga om irritation i halsen (vid förkylning l. hosta); särsk. i sådana uttr. som det river i halsen (på ngn), i sht förr äv. i magen l. buken l. livet, förr äv. det river ngn i magen osv. Thet rifwer henne (dvs. den havande) i Lijfwet nedhan för Nafflan. Palmchron SundhSp. 351 (1642). Han hade stor pina i sit Innersta, så at det slet och ref honom understundom, som alting skulle sönderslitas. Lagerström Bunyan 2: 97 (1727). Thet rifver mig i buken. Lind (1749). Det rifver mig i magen. Möller (1790). (Sv.) Det river i halsen på mig .. (eng.) I have got a rough throat. Harlock (1944).
b) ss. vbalsbst. -ande l. -ning, om vållande av smärtor o. d. som påminna om dem som erfaras vid slitning l. rivning (se II 1, 2); äv. om sådan smärta l. sådana smärtor, särsk. om magplågor l. koliksmärtor l. irritation i halsen; jfr REV, sbst.7 3. När blodhet (vid dysenteri) går ifrå menniskion med .. inwertes rijffuande. BOlavi 53 b (1578). The som äro aflidne genom Bränsiukan; hafva .. klagat öfver invärtes heta, rifningar i halsen (m. m.). Broman Glys. 1: 477 (1737). (Hon) begynte .. förskräckeligen öfver et rifvande i lifvet at klaga. Humbla Landcr. 62 (1740). En pinande känsla af .. häftigt rifvande och slitande i epigastrium. TLäk. 1834, s. 272. Tholander Ordl. (c. 1875). särsk. (†) ss. vbalsbst. -ande, i uttr. rivande (ut)i lederna l. ngns leder, om reumatiska smärtor l. giktsmärtor. Rijwande i Lederna eller Podagra. Voigt Alm. 1669, s. 29. Ingebor Jönszdotter .. hade .. i 12 eller 13 Åhrs Tijdh rijfwande och wärck i alla sina Leeder. Hiärne Suurbr. 172 (1680).
c) i utvidgad l. bildl. anv.
α) (fullt br.) i fråga om hungerkänslor; dels om hunger o. d., dels opers., ss. beteckning för att ngn känner hunger på ett sätt som ger intryck av att inälvorna utsättas för slitning l. rivning (se II 1, 2); äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om (hunger)känsla o. d. Hungriga personer lägga vanligen bordskonversationen åsido, åtminstone tilldess den första rifvande känslan af aptit hunnit lägga sig. Kullberg SommarSmål. 24 (1847). Lite’ mat kan man väl .. få. De’ rifver så förbaskadt i hela kroppen på mej. Janson Gast. 206 (1902). När hungern rev som värst. Persson Björnh. 47 (1918).
β) (i vitter stil, fullt br.) i fråga om själslig smärta l. irritation o. d.; äv. opers.; jfr II 5. Tro ej (tyrann), hvad dig bedragarn sagt, / At den är stor som fruktad blifver; / Tro mer dit hjertas röst, som honom vederlagt; / Tro stynget som därinne rifver, / Då utanför du höljs af glans och pragt. Kellgren (SVS) 2: 48 (1780). Men han hade äfven haft vänner att sörja, och det rifver i sinnet, när den enslige mister det lilla han har af den varan. Karlfeldt i 3SAH 24: 165 (1909). jfr (†): (Konung Ella) sade ..: Det är vån, at vi mäst tarfvom at rädas för Ifvar, .. skjönt ej något gott månde hafva rifvit de andra (bröderna) invärtes; för hvilkom vi doch lärom få behålla riket. Björner Lodbr. 54 (1737; isl. orig.: ej mundi þeim gott innan rifia).
2) om ngt som förtäres (särsk. starkt kryddad mat l. alkoholstarka drycker) l. inandas o. d.: (vid förtäring l. avsmakande l. inandning osv.) värka starkt retande l. kittlande l. stickande (i halsen l. på tungan l. i näsan o. d.); svida, bränna; äv. opers.; äv. bildl.; jfr RAFFLA, v.2 5. (Fr.) Celà prend à la gorge, (sv.) det rifver i halsen. Möller 1: 1182 (1745). Rifva i näsan. Nordforss (1805). Rifva på tungan. Schulthess (1885). Man blandade (i Ryssland) bränvinet med svafvelsyra för att det skulle ”rifva” mera. SD(L) 1898, nr 306, s. 4. Han svalde förödmjukelser utan att få kväljningar, nej, snarast rev det som brännvin och styrkte honom i ett dunkelt .. uppsåt. Siwertz Varuh. 341 (1926). En sup, som river bra i halsen. VFl. 1935, s. 181. Fogelström Vakna 37 (1949). — särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som river i halsen l. på tungan osv.; äv. i utvidgad anv., om ngts smak o. d. Bränwijn duger intet, ehuru rijfwande det är, om det luktar eller smakar det aldra minsta utaf lank och pank. Valleria Hush. 56 (c. 1710). Köttet (hos en viss sorts potatis är) .. ganska vattnigt och af en i halsen rifvande smak. QLm. 1: 17 (1833). Smaken (hos drog av ormbunksrot) är först sötaktig, sedan kärf och rifvande. 2NF 20: 920 (1914).
IX. [eg. specialanv. av I o. VI] med avs. på byggnad l. stängsel l. bro l. ngt annat som uppförts av människor (l. djur): (helt o. hållet) bryta ned l. förstöra (o. jämna med jorden); demolera, rasera; nedbryta, nedriva; nedmontera l. ta ned (ngt); äv. utan obj. Riva byggnadsställningarna, tälten. Then en gård rijffuer, honom skal stinga en Orm. Pred. 10: 8 (Bib. 1541). PrivSvStäd. 3: 547 (1585; med avs. på trähus). När någon rijver (humle-)bodhet kommer han (dvs. humlekonungen) allesenast ut. Bureus Suml. 72 (c. 1600). Nu rifver, .. eller vrider then, som til laga åhr kommen är, rå och rör (osv.). JB 13: 3 (Lag 1734). Rif bron, om ni det kan, om ej, så slåss till sista man! Runeberg 2: 53 (1846). Här rifs för att få luft och ljus; / Är kanske inte det tillräckligt? Strindberg Dikt. 38 (1883). De låga, grå torparstugorna rivas eller få ruttna ned. Thorsén UgglTorp. 14 (1949). jfr (†): (De) refuo .. taket på hwset ther .. (Jesus) war, och giorde it holl på taket. Mark. 2: 4 (NT 1526; Bib. 1917: togo .. bort). — jfr AV-, BORT-, HOP-, KULL-, NED-, OM-, SÖNDER-, UPP-, UT-RIVA, ISÄR-, O-RIVEN o. HUS-RIVNING. — särsk.
a) (†) med avs. på fartyg: hugga upp l. sönder. Jttem xvj Junij Ana(ma)-d(es) aff (fartyget) Slongon, ner hon reffz, kopp(er) Terni(n)ghar — ix st:en. SkeppsgR 1547.
b) (mera tillf.) i uttr. riva på ngt, riva delar av ngt; (vara sysselsatt med att) successivt nedriva ngt; äv. mer l. mindre bildl. Byggnaden (dvs. Linnés sexualsystem) syntes dem (dvs. Linnés efterföljare) alltför fulländad och hel, för att rifva på den och infatta stycken, som ej passade till det hela SvLittFT 1833, sp. 195. Botvid hade väckts från ungdomliga villfarelser, jublat öfver det nya, rifvande på det gamla. Strindberg SvÖ 2: 139 (1883).
c) mer l. mindre bildl. (jfr b). Riva alla broar (bakom sig) o. d., se BRO 3 g slutet. Den, som noga övertänker mina ord, skall erkänna att jag icke reser, utan river hinder i er väg. Hedin TalUngdemokr. 23 (1914). särsk. (†) i uttr. riva skolan, hemförlova skolungdomen vid slutet av ett läsår. Ödmann Hågk. 64 (c. 1805; uppl. 1918).
X. [jfr III 4 o. IX] (i sht i fackspr.) med avs. på (kol)mila o. d.: (efter fullbordad kolning) bryta sönder l. ner o. samtidigt raka l. krafsa ut de färdiga träkolen; äv. med avs. på träkol: raka l. krafsa ut (ur mila); äv. abs. Andra dagen rifvas kolen af öfre vedtrafven. En person rifver och den andra står nedanföre och sorterar kolen i hårda och lösa kol. JernkA 1824, s. 342. När han skulle riva milan. Koch GudVV 1: 35 (1916). Rivningen av en större mila försiggår under flera dagar, och kolen måste noga vaktas under tiden, så att de ej fatta eld. SvSkog. 1336 (1928). — jfr UT-RIVA o. O-RIVEN.
XI. [jfr I, III 2, IX] (†) med avs. på fartygslast: (börja) lossa l. ta upp; äv. med avs. på koffert: (börja) packa upp; jfr BRYTA 4 b. När Laddning rifves och gods kastas i Siönöd. PH 5: 2986 (1750). Eckardt gjorde mig .. visit, och som de om några dagar ärnade sig till Stockholm, ville hans unga hustru ej rifva sina coffertar att göra visiter. Tersmeden Mem. 6: 62 (1786).
XII. [jfr VI 1] sport. med avs. på häck (se HÄCK, sbst.2 a, b) l. hinder (se d. o. 3 b): vid löpning slå omkull l. välta (l. slå ned övre delen l. ribban på); äv. med avs. på vid höjd- l. stavhopp använd (hopp)ribba: vid hoppning slå ned (o. därigm icke lyckas med hoppet); i fråga om höjd- o. stavhopp vanl. i absolut anv.: slå ned ribban (o. misslyckas med hoppet). I Amerika .. finnes ej föreskrifvet, huru många häckar få rifvas. IdrB 4: 72 (1907). Hjertberg HbIdr. 2: 13 (1911: rifva ribban; vid höjdhopp). Mot slutet var han tydligen ganska medtagen och rev de båda näst sista häckarna (i häcklöpning). IdrBl. 1924, nr 73, s. 5. (Höjden) 1.90 togs av Bergström elegant i första hoppet. .. Lundqvist och Haug revo alla tre gångerna. SvD(A) 1933, nr 238, s. 16.
XIII. [jfr I; jfr äv. motsv. anv. av fsv. ryva, isl. rjúfa] med avs. på avtal, överenskommelse, beslut, löfte, bestämmelse, köp o. d.: bryta, icke (åt)lyda l. fullfölja o. d.; äv.: upphäva l. förklara ogiltig o. d.; äv. utan obj. (se a); numera bl. (jfr dock b β) i den särsk. förb. RIVA UPP o. i ssgn UPP-RIVA. AllboDomb. 1621, s. 28 a. Detta Löfftet haffwer Bådhe hon och hennes fadher Bruthit och riffwit. ManhaftLöjtn. 31 (1666). (Höfuder) dömde .. alldrig wrångan dom: ingen torde och eller torfte att rijfwa och bryta hans dom. Verelius Herv. 1 (1672). Thetta är een förargelig handel att the sielfwa skola sluta och sielfwe rijfwa Ecktenskap. VDAkt. 1681, nr 404. Lagliga Trolofningar äro bindande, och kunna ej ensidigt rifvas. Nehrman Gift. 52 (1747). Straxt derefter blef nämnde beslut rifvet. Fryxell Ber. 8: 231 (1838). Nordström Samh. 2: 88 (1840: rifva köpet). — särsk.
a) (†) utan obj., i fråga om förlovning o. d.: bryta förlovning(en) o. d. (med ngn), slå upp (med ngn). Med den förste (fästmannen) har pigan rifvit sielf, efter han är begifven på supande. VDAkt. 1781, nr 462. Den förste (fästmannen) blifver väl för böter fri, efter han intet rifvit, utan velat enständigt holla fort. Därs.
b) i utvidgad anv.
α) (†) med avs. på bolag: upplösa. Dör bolagsman förr än stämmodag ute är; tå måge ej hans änka och arfvingar bolag rifva. FörarbSvLag 6: 306 (1731). Smedman Kont. 5: 32 (1872). jfr O-RIVEN.
β) (om ä. förh.) i uttr. riven rote, indragen (se INDRAGA 5 d) båtsmansrote (i Bohuslän). RR- (Krigsär.) 14/2 1739. Gynther Förf. 2: 335 (1852).
XIV. [med avs. på bet.-utvecklingen jfr SLITA, nöta; jfr äv. II 1 d α, β samt BRUKA 2 a slutet] (†) i uttr. riva mun (med ngn), skämta l. nojsa l. skoja (särsk. på ett uppsluppet l. grovkornigt sätt) l. munhuggas o. d. (med ngn); äv.: tala fort (o. mycket), låta munnen gå, ”slänga käft”; riva galen mun (med ngn), skämta uppsluppet l. grovkornigt (med ngn); riva stygg mun, föra oanständigt tal, vara grov l. ful i munnen. The som gerna sittia ther man rifver stygg munn, och förer geckeligit snack, och groft skemt. Swedberg Ungd. 253 (1709). Den lustiga Bussen har suttit här hela dagen och rifvit så galen Mund med oss at Magen värcker, af bara skratt. SedolärMercur. 3: nr 16, s. 8 (1731). Jag har suttit en stund och rifvit galen mun borta hos Grefvinnan Utangods. Modée FruR 63 (1738). (Sv.) Rifva mund, (t.) Possen reissen, Zotten reissen, geschwind reden. Lind (1738). Weste 1: 1891 (1807: Rifva galen munn). ÖoL (1852: Rifva galen mun; angivet ss. föråldrat).
XV. [jfr XIV] (†) i uttr. riva rätt med ngn, gå till rätta med ngn. Den första ifvern ”att rifva rätt” med tjufven hade .. svalnat. Sundblad GBruk 269 (1881, 1888).
XVI. [jfr III 4—6; jfr äv. RIVA, sbst.2] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med en räfsa hopsamla (hö o. d.); med en kratta l. räfsa bearbeta (ngt); kratta l. räfsa; äv. med subj. betecknande räfsa o. d. Stiernhielm WgL 109 (1663). Skulle marken, hvarvti man vil så, ingalunda kunna kiöras och harfvas, så krattas och rifvas then samma något. Broocman Hush. 2: 217 (1736); jfr III 6. Räfsor rev och samlade höet i torkbredor. Lindström LeendGud 142 (1951).
XVII. [med avs. på bet. jfr RASKA, v.2 IV b] betecknande att ngt går någorlunda bra l. går an o. d.; i de särsk. förb. RIVA AN o. RIVA AV.
XVIII. i p. pr. (i bygdemålsfärgat l. folkligt spr. äv. i formen rivandes) med mer l. mindre adjektivisk bet. (jfr I 2, II 1 a, III 5, VIII 2 slutet), i vissa utvidgade l. mer l. mindre bildl. anv.
1) [jfr II] (mera tillf.) om köld: kraftig, sträng, bitande. I luften låg denna rifvande marsköld. Westermarck Ulr. 27 (1900).
2) [jfr II] (vard.) om skildring, litterärt värk, film o. d.: uppskakande, upprivande, rafflande; ofta övergående i 6. Boken om spanska inqvisitionen upfylde icke min förväntan. Innehållet tycktes mig vara allt för litet rifvande. Svedelius Lif 50 (1887). En rivande thriller(-film). SDS 1955, nr 254, s. 11; jfr 6.
3) [jfr motsv. anv. i fsv.; jfr II, VI] (†) om person (jfr 7): rovlysten. Han war en illfundigh, snåhl och rijfwande, och en mächta grym Herre. Sylvius EOlai 327 (1678; lat. orig.: rapacissimus).
4) [jfr II, VIII] om muntlig l. skriftlig framställning o. d.: skarp, frän. (Tidningen Kometen) är pigg om än rivande och oförsiktigt utmanande i sin polemik. Karlfeldt i 3SAH 33: 164 (1921). Ett bulevardblad, känt för sina korta, men rivande ledare. Thurman BerSjälv 78 (1931).
5) [jfr VI 1 o. VII 1 samt motsv. anv. av d. rivende o. t. reissend] om vind l. ström o. d.: som sliter l. river allting med sig; som har så stor hastighet, att det är svårt att stå emot den; kraftig, stark, snabb; häftig, våldsam; äv. mer l. mindre bildl. (1—3) Junius .. medh rijfwande wäder, til dunder benägit. Voigt Alm. 1669, s. 14. Elfven sig mellan träden krökte, / stålsvart, rifvande, bred och strid. Sturzen-Becker 4: 141 (1862). Inte var hon alltid Guds barn, skall du tro. Nej rifvandes nordan var hon. Björlin Elsa 115 (1879). En stor flod med oerhördt rifvande fors. SD(L) 1902, nr 8, s. 3. Han .. njöt av den .. rivande höststormen. Siwertz JoDr. 125 (1928). särsk. (mera tillf.) i utvidgad anv., om dag: som utmärkes av kraftig vind l. av oväder o. d. Det har varit en rivande seglardag, men trots storm och regn och motgångar är kronprinsen bara förtjust. SvD(A) 1930, nr 193, s. 3.
6) [jfr 5, VI 1 o. VII 2 samt motsv. anv. av d. rivende o. t. reissend] allmännare, om ngt sakligt (t. ex. rörelse l. skeende l. tempo l. spel): som sker l. försiggår med l. präglas o. d. av stor snabbhet (o. häftighet) l. kraft l. energi o. d., kraftig, stark; livlig. OPSturzen-Becker (1867) i Sturzen-Becker 2: 317. Öfver .. markerna bar det af med rifvande fart. Mattsson Resebr. 47 (1898). I dagens (fotbolls-)match överraskade Köping med ett snabbt och rivande spel. IdrBl. 1924, nr 74, s. 10. En sådan där klämmig och rivande polka. Ekelund Sillanpää Ängl. 177 (1925). Den rivande utveckling som den svenska trafikflygningen genomgått på några korta år. SvD(A) 1930, nr 209, s. 18. Stora småspovflockar efter varandra .. i rivande snabb flykt. Rosenius SvFågl. 4: 337 (1935). särsk. om stil (i framställning) o. d.: rask, medryckande o. d. En ny äventyrshistoria i samma roliga, rivande stil som ”Blixtrande klingor”. SvD(A) 1928, nr 110, s. 17 (om film).
7) [jfr VI 1 o. VII 2] (ngt vard.) om person (jfr 3): som uppträder l. utför sitt arbete o. d. (snabbt o.) energiskt; som har lätt för att hinna med o. klara av vad han åtar sig l. sysslar med; rask o. företagsam, energisk (o. initiativrik), driftig; äv. i uttr. rivande av sig, förr äv. en rivande karl om sig. En rifvande karl om sig. Serenius (1741). Vara rifvande af sig. Ihre (1769). Den duktiga och rifvande fru Arwidsson .. blef .. Franzéns tredje maka. Roos FamArkiv 82 (1909). En rivande karl, rapp journalist och styv agitator. Blomberg BlVulk. 103 (1924). Ett rivandes kvinnfolk var hon. Carlsson Dagsv. 51 (1927). UrDNHist. 1: 84 (1952).
8) [jfr 2, 6] (föga br.) ss. adv.: kolossalt, oerhört, ”rasande”. Vore ju rivande intressant att se storindustriens miner, när (osv.). Högberg Utböl. 2: 73 (1912).
RIVA AV10 4. [fsv. riva utaf]
1) till I 1: gm rivning sönderdela l. tudela (ngt); riva sönder (ngt); äv.: (gm att fastna i ngt o. d. råka) slita av (ngt) l. få (ngt) avslitet (jfr riva, v.2 II 2 b); stundom äv. med sakligt subj.; äv. bildl. (Det är) iu bettre, att .. (vänskapen) medh tidhen dranghnar söndher (dvs. tänjes ut o. brister) aff sigh sielff, en att man medh en håy (dvs. i ett huj) skulle riffuan tuerth aff. LPetri Œc. 75 (1559). Et fartyg .. sågo vi .. lägga ut men med den olyckan at emot et annat fartygs bogspröte rifva af sina främste tåg. FoU 15: 223 (1785). Det frasar ju om henne som när lärftskrämarn rifver af tygstycket. Strindberg HögreR 186 (1899). Hedberg VackrTänd. 254 (1943). jfr avriva.
2) till I 3, II 1 c, 2, VI 1: gm rivning l. slitning l. klösning o. dyl. l. med ett ryck o. d. avlägsna (ngt från ngt), riva l. rycka l. slita l. klösa osv. bort (ngt från ngt); äv. i uttr. riva av ngn ngt, förr äv. riva ngn ngt av, rycka l. slita av ngn ngt. När Storm och Owäder kommer, som rijfwer aff Taken, antingen i Mangården eller i Ladegården. Brahe Oec. 74 (1581; uppl. 1920). (Haren) måtte taga sitt refugium in uti en bärgskripa, ther wij då fingo skruffua uth honum med en staka. Men halffua skinnet reffuo wij aff honum, förr än vi fingo wth honum. Ekeblad Bref 1: 173 (1652; rättat efter hskr.); jfr 4. Som Roser på en Stock, .. / Vtaff en kulin Storm, ell’ aff en omild Hand, / I förtijd rijfwes aff. Lucidor (SVS) 187 (1672). Lijnet måste man intet låta för länge stå, uthan då det tyckes wara något så när, optagat och rifwa Frööt af. Rålamb 13: 21 (1690). Rifva enom håret af. Serenius (1741). Assessorn ref af honom rocken. Bremer Hem. 2: 56 (1839). Wigström Folkd. 2: 102 (1881). jfr (†): Om (du) .. wore en signetz ring på minne höghra hand, så skulle iagh än tå riffua tigh ther aff. Jer. 22: 24 (Bib. 1541; Bib. 1917: .. rycka dig därifrån). jfr avriva. särsk.
a) refl., i uttr. riva av sig ngt l. riva ngt av sig, (hastigt) slita l. ta av sig ngt; i sht (ngt vard.) med avs. på klädesplagg o. d. ConsAcAboP 7: 170 (1692). Rifva af sig håret. ÖoL (1852). Om lille Julle är snäll och inte rifver af sig haklappen. Hedenstierna FruW 200 (1890). De manliga gästerna .. refvo hattarna af sig. Landsm. VIII. 2: 66 (1891). Jag .. rev av mig köksförklädet och gick inte utan oro och öppnade. Siwertz Pagoden 21 (1954). särsk. [jfr motsv. anv. i d.] (†) bildl., med avs. på uttalande o. d.: (hastigt l. livligt o. d.) komma fram med l. yttra, ”haspla ur sig”. Ni tyckes ha .. rifvit af er en hel hop märkvärdiga reminiscenser. Cavallin Kipling Wi 64 (1897).
b) (vard., mera tillf.) i utvidgad anv., med avs. på skog: hugga (ned) l. skövla o. d.; jfr 1. Sedan all skogen rivits av, fanns det inga utsikter till tillfällig arbetsförtjänst under vintern. Lindqvist Herr. 371 (1917).
c) (mera tillf.) bildl., i uttr. riva livet av ngn, riva ihjäl ngn. Han var rädd, att gasten skulle riva livet av hänne. Landsm. VIII. 3: 246 (c. 1900).
3) (föga br.) till II 7: gm en skarp replik avvisa (en motståndare o. d.), snäsa av. När Verner Rydén vid en akademisk debatt i Lund förargad rev av kritikerna mot hans reformprojekt med upplysningen (att osv.). SvMorgBl (A) 1940, nr 280, s. 3.
4) (numera bl. tillf.) till III 5, IV 1: gm skrapning l. gnidning avlägsna (ngt), skrapa l. gnida av. Wollimhaus Ind. (1652). jfr avriva.
5) till IX, med avs. på (del av) byggnad o. d.: (ned)riva; numera bl. (vard., mera tillf.) med anslutning till 2, med avs. på tak o. d. Men Bothued sade thom tiill, atte schulle riffue sa[m]ma bygni[n]g aff. 2SthmTb. 2: 10 (1549). Vij haffve .. hafft .. två karar at riiffva thet gamla taket (på skolhuset i Västerås) aff. OxBr. 12: 572 (1620). jfr avriva.
6) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (numera knappast br.) till XVII; opers., i uttr. det river av, det går an; det går ganska bra l. det knallar o. går o. d.; äv. i ordlekande talesätt med anspelning på bet. 1 o. 2. Pär. .. Huru står dä nu te mä er? Botil. Tack ska ni ha, dä rifvar åf, sa Bonden körde benet åf sey. Stagnell Risbast. D 2 a (1755). Det rifver af sad’ käringen bröt benet af sig, it. ref örat af sig. Rhodin Ordspr. 34 (1807). Smedsg(esällen). .. Hur står till? Bonden. Tack som frågar! — Det rifver af en dag i sender. Blanche Jernbär. 40 (1847). Cannelin (1921). särsk. övergående i bet.: det går bra o. raskt undan. Det rifver af för honom i hvad han gör. Tholander Ordl. (c. 1875). —
1) till I 3, II 1 c, 2, III 4, VI 1: gm rivning l. med ett ryck o. d. avlägsna (ngt från ngt), slita l. rycka bort (ngt från ngt); äv. oeg. l. bildl. Mat. 13: 19 (NT 1526). Hugger trädh om kull, och hugger bortt quistanar, och riffuer bortt löffuet. Dan. 4: 11 (Bib. 1541). Under en smula lärd fraseologi kan mycken orimlighet döljas. Rif bort den — och karrikaturen står färdig. TheolT 1869, s. 157. Hon tog päronet, bet i det med sina stora, gula tänder och ref bort ett stycke af skalet. Söderberg MBirck 9 (1901). Otåligt rev han bort strumporna, så att han kunde gå barfota. Heidenstam Svensk. 1: 44 (1908). särsk.
a) (mera tillf.) = bortrycka 3. Hvad var det för en pest som ref bort dem alla på några få år. Söderberg Glas 98 (1905).
b) (ngt vard., mera tillf.) med avs. på till försäljning utbjuden vara o. d.: snabbt köpa; särsk. i pass. (Konstnärens) studier refvos bort till höga pris. Nordensvan SvK 608 (1892).
c) (†) (på orättmätigt sätt) tillskansa sig (ngt), bortröva (ngt); jfr riva, v.2 VI 2. (Trojas) ädla skattar mång som ingen nämna hinner / De röfwas rifwas bort uthaf een lysten handh. SkrVSocLd 22: 104 (c. 1685).
2) till IX: (ned)riva (byggnad o. d.); avlägsna (ngt) gm rivning. Riva bort köksspisen. 2SthmTb. 2: 123 (1551). Skall .. ransakas om .. alle onyttige qvarnar och bäckesqvaltor, att de alle läggias för spannemåhls tull, eller rifvas bort. Thulin Mant. 2: 163 (c. 1583). Turkarna begynte .. att rijfwa bort förstäderna. KKD 8: 278 (1713). —
RIVA FAST 10 4. (i fackspr.) till IV 4: gm rivning fästa (faner). Landsm. XVIII. 1: 22 (1912). HantvB I. 2: 201 (1934). —
RIVA FRAM10 4. (ngt vard.) till III 2, 4, VI 1: (med ett ryck l. hastigt o. dyl. l. på ett slarvigt sätt o. d.) ta l. dra l. krafsa l. gräva l. leta fram (ngt). Nordforss (1805). Jansson .. öppnade verktygslådan, rev fram skiftnycklar och domkraft. Hedberg Räkn. 176 (1932). —
RIVA HÄDAN. (†) till VI 1, bildl., = riva bort 1 a. Dödsens hand mångt Hushåll hädan ref. Runius (SVS) 2: 81 (1710). —
RIVA I10 4.
1) (i vissa trakter, vard.) till III 2, VI 1; i uttr. riva i sig, äta snabbt, ”kasta i sig maten”. Alla de, som tugga stort och, som man plär säga, rifva i sig, äro magre. Linné Diet. 2: 124 (c. 1750).
2) (i sht i sjömansspr.) till VII 1, om vind: tilltaga i styrka, friska i; ofta opers.: blåsa med tilltagande styrka, blåsa upp, friska i. Trolle Sjöoff. 2: 32 (1870). Det ref i hårdare och hårdare .., och mot kvällen hade vi full storm. VFl. 1911, s. 143. När stormen river i för fullt, ser havet ut som en kokande jättegryta. UNT 1943, nr 7, s. 9.
3) (vard.) till VII 2: uppträda energiskt, slita, ”ta i”. IdrBl. 1935, nr 13, s. 10. särsk. i utvidgad anv.
a) (mindre br.) med kraft l. iver o. d. ta itu l. sätta i gång (med ngt). Därmed började han riva i med en riktigt bra historia. Koch GudVV 1: 155 (1916).
b) ivrigt l. häftigt l. i mer l. mindre upphetsad l. skarp ton yttra l. uttala sig o. d., ”ta i”; äv. ss. anföringsverb. Utas ViStäpp. 196 (1938; ss. anföringsverb). Carlsson ÄlvTimm. 46 (1949). —
RIVA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4.
1) (numera bl. tillf.) till I 3: gm rivning l. slitning l. med ett ryck o. d. avlägsna l. avskilja (ngt), lösriva l. lösslita (ngt); förr äv. i uttr. riva håret ifrån sig, slita av sig håret. Man .. skal bryta tess (dvs. offerdjurets) wingar sönder, men icke rijffua them jfrå. 3Mos. 1: 17 (Bib. 1541). Rifva håret ifrån sig. Ahlman (1872). jfr frånriva.
2) till II 1, i uttr. riva ifrån sig, försvara sig l. slåss o. d. (med näbbar o. klor), slå l. bita ifrån sig; äv. oeg. l. bildl. Hugge biässe; den såm kan rifwa ifrån sigh. Axehielm (c. 1630; under biässe). Ingen vågar lägga sig i hennes affärer mer. Hon har rivit ifrån sig åt alla håll och hon reder sig. Martinson Kvinn. 258 (1933).
4) till VI 1, i uttr. riva ifrån ngn ngt l. riva ngt ifrån ngn, förr äv. riva ngn ngt ifrån, rycka ifrån ngn ngt, rycka bort ngt från ngn; äv. oeg. l. bildl., i sht förr särsk. (motsv. VI 2) övergående i bet.: beröva ngn ngt. Alle (borde) hielpe till ath .. beskerma thet som cronon tillyder, och icke rifva eller slite henne ifrå medt urett thet henne tillyder. RA I. 1: 271 (1540). jfr frånriva.
5) (numera bl. tillf., vard.) till VI 1, refl., i uttr. riva sig ifrån ngn, riva l. slita sig lös från ngn. Wij måste bruka giewahlt at rifwa oss från dhem (som överföllo vår pråm). KKD 5: 33 (c. 1709).
6) (numera bl. tillf., vard.) till VII 2: hastigt (l. slarvigt o. d.) göra ifrån sig ngt, snabbt få ngt ur händerna. H:r Högval måste fuller hielpa til (i kanslikollegiet), men han har och sielf göra. Jag skal biuda til at rifva från mig så mycket iag hinner. Bark Bref 1: 172 (1704). Weste (1807). —
RIVA IHJÄL10 04. till I 2, II 1, om (rov)djur: med tänderna o. klorna (sönderslita o.) döda (ngn l. ett djur); äv. i utvidgad anv., om människa. OPetri Kr. 25 (c. 1540). Detta var naturens ord: är du frusen, så rif ihjäl en Varg. och kläd dig med pelsen. GbgMag. 1759, s. 170. Vargar (kommo) in i hålan, och refvo ihjäl omkring sextio stycken af hjorden. Carlstedt Her. 3: 394 (1833). jfr ihjälriva. —
1) (numera bl. mera tillf.) till III 4, VI 1: hastigt samla l. rafsa o. d. ihop (ngt); i sht förr äv. bildl.: förvärva l. hopskaffa (ngt), hopsamla. Alle the .., hwilka hafwa all sin flijt och mödo ther på anwändt, at the motte medh rätt och orätt ihoop rijfwa och sammanläggia Godz och Rijkedomar. Rudbeckius Luther Cat. 40 (1667); möjl. ssg. Fernander Theatr. 506 (1695). Nordforss (1805: tillhopa). Strax när orkanen började, hade han rivit ihop seglet och körde för focken. Månsson Rättf. 1: 19 (1916).
2) (numera bl. tillf.) till V: (fin)riva o. hopblanda (ngt); anträffat bl. i bildl. anv. Bremer Brev 2: 106 (1841). —
RIVA IN10 4.
1) (numera i sht i fackspr.) till IV 1: ingnida (ngt), gnida in (ngt). Wollimhaus Ind. (1652). Tag för 1 Öre Koppar watn, bränn det till Pulwer, och rijf det in där han (dvs. hästen) rakad är. Rålamb 13: 185 (1690). BokbOrdl. (1899). jfr inriva.
2) till V: tillsätta (ngt) gm l. under rivning. Wollimhaus Ind. (1652). Rif in sockret bland mandeln jämte något karmin. Grafström Kond. 258 (1892). jfr inriva.
3) (mera tillf., vard.) till VI 1, VII 2: (hastigt) skaffa l. få in (ngt, t. ex. hö i lada); äv. utan obj. Mitt i den värsta skördetiden när det gällde livet att få riva in i ladorna. Fridell Död 28 (1946). —
RIVA ISÄR10 04. till I 1, VI 1, IX: bringa (ngt) att gå isär (l. att icke längre hänga ihop o. d.) gm att riva l. slita o. d.; äv. bildl. Janson FörstaMänn. 131 (1906). Då det lider mot vackert väder, ser man ej svinen riva halmen i sär och kasta den kring med trynet. Andersson Antol. 200 (1909). Dimman refs i sär, som när starka händer slita sönder tunnt tyg. Janson Lögn. 196 (1912). jfr isärriven. —
RIVA ITU10 04, ngn gg äv. TU4. till I 1, II 1, 2 a, b: riva sönder (ngt) så att det går itu (jfr riva sönder 1, 4—6); äv. i pass. med intr. bet.: gm rivning gå itu; äv. bildl. 23 al(na)r Rödt Halfängelst i 6 stycken mit i 2 refne. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 144 (i handl. fr. 1654); möjl. ssg. Jag ref nu / Mitt förklä midt i tu. Bellman (BellmS) 1: 95 (c. 1771, 1790). (Flickans) Gråa, fula paltor, / .. Rifvits tu, när stretigt / Skogsris hemåt bärgats. Bååth Allf. 28 (1884). Jag visste, att jag ref all lycka på jorden itu med att tala, som jag gjorde. Geijerstam Medus. 159 (1895). jfr ituriven. —
RIVA I VÄG 10 0 2. till III 2, 4, 5, VI 1; särsk. (vard., mera tillf.) till VI 1, refl., i uttr. riva sig i väg, bildl.: hastigt l. energiskt bege sig i väg (i ansats vid hopp o. d.). IdrBl. 1924, nr 88, s. 6. —
RIVA LOSS10 4. till I 3, VI 1, = riva lös; äv. bildl. Svärdöttrarna ha rifvit dem (dvs. sönerna) loss från modren. Strindberg Giftas 2: 175 (1886). Han ref loss en remsa papper från ett alldeles nytt ark. Heidenstam Skog. 105 (1904). —
RIVA LÖS10 4. till I 3, VI 1: gm att riva l. slita o. d. lösgöra l. lossa (ngt l. ngn); äv. bildl. Förseglingen som hadhe waret för kisterne, war lös riffuen. 3SthmTb. 1: 36 (1592); möjl. ssg. ConsAcAboP 2: 184 (1659). Det ekonomiska oväder, som ett par regenters slöseri rifvit lös. Lybeck UngHemm. 48 (1891). jfr lösriva. särsk. refl., i uttr. riva sig lös, (på ett mer l. mindre våldsamt sätt) göra sig fri l. befria sig (från ngn l. ngt); äv. bildl., särsk.: göra sig ledig (från arbete o. d.). Weise 159 (1697). När han nu rifvit sig änteligen lös och kommit till Hamburg, skrifver han där ifrån .., att han hoppas vara hos mig innan Pingest. Linné Bref I. 1: 81 (1760). Går Du på afskedsbesök och får två par armar om halsen, så kan Du icke rifva Dig lös. Strindberg HögreR 229 (1899). Lagerlöf Saga 171 (1908; bildl.). —
RIVA MED10 4. till III 4, VI 1.
1) i uttr. riva med sig ngt l. ngn l. riva ngt l. ngn med sig, gm att riva l. rycka l. slita o. d. ta l. föra l. få (ngn l. ngt) med sig; äv. bildl. Möller (1790). Gossens lekplats, mannens luftslott / Rifver floden (dvs. tidens flod) med sig bort. Böttiger 2: 50 (1841, 1857). Han rev .. med sig bollen, (o.) centrade hårt. IdrBl. 1924, nr 18, s. 3 (i bandy). Presidentens förmåga att riva sitt folk med sig. SvD(A) 1934, nr 214, s. 4.
2) i pass.: ryckas med; särsk. bildl. Petreus revs med av den allmänna yran. Hellström Kärlek 189 (1942). —
RIVA NED10 4 l. NER4, äv. (ålderdomligt) NEDER40. [fsv. riva nidher]
1) till I 1, 3, VI 1: riva loss l. (i utvidgad anv.) gm oaktsamhet o. d. stöta till (ngt l. ngn) så att det (resp. han) faller l. brytes ned l. omkull; äv. med saksubj.; äv. bildl. Hes. 19: 12 (Bib. 1541). Förbudet rifves ner af porten. Envallsson Slått. 52 (1787). Hvilken galen ifver, at .. vilja göra sig af Dumheten .. et Motparti, hvars .. ifver kan rifva ner himmelen och kalla up helvetet. Thorild (SVS) 3: 367 (1793). De rasande böljor / refvo från färjan i svallet mig ner. Lagerlöf HomOd. 82 (1908). Johnson Se 260 (1936). jfr nedriva. särsk.
a) (†) med avs. på hår: gm att (slita i håret o.) bringa frisyren i oordning komma (håret o. d.) att hänga ned. (Hon) ref .. sitt hår neder, och ropade ganska klageliga på sin dödade Brudgummas namn. Bliberg Acerra 174 (1737). Qvinnorna togo hvarandra i håret och refvo alldeles ned det på hvarandra. Nordforss (1805).
b) bildl., med avs. på bifallsyttringar, applåder o. d.: framkalla. IdrBl. 1942, nr 105, s. 2. Denna uppvisning (av en ridskola) rev ner stormande applåder. Henning HbgMinn. 1: 329 (1950).
2) (numera mindre br.) till III 3 (d), i uttr. riva ned rägn, riva rägn. Schulthess (1885). Östergren 5: 596 (1935).
3) (i fackspr.) till IV 1: gm gnidning pressa ned (ngt i ngt). Man .. rifver ned i falsen, kloth, papper, skinn o. s. v. BokbOrdl. (1899).
4) till IX, med avs. på (del av) byggnad o. d.: riva, rasera, demolera; äv. abs. G1R 28: 283 (1558). Att inge Qwarnar bygges af nyo .. och inge som giorde äre rijfwes neder. RARP 4: 618 (1651). Byggia vpp medh en hand, och rijfwa neder medh dhen andra. Grubb 344 (1665). Lagerkvist EvigLeend. 6 (1920; abs.). jfr nedriva. särsk.
a) (mera tillf.) i utvidgad anv., med avs. på trycksats o. d.: ta isär (gm att ta upp o. lägga tillbaka de olika typerna i kasten), lägga av. Om ni redan satt på Hvad gäller striden, så rif ner det och påför mig sättningskostnaden! Strindberg Brev 4: 103 (1884).
b) oeg. l. mer l. mindre bildl.; särsk. = nedriva 5. Syr. 3: 11 (öv. 1536). Bygga upp, ej rifva neder, / Är en Christens pligt och heder. Ps. 1819, 275: 4. (C. A. Agardh) åtnöjde sig icke med att, såsom det heter, ”rifva ned” det bestående. (Agardh o.) Ljungberg 4: IV (1863). Han rev ner .. talarens bevisföring. Siwertz JoDr. 53 (1928). (År 1828) grundlades den organiska kemien, då revs en av de viktigaste skiljemurarna mellan den levande och den döda materien ned. Bolin KemVerkst. 56 (1942). (†) Hvad tiden af min hy ref ned var alt omsonst; / Ty thet blef hvarie dag förbättradt af min konst. Kolmodin QvSp. 1: 515 (1732). särsk.
α) (i Finl.) i uttr. riva ned himmel och jord, röra upp himmel och jord (se himmel 1 f α slutet). Ahrenberg Männ. 3: 111 (1908).
β) (†) med avs. på person: nedgöra med hård kritik o. d. Strindberg RödaR 74 (1879). Jag skall resa till Wittenberg och rifva ner Luther! Dens. GVasa 180 (1899).
γ) (†) i uttr. riva ned på ngt, (häftigt) angripa l. kritisera ngt; jfr riva, v.2 IX b. CVAStrandberg 2: 348 (1865). —
RIVA OM10 4.
1) till III 2; intr.: rota l. leta l. gräva o. d. (i l. bland ngt) o. därvid åstadkomma oordning l. oreda; äv. bildl. Benedictsson Ber. 114 (1887). Beskow Greta 76 (1901). Siwertz JoDr. 218 (1928; bildl.).
2) till III 2, 4; tr.: gm att krafsa l. rota l. gräva o. d. bringa (ngt) i oordning l. kasta (ngt) huller om buller. Uppe i staden är lif och rörelse; menniskorna kräla som myror, hvilkas stack man rifvit om. Strindberg SvÖ 2: 3 (1883). Drangel London Guld 65 (1910). jfr omriva. —
RIVA OMKRING10 04, äv. KRING4.
1) (†) till II 1, VI 1, i uttr. riva omkring sig, riva l. rafsa åt sig vad man behöver l. kan få tag i o. d. (från olika håll); äv. i utvidgad anv.: vara om sig (se om, prep. o. adv. III 10 a) l. närig o. d. Nordforss (1805).
2) (†) till II 1, i uttr. riva omkring sig, i utvidgad l. bildl. anv.: slåss l. gräla l. bråka o. d. Nordforss (1805).
3) till III 2, = riva om 1. (Lat.) Diripere .. (sv.) rifva kring. Ekblad 314 (1764; bet. oviss). Nordforss (1805). Hvad det måtte vara roligt att få rifva omkring i alla dessa skåp och lådor! Benedictsson Peng. 13 (1885).
4) (numera bl. tillf.) till IV 1: under gnidning fördela (ngt) över en yta o. d. Daguerre 6 (1839). —
1) (ngt vard.) till VI 1 (o. VII 1): rycka l. dra l. (i utvidgad anv.) slå l. välta l. vräka omkull (ngt). När häfftigt stormwäder (blåser), så skakar .. thet, rijfwer omkull, och sönderbråkar alt. Schroderus Comenius 55 (1639). Auerbach (1913).
2) (†) till IX; (ned)riva (byggnad o. d.). Iach will rijffwa kull mina ladhor, och byggia vp större. Luk. 12: 18 (NT 1526). Schulthess (1885).
3) i bildl. anv. av 1 o. 2; numera bl. (tillf.) med anslutning till 1. Såsom en god och ordentelig Regering bygger upp, så rifver den omkull, som contrarie är. HSH 6: 102 (1658). KyrkohÅ 1900, s. 293 (c. 1730). —
RIVA PÅ SIG10 4 0. (ngt vard.) till VI 1: hastigt (slita l. riva till sig o.) sätta på sig (ett klädesplagg o. d.). Benedictsson Peng. 17 (1885). Så rev Laura på sig pälskappan. Siwertz Sel. 1: 148 (1920). —
RIVA SAMMAN10 32 l. 40 l. TILLSAMMAN(S)040, äv. 032.
1) (numera bl. tillf.) till III 4, VI 1, = riva ihop 1; i sht förr äv. bildl.: förvärva l. hopskaffa (ngt), hopsamla. (De giriga) näns .. aff alt thet the tilsammans rijfwit hafwa, icke göra sigh een godh Stund. Palmchron SundhSp. 237 (1642).
2) (i fackspr.) till V (a): (samtidigt) riva l. finfördela o. blanda (två l. flera ämnen o. d.). SKN 1843, s. 147. 12 gr ftalsyreanhydrid och 18 gr resorcin rivas noga tillsamman i en mortel. Smith OrgSyntes 121 (1935).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till XVI: räfsa ihop (ngt). Gräset refs samman med handräfsor. Hedenstierna Svenssons 29 (1903). —
1) till I 1: få (ngt) att brista l. gå sönder o. d. gm att riva l. slita l. rycka o. d., riva itu (ngt) l. riva (ngt) i stycken (äv. i uttr. riva sönder ngt för ngn, förr äv. riva ngn ngt sönder); äv. i pass. med intr. bet.: (vid rivning) brista l. gå sönder o. d. Nar som han .. wår breff .. fongidt hade .. achtade han them för inted wtan reff them synder. G1R 6: 296 (1529). Då haffwe Bielckerne waritt så förråtne, atth mann medh händerne hafuer nästen kunnet rijffwe them sönder. Johan iii (1579) i HB 1: 267. Dähnert 242 (1746: isönder). Aldrig revo .. (barnen) sönder några böcker i biblioteket. Siwertz JoDr. 95 (1928). särsk.
a) med avs. på (del av) klädedräkt; särsk. (i bibeln o. därav påvärkat språk) i fråga om ngns sönderrivande av sina kläder ss. tecken på sorg l. förtrytelse; jfr riva, v.2 I 1 a. Thå reeff then öffuerste presten sin klädhe sönder, och sadhe, Han haffuer förhädhat gudh, hwadh görs oss nw mera witne behooff? Mat. 26: 65 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). (Han) fattadhe .. honom j hans kiortels flijk, och hon reeffs sönder. 1Sam. 15: 27 (Bib. 1541). 3Mos. 10: 6 (Bib. 1917).
b) (†) med avs. på fönster, övergående i bet.: slå sönder. Han reff ffönstr[e]tt sond[er]. UpplDomb. 7: 60 (1551). BraheBrevväxl. II. 1: 111 (1658).
c) mer l. mindre bildl. (Jag) merckte .. nog, att före:ne (franske) capitein af .. (den franske köpmannen) var instigerat, såsom den där .. skulle rijffva mig näthedt sönder (dvs. förstöra l. ”riva hål på” de fasta reglerna för upptagande av licent). AOxenstierna 6: 478 (1631). Måtte .. det sköna bandet aldrig rifvas sönder, som förenar en, af Guds Anda, nyfödd själ med himmelen! Hagberg Pred. 3: 16 (1817). Nu rifver du vår gamla kärlek sönder. Hagberg Shaksp. 1: 53 (1847). Utmätningsmannens svettiga hantlangare, som inte frågar efter, om han river sönder ett hem. Beijer BritaGrossh. 152 (1940). särsk. med avs. på person (jfr 2).
α) (†) i uttr. riva sönder ngn med munnen, grundligt läxa upp l. skälla ut ngn; jfr 4. Schultze Ordb. 3170 (c. 1755).
β) (mera tillf.) värka själsligt upprivande l. sönderslitande o. d. på (ngn); äv. i pass. med intr. bet.: bli själsligt uppriven o. d. Strindberg SvÖ 2: 349 (1883: refs sönder). De korsande stämningar, som refvo sönder honom. Dens. Hafsb. 136 (1890).
2) [jfr t. sich zerreissen] (†) refl. (jfr 4 slutet, 6), bildl.
a) ss. beteckning för att ngn bringar sig helt ur andlig jämvikt l. blir alldeles utom sig på grund av vrede l. harm o. d.; jfr limma, v. 1 c slutet. Rijff tigh doch icke sönder för harm skul. LPetri Job 18: 4 (1563; Bib. 1541: Wilt tu brista för hätskheet; Bib. 1917: sliter sönder dig själv). (Han) stälte sig så ifrigt, som ville han rifva sig sönder (om icke hans önskan uppfylldes). Weise 1: 195 (1697, 1769; t. orig.: als wolte er sich zureissen).
b) ss. beteckning för att ngn förstör sig gm alltför stora ansträngningar; särsk. liktydigt med: överanstränga sig, förta sig; anträffat bl. i nekande sats; jfr riva, v.2 I 1 f γ. Rijff icke sunder digh, hin tagher digh likwäl. SvOrds. C 1 a (1604). (Han påpekade) att man först borde sofva middag ”för att icke rifva sönder sig”. Crusenstolpe Mor. 6: 165 (1844).
3) [specialanv. av 1] om (rov)djur (stundom äv. om människa l. andeväsen o. d.): sönderslita o. döda (ngn l. ett djur); jfr riva, v.2 I 2. Tå kom itt vngt Leyon rytande emoot honom (dvs. Simon), och Herrans ande föll offuer honom, och han reeff thet sönder j stycker. Dom. 14: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: slet sönder). Fernander Theatr. 27 (1695; om andar). Somliga (fiender) lät han (dvs. kung Olof) grymma hundar rifwa sönder. Peringskiöld Hkr. 1: 312 (1697). Ett lejon har rifvit sönder honom. Nordforss (1805).
4) till II 1: med naglar l. klor o. d. riva (ngt) så att det får en l. flera rispor l. skråmor l. revor o. d.; äv. med personobj.: riva l. klösa (ngn) så att han får en l. flera rispor l. skråmor l. sår o. d. Katten rev sönder gardinen. Detta barnet har lekt med en katt som har rifvit sönder det. Nordforss (1805). Rifva sönder någon i ansigtet. Därs. särsk. (†) refl., i utvidgad anv.: kivas, gräla; jfr riva, v.2 II 1 d α. (Pigorna som gräla om vem som skall få gå i kyrkan) rifva ej sönder sig för Prädikans .. skull. Weise 1: 247 (1769; t. orig.: reissen sich; övers. 1697: rifas).
5) till II 2 a, om vasst l. spetsigt föremål o. d.: åstadkomma l. förorsaka en l. flera rispor l. skråmor o. d. på (ngn l. ngt) l. revor i (ngt). Törnet har rifvit sönder ansigtet på mig. Nordforss (1805).
6) till II 2 b: (gm att fastna i l. vidröra o. d. ett vasst l. spetsigt föremål o. d.) åstadkomma l. erhålla o. d. en l. flera rispor l. skråmor l. sår o. d. i l. på (en kroppsdel o. d.) l. en l. flera revor i (klädesplagg o. d.); äv. refl.: ådraga sig rispor l. skråmor o. d. (i sht förr äv.: riva sönder sina kläder) gm att fastna o. d. i ngt vasst l. spetsigt (t. ex. taggar o. d.); ofta i uttr. riva sönder sig på ngt; jfr riva, v.2 II 2 b β. (Jag) ser .. huru hon på en törnbuske rifver sönder sin klädning. Björn Besynn. 12 (1792). (Sv.) Rifva sönder sig. .. (Fr.) Déchirer ses habits. Nordforss (1805). Rifva sönder handen på sig. Klint (1906). Då var det en häst, som hade rivit sönder sig på en gärdsgård. Lagerlöf Kejs. 115 (1914).
7) (i sht i fackspr.) till V: gm rivning bearbeta l. sönderdela l. pulverisera (ngt). Helsingius (1587). Tagh så Löken och rijff honom väl sunder, och drijff honom genom ett Durchslagh. Kockeb. B 2 b (1650). Berberisbären .. rifvas sönder i stenmorteln. Grafström Kond. 43 (1892).
8) till IX: (ned)riva (byggnad o. d.); numera bl. ngn gg med nära anslutning till 1. Sylvius Curtius 283 (1682). Fienden hafwa rifwit sönder bryggorna om natten. KKD 1: 319 (1708). —
1) till I 1: gm rivning avdela (ngt i våder o. d.). Innan tapeten rives till, måste den kantklippas. Key HjälpDSjälv 77 (1917).
2) till I 3, III 4, VI 1, i uttr. riva till sig ngt l. riva ngt till sig, förr äv. riva sig ngt till, rycka l. slita till l. åt sig ngt, riva åt sig ngt; äv. oeg. l. bildl., särsk.: (på orättmätigt sätt l. med våld o. d.) bemäktiga l. tillskansa sig ngt (jfr riva, v.2 VI 2), roffa åt sig ngt; stundom äv. utan obj. (Himmelriket) lidher .. offuerwold, och the wälloghe riffua thet till sigh. Mat. 11: 12 (NT 1526). (Han) ref och slet sig til både af borgare och bönder, hwad Han kunde öfwerkomma. Girs J3 53 (1627). Det följer lätt något simpelt med alla affärer, isynnerhet då man har brådt att rifva till sig. Hallström NNov. 34 (1912). (Löparen) stack .. iväg som en pil och rev till sig sex meters försprång. IdrBl. 1924, nr 127, s. 6. Hon river till sig en ny blomma och räknar bladen. Johnson Här 152 (1935). Trodde de att han gick med Ebba för att riva till sig faderns ägodelar? Moberg Sedebetyg 424 (1935). —
RIVA UNDAN10 32, äv. 40. till I 3, II 1 c, 2, III 4, VI 1: slita l. krafsa l. rycka undan (ngt); jfr riva bort 1. (Då hatten satts på brännvinspannan) rifves elden undan om det är lös panna. Warg 668 (1755). Blåsten ref undan dimmorna. Heidenstam Karol. 2: 202 (1898); jfr riva, v.2 VII 1. Genom sina rörelser hade han rivit undan grästorven. Hallström Händ. 219 (1927). —
RIVA UNDER SIG. (†) till VI 2: (på orättmätigt sätt l. med våld o. d.) tillskansa l. tillvälla l. bemäktiga sig (ngt). Een partt aff borgerne slagge och riffue vnder sigh fleere huus och tompther, änn the .. behöffue. PrivSvStäd. 3: 237 (1573). Herrar och Förstar .. fara efter at rifva all ting under sig sjelfva. Borg Luther 2: 239 (1753). Bååth EgilS 26 (1883). —
RIVA UPP10 4, äv. OPP4. [fsv. riva up]
1) till I 1: gm rivning öppna (ngt) l. bringa (ngt) att spricka upp o. d.; i sht förr äv. övergående i bet.: riva itu l. sönder (ngt); förr äv. i uttr. riva ngn ngt upp, riva sönder ngt åt ngn; äv. mer l. mindre bildl. (jfr 11 a, 14 d, 15). VDP 1680, s. 228. Ho skal mig skilja / Från en så platt fördärfvad dödsens kropp? / Ho rifver mig the mörksens kädior opp? Kolmodin Dufv. 73 (1734). Alphonse .. var på väg att hastigt rifva upp biljetten. Almqvist GMim. 3: 49 (1842). Riva upp ett brev. Auerbach (1913). Hundar och kattor, på vilka man rivit upp ögonen, medan de voro ungar .., kunna också se ”de osynliga”. Norrl. 14: 57 (1926). jfr uppriva.
2) i utvidgad anv. av 1, om töväder, vind o. d.: få (istäcke) att brista l. gå upp; jfr riva, v.2 I 4. Nu (22/12 1794) ligger åter vår å (i Åbo), sedan blidan en gång ref upp isen. Porthan BrCalonius 155 (1794). jfr uppriva.
3) till II, i fråga om sönderrivande l. sargande medelst naglar l. klor o. dyl. l. sönderrivande l. sargande åstadkommet av l. med vasst l. spetsigt l. kantigt föremål o. d. jfr uppriva.
a) till II 1 a, 2 a, b, med obj. betecknande ngt som rives sönder l. sargas o. d.: riva sönder l. hål på, öppna gm att riva; med subj. betecknande person l. djur l. föremål o. d.; äv. (om person): (råka) få en rispa l. skråma o. d. (l. rispor osv.) i l. på (en kroppsdel) l. en reva (l. revor) i (ett klädesplagg) o. d. Wollimhaus Ind. (1652). När tanden är ej skadad och ändock värker, rifver man up tandköttet omkring tanden, så at det väl får blöda ut. Darelli Sockenapot. 221 (1760). Vildsvinets tand ref upp hästens buk. Meurman (1847). På språnget efter .. (den skadade tjädern) ref han upp snösockorna i riset. Fatab. 1906, s. 4. (Jaguaren) river upp antilopens, fårets eller vattensvinets hals. Hedin Pol 2: 379 (1911). Alla utstående stockar och bjälkar betäcktes med tjock filt för att icke riva upp ballongen, om han törnade emot. Därs. 569. ”Det sporrar” säger man (i Norrbotten) då en isslätt passerar ett grund och rives upp. 2SvKulturb. 1—2: 251 (1934). särsk. med avs. på sår (jfr b): (avsiktligt l. oavsiktligt) bringa att gå upp (se gå upp 7 d) l. blöda igen (gm att riva av sårskorpan l. gm rispande o. d. med naglarna l. med ett vasst redskap l. föremål o. d.); stundom (särsk. i bildl. anv.) närmande sig l. övergående i b. Jag rev upp såret när jag tvättade mig. Rijf opp Skadan (på hästen) medh en hwasz Knijf, att Materian kan gå uth. Rålamb 13: 127 (1690). Moberg Gr. 291 (1815). särsk. bildl.; särsk. i fråga om framkallande av minne(n) som vållar (vålla) sorg l. smärta o. d. RARP 7: 151 (1660). Förachta ju icke titt samwete. Rif ingalunda vp thesz sår, som helade äro. Swedberg BetSwOlycko 67 (1710). Med smärta finner jag er rifva opp de sår, / Som nyss begynte här att läka sig. Börjesson E14 49 (1846). Harlock (1944). särsk. (tillf.) refl., om hjärtesår o. d.: (åter) märkas l. göra sig kännbar o. d. Högberg Frib. 381 (1910).
b) till II 1 b, 2 c, med obj. betecknande sår (jfr a slutet) l. skråma o. d.: gm rivning åstadkomma. Snyggs tumme trycktes in under hakan på tysken och ref upp ett stort sår. Engström 2Bok 23 (1909).
4) (utom i b numera bl. mera tillf.) till III 1, 2, 4: gm att krafsa l. gräva l. böka o. d. röra om i (ngt); äv. (med obj. betecknande resultatet): gm att krafsa l. gräva l. böka o. d. åstadkomma (en grop o. d.); krafsa upp (se krafsa upp 2); gräva l. böka upp; äv. i fråga om uppristning av ytlagret av jord medelst ngt redskap (jfr riva, v.2 III 6); äv. utan obj. (se c); jfr 11 b. Biörnen går til myrostakken och river up honom. Bureus Suml. 69 (c. 1600). Vid Herdens fötter hvila: / Rif op din graf där han förödad är. Nordenflycht UtvArb. 17 (c. 1760). Långt tillbaka, då man ref upp jorden med hackor. Barchæus LandthHall. 93 (1773). jfr uppriva. särsk.
a) (†) i utvidgad anv., med avs. på rum l. lokal: ställa till oordning i, ”vända upp o. ned på”. Hon krusade aldrig för att låta rifva upp en bod, när hon ville hafva en aln tyg. Bremer Hem. 1: 226 (1839). Hon tyckte det var bråkigt att rifva upp stugan (för att ställa till dans). Strindberg Skärk. 191 (1888).
b) (fullt br.) i det bildl. uttr. riva upp himmel och jord, röra upp himmel o. jord (se himmel 1 f α slutet). Carlén Rosen 504 (1842). Vad tusan rev man upp himmel och jord för. Browallius Karus. 363 (1949).
c) (mera tillf.) i uttr. riva upp i ngt, röra om l. gräva o. d. i ngt; särsk. bildl., i fråga om aktualiserande l. uppväckande av ngt (gm att tala om l. tänka på ngt som står i sammanhang därmed); jfr 3, 10 a, b. Skulle jag rifva upp i allt detta pinsamma, som icke kan ändras? Geijerstam Medus. 69 (1895). Rif inte upp i smärtan! Strindberg Dödsd. 257 (1901).
5) till III 1, 2, 5, IV 1: gm rivning l. omrörning l. krafsning l. skrapning l. strykning l. gnidning o. d. bringa (ngt) att (lösgöras l. lossna o.) höja l. resa sig l. ryckas l. virvla upp o. d.; dels med subj. betecknande person l. djur o. d., dels med subj. betecknande ngt sakligt; jfr 10, 11 c. Rifva opp logget på en hatt med borsten. Nordforss (1805). (Svalorna) refvo (vid sin flykt över sjön) upp ett litet gnistrande, fint stänk af vatten. VL 1901, nr 34, s. 3. Se upp, gubbe! Hönsen äro och rifva upp hans ärter! Hedenstierna Svenssons 27 (1903). Den vita fåra som propellern rev upp i den blåa fjärden. Månsson Rättf. 2: 273 (1916); jfr 4. Ju fortare en bil går, dess mer damm river den upp. Siwertz JoDr. 140 (1928). Gubben gick på en sommarlandsväg och rev upp lite damm med sina subbande skor. Johnson Slutsp. 167 (1937). jfr uppriva. särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) i det bildl. uttr. riva upp damm, röra upp damm (se damm, sbst.2 2 f γ). Under .. arbetet för nyttiga samhällsreformer måste .. en massa damm rifvas upp. AB(L) 1895, nr 269, s. 4. Auerbach (1913).
b) (mera tillf.) gm gnidning l. friktion åstadkomma (ett ljud o. d.); jfr riva, v.2 IV 1 (e). En .. sekretbelagd .. (slemhinneyta) där ännu luftströmmen ej förmår rifva upp några afgränsade och bestämda rassel. Petersson FysUnders. 186 (1908).
6) (i fackspr.) till III 5, V: gm bearbetning med rivare (se d. o. 8) utvidga (ett hål o. d.), brotscha upp. Bergqvist o. Hellberg Horrmann 5 (1881). jfr uppriva.
8) till VI 1; i fråga om uppslitande l. uppryckande av ngt från den plats där det befinner sig l. är dolt o. d.: rycka l. dra upp (ngt); stundom äv. utan obj.; stundom äv. i fråga om uppryckande som medför att det uppryckta slites av l. att dess fäste brister l. går sönder (jfr riva, v.2 I 3); ofta med avs. på ngt som ryckes upp ur jorden o. d. Riva upp en växt med roten. OPetri Tb. 138 (1526). Sedan steegh han i Rödian, och Reff wp så många Roffuer som han kunde bära wnder den ena armen. GullbgDomb. 14/2 1631. Sten Stures och ett hans späda barns lik refvos upp ur grafven och kastades på bålet. Geijer SvFolkH 1: 283 (1832). Linet rifves upp af åkern och skäres icke (osv.). Berlin Lrb. 67 (1852). Hon gråter, rifver upp ur byrålådorna och kastar ned i sin koffert. Michaelson Ungk. 158 (1892). Sablarna rivas upp ur slidorna. Koch Arb. 276 (1912). jfr: Hon (kom) tillbaka i rummet, och tog upp min inpackade koffert. Den (dvs. dess innehåll) refs upp till botten. Bremer Grann. 1: 145 (1837); jfr riva, v.2 XI. jfr uppriva. särsk.
a) (ngt vard.) i utvidgad anv., med avs. på person: väcka o. tvinga l. köra upp (ur sängen o. d.); äv.: förmå l. tvinga (ngn) att resa sig (från sin plats) o. d. VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 237. Bänken (på bio) föreföll fullsatt. .. Bo bockade, och han och Maj revo upp bänkraden och sjönko ned på sina platser. Hedberg VackrTänd. 259 (1943).
b) bildl. (jfr 10—12, 14). G1R 16: 203 (1544). (Ståthållaren skall) icke allt drijfue medh wåldh, vthan fast meera medh makeligheett, så at icke alle gamble oseder rijfues medh röther opp, vthan bothes efter huart annat. LReg. 136 (1620). Nedmyllad sorg bör inte rivas upp. Hedenvind-Eriksson Offerv. 84 (1920); jfr 10 a. Sjöman Lekt. 173 (1948).
9) till VI 1: öppna (ngt) med ett ryck l. plötsligt o. d.; hastigt slita upp (ett klädesplagg o. d.); stundom svårt att skilja dels från 1, dels från 8. Ekeblad Bref 2: 175 (1660). Henricus tillijka med ryttaren hafua kommit j Johannis broders stugu, mädan han soff, rifuit op dören (osv.). ConsAcAboP 2: 292 (1661). Han ref upp sin rock och visade dem sitt blodiga bröst. Strindberg SvÖ 1: 212 (1882). jfr uppriva.
10) i vissa bildl. anv. av 5 o. 8 (jfr 14).
a) (på nytt) framkalla l. uppväcka (ngt, t. ex. minnen, strid); väcka (ngt) till liv; jfr b, 12. När afbildas mig att på så kårter stund, / Lär mången oskylt måst sin ögon lägg i blund (gm att dödas av draken), / Då will bå rifwas up min Sårg så wäl såm Lugna! LejonkDr. 127 (1688); jfr 14 d β. Alla praetensioner .. må vara dödade, och ingen hafva tilfelle at rifva them op. Swedenborg RebNat. 1: 309 (1722); jfr b. Allt detta (som påminde om den döde vännen) ref upp flera sårande minnen. MoB 2: 167 (1798). Moraliska stortvätter rifvas i Frankrike upp egentligen blott, då politiken kommer med i spelet. Sylwan ModPress. 121 (1906). Frågan om hur en engelsman bör eller skall tillbringa vilodagen kommer att riva upp en synnerligen livlig kontrovers. Hellström RedKav. 153 (1933). jfr uppriva.
b) (på nytt) ta upp (ngt, i sht en omdiskuterad fråga o. d.) till behandling l. diskussion l. övervägande o. d.; återupptaga (ngt). Porthan BrSamt. 1: 40 (1781). Ett för mig högeligen pinsamt ämne, som jag inte gärna rifver upp igen. GHT 1895, nr 245, s. 2. Tilldragelser under grefvefejden refvos upp igen. 2IllSvH 3: 179 (1903). Den som skyler vad som är brutet, han vill främja kärlek, men den som river upp gammalt, han gör vänner oense. Ordspr. 17: 9 (Bib. 1917). Det är här icke avsikten att riva upp den gamla stridsfrågan om kvinnors behörighet till prästtjänst. SvD(B) 1945, nr 300, s. 10. jfr uppriva. särsk. (numera bl. mera tillf.) närmande sig 15, med avs. på avdömt mål l. avgjort ärende o. d.: (göra den givna domen l. det fattade beslutet om intet o.) ånyo ta upp (till behandling o. d.). JönkTb. 124 (1533). Landzhöffdingen tog sädan den saken före och reeff henne up, sädan hoon var affdömbd. RP 7: 170 (1638). Vij præcavera, at enär en sak är resolverad, at den ey må rifvas up igen. 2RARP 5: 374 (1727). Malmström Hist. 6: 342 (1877).
c) (numera knappast br.) med avs. på personer: bringa att resa sig (se resa, v.2 6 a); ”väcka upp” l. uppägga l. upphetsa o. d. Emellertid, rif upp borgare och bönder emot en så gudlös liga! Ekman Dagb. 47 (1788). Jag skall rifva opp hela Sverges ungdom och visa dem att .. det är Nassau och Ponte-Corvo .. som gå mot Sverge Norge. Strindberg Brev 4: 120 (1884).
a) med anslutning till 1 (o. 14): gm att häftigt blåsa slita l. bryta sönder (ngt) l. bringa (ngt) att gå sönder. Blåsten hade rifvit upp takryggen på ladugården en smula. Hedenstierna Jönsson 233 (1894).
b) med anslutning till (1 o.) 4: gm att häftigt blåsa röra upp (hav o. d.) l. bringa (hav osv.) att svalla; äv. bildl., med avs. på lidelser o. d. En rasande nordlig storm, som ref upp hafvet till många famnars djup. Strindberg SvÖ 2: 271 (1883). Ingen fråga har som denna rivit upp lidelserna hos forskarna i ämnet. KyrkohÅ 1941, s. 60.
c) med anslutning till 5 l. 8: gm att häftigt blåsa bringa (ngt) att höja l. resa sig l. virvla upp l. slitas l. ryckas upp l. loss; äv. bildl. Om stark blåst kom, och ref up hälften af träna med rötter. Weise 1: 66 (1769). Benedictsson Peng. 23 (1885; bildl.). Landvinden är ljum och rifver opp sjöarna. Strindberg Blomst. 65 (1888). Den minsta vind ref upp täta skyar af kalkdamm ur den hvitgråa marken. Lagerlöf KristLeg. 25 (1904). Stormen ref upp ett par vissnade grästufvor nere i strandbrädden. TurÅ 1910, s. 100.
12) [jfr (10 a o.) 11 c; jfr äv. riva, v.2 III 3 b—d] (numera mindre br.) framkalla l. vålla l. åstadkomma (rägnväder, storm o. d.); vanl. om vind o. d.; stundom äv. om person: (gm magi o. d.) framkalla (storm, rägnväder o. d.). Dhet håls för en långligh observation, at en starck brusande storm sällan affgår, medh mindre han rijfwer upp rägn. Grubb 782 (1665). Blästern rifver up regnväder. Menlös Alm. 1734, s. 19. Det är finnarne, som rifva sådan väderlek upp åt eder, för det I plundraden dem. Bååth NordmMyst. 46 (1898). jfr uppriva. särsk. i uttr. riva upp rägn, i utvidgad anv.: riva rägn (se riva, v.2 III 3 d). Cannelin (1921).
13) (†) till VIII 2, om mat l. dryck o. d.: riva, svida, bränna. Mat som ref opp i halsen alldeles som en sup. Strindberg Hems. 184 (1887).
14) i allmännare anv. av 1 o. 8, med avs. på ngt uppbyggt l. sammanfogat l. ordnat o. d.: (gm att slita l. rycka o. d.) bringa (ngt) att gå isär l. delas upp i sina beståndsdelar l. att komma i oordning l. att icke längre hänga ihop o. d.; ofta liktydigt med: bryta upp l. ta upp l. isär l. rasera l. förstöra (ngt); särsk. med avs. på gärdesgård l. fiskebyggnad l. fördämning l. bro o. d.; jfr riva, v.2 IX. Alt öffvervoldh, som honum skee pläger aff them, som riffve up hans gerdes gårder och göre sig almunde väger genom hans engh och åker. G1R 25: 407 (1555); jfr 8. Rääf Ydre 1: 319 (i handl. fr. 1568). Han skall .. lathe rifwe vp dett Fiske, som Axell Kurck hafwer lathett igenbyggia vid Anula. SUFinlH 1: 269 (1602). Rijfuer han eij bygning sijn (dvs. sin dammbyggnad l. dyl. vid kvarnställe) innan förenämdan dagh op, som laghlighen opdömd är, böthe (osv.). Lagförsl. 215 (c. 1609). Bryggan öfwer morastet hade dee (dvs. ryssarna) straxt rifwit opp effter sig. KKD 6: 130 (1708). Hvar efter han (dvs. en marknadshandlande) icke länge drögde, utan ref up sit stånd, lade ihop sit gods och for sin väg från marcknaden. VRP 4/12 1736; jfr 8. HT 1927, s. 176. jfr uppriva. särsk.
a) med avs. på stenläggning l. golv o. d.: taga upp, bryta upp; äv. med avs. på gata o. d.: bryta upp beläggningen på. Rifva upp stenläggningen på en gata. Schulthess (1885). Riva upp en gata. Harlock (1944).
b) med avs. på vävnad, stickning, tågvirke o. d.: ta isär, repa upp, sönderdela (ngt) i dess enkla fibrer; stundom äv. i utvidgad anv., med avs. på trämassa. Skeppsinvent. 1544 (i tillägg fr. 1545; med avs. på tågvirke). Rifva up et stycke af kläde. Sahlstedt (1773). TT 1871, s. 69 (med avs. på trämassa). Vad (Penelope) .. vävde om dagen, rev hon upp om natten. Grimberg VärldH 2: 131 (1927). särsk. (numera bl. tillf.) i pass. med intr. bet., om tyg: repas l. rispas upp. Lind (1749).
c) (mera tillf.) med avs. på trycksats o. d.: lägga av (se lägga av 1 b). THöjer i 3SAH LV. 2: 108 (1944).
d) mer l. mindre bildl. (jfr 15). Hwad hiälper här plåstra ett wärk, som andre dock genom otiänliga medel rifwa upp? Hermelin BrBarck 27 (1703). (Utgivarna) hade .. rifvit upp .. (Runebergs) häften, tagit ut och sammanfört hans lyriska dikter. CGEstlander (1902) hos Runeberg 8: 137 (normaluppl.). Hallström Händ. 334 (1927). särsk.
α) i sht mil. med avs. på truppförband, här o. d.: (tillfoga stora förluster o.) skingra (fullständigt), spränga. (Ett regemente) slogs som förtvifladt, refs upp och föll. Snoilsky 1: 152 (1869). Gustav Adolfs strategiska mål hade dock ej nåtts: att alldeles riva upp den kejserliga hären. Almquist VärldH 5: 112 (1933).
β) starkt påvärka o. uppröra (ngn l. ngns sinne o. d.); värka starkt oroande l. skakande på (ngn l. ngns sinne o. d.); försätta (ngn) i stark sinnesrörelse. LejonkDr. 127 (1688; med avs. på ngns lugn); jfr 10 a. Strindberg Hafsb. 153 (1890). Hans själ är rifven upp i sitt innersta. Larsson Stud. 23 (1891, 1899). Sorgen ref upp mig. Lundegård Tannh. 1: 16 (1895). LundagKron. 2: 238 (1921).
15) [jfr 14 d] till XIII, med avs. på avtal, överenskommelse, beslut, dom, köp o. d.: göra om intet l. upphäva l. göra ogiltig o. d.; jfr 10 b slutet. OxBr. 12: 179 (1616). Wäggiarköp .. kallas thet köp, Bonden gör wider Kona sin, och står vthi begges Lijffztijdh, men så snart någonthera dör rifwes det vp såsom olagligit. Stiernhielm WgL 112 (1663). Lofwat Hr Jsac Ehrngisle 1 p:r Oxar att han wille rijfwa up detta gifftra måhl, det Hr Jsac sielf bekendt. VDP 1681, s. 329. Det hände, .. att ett i laga ordning fattadt beslut åter refs upp. Hildebrand Statsförf. 557 (1896). Sten Sture och hans anhängare skulle söka riva upp den träffade överenskommelsen. KyrkohÅ 1940, s. 8. jfr uppriva. särsk. (numera föga br.) med avs. på förlovning o. d.: upphäva, bryta; förr äv. utan obj.: bryta förlovningen o. d. (med ngn), slå upp (med ngn); jfr riva, v.2 XIII a. Pijgan haf(ve)r tillförne warit lofuat medh 2 och rifuit upp medh dhem. VDAkt. 1671, s. 181. (Krigsrådet Brunner) har friat många gånger, alltid till förmögna flickor och rifvit upp igen efter gräl om hemgiften. Sparre Sjökad. 372 (1850). Far ref upp förlofningen (som soldaten hade ingått) genast. Ahrenberg Männ. 3: 15 (1908). —
1) till I 3, II 1 c, VI 1.
b) i uttr. riva ur ngn l. sig ngt l. riva ngt ur ngn l. sig.
α) (numera bl. tillf.) riva ut ngt (t. ex. ett öga) på ngn l. sig; förr äv. i uttr. riva håret ur sig, slita av sig håret. Lind (1749). jfr (†, utan utsatt sakobj.): Om ögat kliar, klå, och helre vr tig rif (än se dig tillbaka). Kolmodin QvSp. 1: 31 (1732).
β) (vard., mera tillf.) bildl., i uttr. riva ur sig ett vrål, ge ifrån sig ett vrål. Koch GudVV 1: 37 (1916).
2) (mera tillf.) till III 4, 5, X, med avs. på kolmila: riva ut (se riva ut 8). TurÅ 1912, s. 180. —
RIVA UT10 4. [fsv. riva ut]
1) (numera bl. tillf.) till I 1, II 1 a, VI 1, refl., i uttr. riva sig ut (förr äv. därut), göra sig fri l. ta sig ut gm att riva sönder l. slita sig lös från ngt som fängslar l. snärjer o. d.; äv. bildl. Fast man vil binda och snärja .. (Jesus) med lagen, så tål han det icke, utan rifver sig derut, såsom utur dvärgsnät. Borg Luther 2: 179 (1753; t. orig.: reiszet hindurch).
2) till I 3, II 1 c: avlägsna (ngt) gm att riva ur l. bort (det), riva loss o. avlägsna (ngt); klösa ut (ngt); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Riva ut ett blad ur boken. Riva ut ögonen på varandra, äv. oeg.: illa tilltyga varandra l. dyl. Om så är, ath titt höghre ögha är tigh till förargilse, så rijff thet vth, och kasta j frå tigh. Mat. 5: 29 (NT 1526; Bib. 1917: riv ut det). Jag skall en dag rifva ut ögonen på gamle Baruk. Rydberg Ath. 327 (1859). (Sv.) Riva ut ögonen på varandra .. (fr.) se crêper le chignon. Hammar (1936). Grimberg VärldH 9: 567 (1940). (†) Rifva enom .. ögonen ut. Serenius (1741). jfr utriva. särsk.
a) (†) med avs. på hår (jfr 5 slutet) l. skägg o. d.: rycka ut, slita bort. (Indianerna) gå nakna, brunaktiga med svarta ögon och hår, rifva ut skägget. JPrintz (1643) i HB 3: 223. Sedan han war dödh, refwe .. (hans motståndare) alt hans Skiägg vth. Rålamb Resa 61 (1658, 1679). De gamla refvo ut sina gråa hår (i förtvivlan). Mörk Ad. 1: 156 (1743). Adlerbeth Ov. 86 (1818).
b) (†) övergående i 5, med avs. på träd o. d.: rycka upp. At bryta och slå sunder det heelt är; rota och rijfwa ut Buskar och Trään. Hoorn Jordg. 1: 75 (1697).
3) till III 4, 5: krafsa l. skrapa ut (ngt); stundom äv. med obj. betecknande ugn o. d.: raka l. dra ut glöd l. slagg o. d. ur; jfr 8. WoH (1904; med avs. på ugn l. dyl.). TeknOrdb. 86 (1951). jfr utriva.
4) (i fackspr.) till V: gm gnidning utbreda o. finfördela (färg o. d. på ngt). NordBoktrK 1912, s. 51. Valsarna i tryckpressen hava två ändamål att fylla, dels att riva ut färgen, dels att infärga stilformen. Elge BoktrK 105 (1915). jfr utriva.
5) till VI 1: gm att rycka l. slita o. d. ta l. dra ut l. avlägsna (ngt l. ngn); äv.: gm att rycka l. slita o. dyl. l. (i utvidgad anv.) gm att stöta l. slå l. knuffa till bringa (ngt l. ngn) att fara ut åt sidan l. bringa (ngt) att breda ut sig l. skingras o. d.; äv. abs. Gemene ryssa stormade czarens tyghus och ref uth alt hvad gevähr var. HH 24: 191 (1712). Den andre (spelaren) skall både taga (dvs. ta upp en sticka ur högen) och rifva uht älr skingra (dvs. sprida ut stickorna i högen) med handen, hkt är svårt. Linné Skr. 5: 155 (1732). Stegelis-Hanen rifver gjärna Vngarna vt vr Boet. Aken Reseap. 302 (1746). (Han) ref ut Emmas kläder och kastade dem i en hög på golfvet. Wallengren Mann. 131 (1895). Ingeniören hade fått fram sin plånbok och ref ut en tiokronesedel. Janson Ön 123 (1908). HbSkogstekn. 402 (1922). jfr utriva. särsk. (†) med avs. på hår (jfr 2 a): (gm att rycka l. slita o. d.) bringa i oordning l. derangera; jfr riva ned 1 a. (Fr.) Décheveler .. (Sv.) Rifva ut håret .. (på fruntimmer). Holmberg 1: 550 (1795). Dalin FrSvLex. 1: 302 (1842).
6) (†) sport. till VI 1, i utvidgad anv., i pass., om slagman i kricket: dömas l. bli tvungen att gå ut (dvs. att upphöra att vara slagman) gm att (ofrivilligt) slå ned (en av) överliggarna till en grind; äv. i uttr. vara riven ut, ha slagits ut på detta sätt; jfr riva, v.2 XII. Balck Idr. 1: 147 (1886). Wilson Spelb. 456 (1888).
7) till IX: gm rivning avlägsna (ngt); riva l. demontera o. flytta ut (ngt); numera bl. med avs. på del av byggnad l. fartyg o. dyl. l. med avs. på maskin o. d., förr äv. med avs. på torp l. stuga l. bod o. d. Skippith ähr temmeligie well bygtth, så ner som spegielenn, den skole de riffua wtth och byggie honnom jn på nytt jgienn. TbLödöse 214 (1590). ÅngermDomb. 1647, s. 128 (med avs. på bodar). Hr Wennerstedt erindrade at den nya Skogsordningen biuder det alla onyttige torp på allmänningarne böra rifvas ut. 2RARP 9: 529 (1738). De stora ångmaskinerna refvos ut och ersattes af ändå kraftigare ångturbiner. 2NF 33: 1060 (1922). jfr utriva.
8) (i fackspr.) till X, med avs. på kolmila o. d.: riva; äv. (med nära anslutning till 3) med avs. på träkol o. d.: raka l. krafsa ut vid rivning av kolmila. Riffue vth kolamijlona och bära henna vtaff bothnen i hop. G1R 7: 139 (1530). Rifva ut kolen ur en mila. Nordforss (1805). Järnvägsminn. 30 (1952). jfr utriva. —
RIVA ÅT SIG10 4 0. till I 3, III 4, VI 1: riva l. rycka l. slita till sig (ngt); rafsa åt sig (ngt); äv. oeg. l. bildl., särsk. (på orättmätigt sätt l. med våld o. d.) bemäktiga l. tillskansa sig l. lägga beslag på (ngt); roffa åt sig (ngt); jfr riva, v.2 VI 2; stundom äv. utan obj. Han .. riffuer och sliter åt sigh, med rett och orett huru han gitter. LPetri 1Post. Z 1 b (1555). Hertigh Henrijk i Polen reeff åt sigh Kyrkiones Egendom och Tijend i Breslaw. Schroderus Os. 2: 735 (1635). Riva åt sig makten. Koch GudVV 2: 352 (1916). Jag rev åt mig skorna. Trenter SomRop. 142 (1944). —
RIVA ÅTSKILS10 40, förr äv. ÅTSKILT. (numera bl. tillf.) till I 1, VI 1, IX; jfr riva isär; särsk. till VI 1: rycka l. slita l. dra (två stridande o. d.) i sär l. från varandra. Weise 14 (1697). Dessa tvenne hundarna voro så förbittrade emot hvarandra, att man hade all möda i verlden till att rifva dem åtskils. Nordforss (1805). särsk. intr., bildl.: dra åt var sitt håll, (bli l.) vara oense l. osams. Så hade man varit hemligt förlofvade i två års tid, dragit jämt och rifvit åtskils, tils alt hade brustit. Söderhjelm Aho PrästHustru 47 (1893). —
RIVA ÖVER10 40. (numera bl. mera tillf.) till V: riva o. strö över (ngt); äv. i uttr. riva över ngt med ngt, riva ngt (t. ex. en krydda) o. samtidigt strö den över ngt. Salé 178 (1664). Sedan anrättas hon (dvs. soppan) och rifves öfver med muskott. Warg 11 (1755). —
RIVA ÖVER ÄNDA10 10 32. (numera bl. tillf.) till VI 1 (o. VII 1), = riva omkull 1; äv. bildl. (jfr riva omkull 3). (Det) blefve .. alltid en ofantlig galenskap att .. rifva tryckfriheten öfverända. Polyfem III. 15: 3 (1811).
(I 1, 3, IV, V, IX, X) -ARBETE ~020. särsk. tekn. till I 1, om det arbete (se d. o. 8) som åtgår för sönderrivning av ngt. SIS 65 00 25 (1954). —
(I 2) -BJÖRN. (i sht i vissa trakter) björn som river (o. dödar) djur (o. människor); jfr rev-björn o. slag-björn. SvD(A) 1926, nr 235, s. 10. —
(V b) -BLAD. särsk. tekn. i rivmaskin (se d. o. d): var o. en av de sågbladsliknande anordningarna på en rivrulle. TT 1900, K. s. 19. —
(I 1 e) -BOMULL~20, äv. ~02. textil. rivet avfall vid textiltillvärkning, innehållande minst 90 % bomull. PrelTextilteknOrdl. 158 (1957). —
(V) -BORR. [jfr t. reibbohrer, rivare, rivål] (†) om smal borr för borrande av hål med jämna kanter. Lindström Bi 6 (1780). —
(III 5, IV 1) -BORSTE. [jfr t. reibbürste] (†) gnidborste. Wikforss 2: 385 (1804). SvTyHlex. (1872). —
-BRÄDE, äv. -BRÄDA. [jfr t. reibbrett]
1) byggn. till IV 3: liten (stundom filtklädd), fyrkantig o. med handtag försedd träplatta varmed putsade murytor o. d. (gnidas o.) jämnas till, putsbräde. Stål Byggn. 1: 117 (1834). Börjar stelnandet, under det man gnider med rifbrädet, förderfvas putsen. TT 1875, s. 55. Varulex. Byggn. 2: 182 (1955).
2) (i fackspr.) till V (a): bräde varpå färg rives; i sht förr äv. om bräde varpå (ingredienserna till) fyrvärkerisatser finfördelas (o. blandas). BoupptSthm 1679, s. 388 a, Bil. (bet. oviss). Rinman 2: 551 (1789). Dalin FrSvLex. 2: 509 (1843). Östergren (1936). —
-BRÖD, se B. —
(V) -CYLINDER. tekn. = -trumma; äv. om färgcylinder i tryckpress (jfr -vals). Pasch ÅrsbVetA 1838, s. 86. Nordin Boktr. 307 (1881). —
-DJUR. [jfr sv. dial. rivvdjor, rovdjur, revdjur, odjur som väsnas mycket]
1) (†) till I 2: rovdjur. En Diwragård vpfylter medh rijffdiwr och menlösa. PJAngermannus Visit. 251 (1605).
(V) -GALLER. (i fackspr.) rivjärn i form av ett galler av vassa metalltrådar l. metallstycken. Bolin VFöda 431 (1934). —
-HAMMARE. [jfr t. reibhammer]
1) (i fackspr.) till IV 4: hammare med stor, bred pen, använd vid fast- l. hoplimning av faner, fanerhammare. Landsm. XVIII. 1: 11 (1912). HantvB I. 2: 201 (1934).
2) (†) till V a: hammare för pulverisering av olika fasta ämnen o. d. Wallerius ChemPhys. 1: 34 (1759). Meurman (1847). —
(V) -HINNA, r. l. f. zool. i fåglarnas muskelmage: hornartad hinna varmed födan bearbetas mekaniskt o. sönderdelas. VerdS 130: 27 (1905). BotN 1916, s. 122. —
(V) -HÅL, n. (mera tillf.) om vart o. ett av de med upphöjda, skarpa kanter försedda hålen på ett rivjärn. JournManuf. 2: 179 (1826). —
(I 1) -HÅLLFASTHET~102, äv. ~200. (i fackspr.) hållfasthet gentemot rivning; jfr -kraft, -styrka samt rivnings-hållfasthet. Varulex. Bekl. 206 (1945). —
(V, V a) -HÄLL. (i fackspr.) häll (av sten l. metall) på vilken ngt rives; jfr -platta. Rinman JärnH 712 (1782). —
-JÄRN, se d. o. —
-KALAS. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till V b: efter potatisskördens slut anordnat kalas vid vilket de största potatisarna rivas till stärkelse; jfr rive-gille. Moberg Sedebetyg 306 (1935). —
(I 1, 3) -KAPSYL. kapsyl av bladmetall, försedd med en flik vari man kan fatta vid avrivning av kapsylen. DN(B) 1958, nr 106, s. 11. —
(V a) -KITTEL. [jfr t. reibkessel] (i sht förr) färg. = -skål 2. En Riif Kjettell med järn öron. BoupptVäxjö 1781. Därs. 1816. —
-KLOSS l. -KLOTS.
2) (tillf.) tekn. till V b; i rivmaskin (se d. o. d): träkloss mot vilken en med rivblad försedd rivrulle arbetar. TT 1900, K. s. 19. —
(I 1) -KRAFT. tekn. motståndskraft (t. ex. hos vävnad) mot rivning; jfr -hållfasthet. PlastRek. (SIS) 20 04 03 (1952). —
(V a) -KULA, r. l. f. (i sht förr) färg. kula till rivskål (se d. o. 2). BoupptVäxjö 1805. Därs. 1816. —
(I 1, V) -KVARN. (i sht i fackspr.) kvarn (se d. o. 2) avsedd för sönderdelning l. finfördelning av ngt gm rivning; jfr -maskin. Åkerman KemTechn. 2: 133 (1832; för rivning av sockerbetor). Å apotek mest i bruk äro morteln .. samt rifkvarnar af olika beskaffenhet. Ahlberg FarmT 93 (1899). Tunberger BästMat. 198 (1954; för rivning av råkost o. d.). jfr: Hamprivkvarn. TeknOrdb. 494 (1951; för sönderdelning av hampa i fibrer). —
(IV 1 e) -LJUD. [jfr t. reibelaut] (numera föga br.) språkv. frikativt ljud, frikativa, spirant, väsljud. NF 5: 397 (1882). Nyström DövstUndH 35 (1907). —
(I 1, V) -MASKIN. [jfr t. reibmaschine] (i sht i fackspr.) maskin för sönderdelning l. finfördelning av ngt gm rivning; jfr -kvarn. MosskT 1887, s. 59 (för sönderrivning av torv). särsk.
a) maskin varmed ylle o. d. rives l. slites sönder till (spinnbara) fibrer; äv. om maskin för uppluckring av avfall av bomullsgarn till trassel; jfr riva, v.2 I 1 e. SLorS 12: 34 (1896).
b) kok. hushållsmaskin för rivning av råkost o. d.; jfr riva, v.2 V. Östergren (cit. fr. 1930). Form 1951, Omsl. s. 230.
d) maskin för rivning av potatis l. sockerbetor o. d. (vanl. bestående av en trumma l. vals besatt med vassa tänder l. sågbladsliknande anordningar o. d.); jfr riva, v.2 V b. Alm(Ld) 1844, s. 43. LmUppslB 1055 (1923). —
(III 5, V) -MEDEL. (i fackspr.) om medel varmed man kan skrapa l. riva en yta o. d. Trissorna (som begagnas vid ritning på glas) .. bestrykas med ett rifmedel af smergelpulver, bomolja och fotogen. Törner GlasMåln. 79 (1895). —
(V) -MORTEL. mortel vari olika ämnen o. d. kunna rivas l. sönderdelas; jfr -skål 1. EconA 1807, sept. s. 44. —
(II 1 a, 3) -MÄRKE. märke (på huden o. d.) efter rivning l. kliande. Strandberg HudSj. 24 (1924). DN(B) 1958, nr 103, s. 5. —
(V b) -MÄSTARE. (i sht förr) föreståndare för fabrik för tillvärkning av stärkelse ur potatis. RöstRadio 1957, nr 16, s. 6 (om ä. förh.). —
(V, V a) -PLATTA, r. l. f. [jfr t. reibplatte] (i sht i fackspr.) platta varpå l. varmed ngt rives; särsk. om platta (av sten l. metall) varpå mer l. mindre fasta ämnen finfördelas (jfr -häll). TeknOrdb. 798 (1940). Muskelmagen .. (är) ibland t. o. m. försedd med hornartade rivplattor hos växtätare. BokNat. Liv. 211 (1951). —
-PLÅT. (numera bl. tillf.)
1) till I 3, III 5, V, om skarpkantad plåt (i en maskin o. d.) tjänande att avriva ngt l. att bearbeta ngt gm rivning l. skrapning. TT 1874, s. 74 (i maskin för putsning av säd).
2) till V a: plåt varpå ngt rives; jfr -häll, -platta. Wallerius ChemPhys. 1: 34 (1759). Schulthess (1885). —
(I 1) -RAND. (i fackspr.) kant (på papper o. d.) åstadkommen gm rivning. Ambrosiani DokumPprsbr. 380 (1923). —
(V b) -RULLE. tekn. med rivblad försedd roterande vals l. rulle i rivmaskin (se d. o. d). TT 1900, K. s. 19. —
(V) -SAL. särsk. (i fackspr.) om sal där färg rives. NordBoktrK 1906, s. 181 (i fabrik för tillvärkning av tryckfärger). —
(IV 1) -SATS. vap. i rivtändare: tändsats (tidsats) som antändes gm friktion (åstadkommen gm utdragning av en rivtråd). SoldIInf. 1944, s. 109. —
(V) -SKIVA, r. l. f. (i sht i fackspr.) skiva varpå l. varmed ngt rives (jfr -platta); särsk. om skiva som utgör den värksamma delen i rivmaskin. Berzelius Kemi 3: 317 (1818). I munhålan (hos blötdjuren) finnes .. en tandbesatt tunga eller rifskifva. Tullgren Skadeins. 125 (1906). Hushållskvarn .. med .. behållare och rivskiva av bleckplåt. KatalÅhlénHolm 94: 191 (1927). —
(V, V a) -SKÅL. [jfr t. reibschale]
1) (i sht i fackspr.) för krossning l. rivning av (mindre mängder av) kemikalier o. andra ämnen avsedd, skålformig mortel av porslin, agat, glas l. metall (försedd med en pistill av samma material); jfr -mortel. Wallerius ChemPhys. 1: 32 (1759). Smith OrgSyntes 60 (1935). jfr apotekar-, apoteks-rivskål.
2) (i sht förr) färg. gryta l. kittel l. större mortel av järn l. koppar, vari indigo rives l. males o. slammas med hjälp av järnkulor (rivkulor); jfr -kittel. BoupptVäxjö 1864. Sahlin SkånFärg. 107 (1928). —
(III 5, IV 1, VI 1) -START. (ngt vard.) häftig start med motorfordon (l. cykel o. d.), varvid fordonets drivande hjul slira(r) o. river (riva) upp sand o. d. SvD(A) 1953, nr 70, s. 8. Bilen som morrade till och gjorde en rivstart i sanden. GbgP 1956, nr 82, Bil. s. 3. —
-STEN. (riv- 1684 osv. rive- 1538—1802) [jfr t. reibstein]
1) (†) till IV 1 (o. V): sten varmed man gnider sig (för rengöring av huden l. för avlägsnande av hudförhårdnader o. d.); särsk. ss. benämning på pimpsten (l. tuffsten); jfr klå-sten 1. (Lat.) Tophus (sv.) rijffuesteen. VarRerV 30 (1538; om tuffsten). Rijfwesteen som man hafwer i Badstufwu. Linc. Cccc 2 a (1640). Orrelius (1797).
2) (i fackspr.) till V (a): sten varmed ngt krossas l. males l. pulveriseras; äv. = löpare 15. Dähnert 239 (1784; om löpare). (I ett par gamla urholkade stenar) har säden påtagligen blifvit krossad förmedelst rifstenar. Dybeck Runa 1842—43, 2: 46. (Man) knådar .. massan (av kimrök o. linolja) med händerna eller en rifsten på en stenskifva. Hirsch LbGarfv. 246 (1898). Ymer 1938, s. 31.
3) (i fackspr.) till V a: (platt) skiva av sten (stundom äv. av annat material) på vilken ngt (t. ex. färg) rives, rivhäll. Rijff .. (äggskalen) på en Rijffsteen medh Källewatn. Hildebrand MagNat. 290 (1650). 3 stüken skifuer en Rifsten. BoupptSthm 1684, s. 180 b, Bil. (efter krukmakare); möjl. till 2. Ambrosiani NordMBokhandtv. 21 (1916). —
(I 1) -STYRKA, r. l. f. (i sht i fackspr.) hållbarhet vid l. motståndskraft mot rivning; jfr -hållfasthet. Form 1947, s. 103 (hos läder). —
(III 5, 6) -STÅL. tekn. på rivare (se d. o. 6): var o. en av de spetsiga ståltenar (”tänder”) som tjäna att riva upp vägbanan. En rifvare består af ett antal rifstål, som äro ställda i lutning mot vägbanan. 2NF 33: 73 (1921). —
(II 1, 3) -SÅR. sår åstadkommet gm rivning l. klösning. Thomander 1: 193 (1835; bildl.). I hans ena tinning såg hon ett djupt rivsår, som icke hunnit ärra sig. Moberg Rid 160 (1941). —
(I 1, II 2 a) -TAND. (i fackspr.) sågtand som är utformad ss. en spets som river av fibrerna l. rispar i arbetsstycket; motsatt: hyvlingstand. TNCPubl. 23: 52 (1954). —
(I 1, II 2 a) -TANDNING. (i fackspr.) konkret; jfr -tand; särsk. om tandning på sågblad, kännetecknad av att tänderna äro snedfasade i båda kanterna (så att träfibrerna vid kapning o. d. slitas av vid både fram- o. återgående rörelse). Varulex. Byggn. 2: 119 (1955). —
(V) -TRUMMA, r. l. f. [jfr t. reibtrommel] (i fackspr.) cylinderformig anordning i vilken torv l. potatis o. d. rives. Grönberger Hvitbet. 14 (1872). —
(IV 1) -TRÅD. vap. i rivtändare anbragt tråd vid vars utdragning rivsatsen antändes gm friktion. SoldIInf. 1944, s. 109. —
(V) -TRÄ. [jfr t. reibholz] (mera tillf.) etnogr. träredskap för rivning l. sönderdelning av ngt; jfr rivjärn 1. VetAÅb. 1912, s. 189 (om mexikanskt redskap för rivning av peppar). —
(V) -TUNNA, r. l. f. (†) ett slags tunnliknande anordning i vilken olika fasta ämnen kunde blandas o. rivas med hjälp av hagel o. d. som lades in i ”tunnan” o. som sattes i rörelse vid skakning av denna. Berzelius ÅrsbVetA 1846, s. 173. —
(IV 1) -TYG. [jfr t. reibzeug] (i fackspr.) anordning varmed ett föremål o. d. gnides som skall göras elektriskt; särsk. om skinn- l. tygstycke l. med skinn l. tyg överdragen träkloss varemot en elektricitetsmaskins glasskiva gnider. Wikforss 2: 386 (1804). 2SvUppslB 8: 320 (1948). —
(IV 1) -TÄNDARE, r. l. m. vap. tändanordning till (spräng)-handgranater o. d., bestående av bl. a. en hylsa fylld med rivsats. SoldIInf. 1944, s. 109. —
(I 1 e) -VADD. (i fackspr.) vadd kardad av rivet material (i blandning med bomull l. bomullsavfall). SIS R 70 50 01 (1955). —
(V) -VALS; pl. -ar. [jfr t. reibwalze] (i fackspr., i sht boktr.) rivarvals. Nordin Boktr. 307 (1881). GrafUppslB (1951). —
(V b) -VATTEN. (i fackspr.) om den vätska som bildas ss. en biprodukt vid rivning av potatis till stärkelse. 2NF 27: 600 (1918). —
(I 1, V) -VÄRK, n. (i fackspr.) anordning l. maskineri o. d. för rivning; särsk. boktr. om anordning för utrivning av tryckfärg i tryckpress. TT 1872, s. 119 (i rivmaskin för tillvärkning av stärkelse). NordBoktrK 1913, s. 248. —
-YTA. [jfr t. reibfläche]
2) (†) till I 1, V; på tand (hos häst): yta varmed tuggning sker, tuggyta; jfr 4. Tidén Bosk. 13 (1841). WoJ (1891).
3) till IV 1 (c): yta varemot en tändsticka gnides för att antändas. SD(L) 1902, nr 298, s. 4. BokNat. Mater. 156 (1953).
4) (i fackspr.) till V: yta som vid rivning ligger an mot o. bearbetar det material som finfördelas; jfr 2. TT 1876, s. 90. Diametern å pistillens rifyta. Ahlberg FarmT 94 (1899). —
(IV 1, V) -ÄKTHET~02, äv. ~20. [jfr t. reibechtheit] (i fackspr.) om färg(ning)s hållbarhet gentemot gnuggning o. d. HantvB I. 8. 2: 234 (1940).
B (utom i -bröd o. -ost numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): (V) RIVE-BRÖD. (riv- 1635—1638. rive- c. 1580 osv.) [jfr t. reibbrot]
1) i sht kok. o. bag. rivet l. (fin)krossat bröd; särsk. om (mer l. mindre fina) smulor av (torkat) bröd, framställda gm krossning l. stötning av torrt l. torkat (vete- l. råg)bröd l. av skorpor o. dyl. o. använda bl. a. vid panering (för att bilda en fast o. skör skorpa) l. smörjning av pudding- l. bakformar o. dyl. l. ss. ingrediens i olika maträtter o. bakvärk; skorpsmulor, ströbröd. VocLib. avd. 28 (c. 1580). Fisken .. smörjes med smör, öfverströs med rifvebröd och insättes i ugn att stekas. Langlet Husm. 345 (1892). SvD(A) 1917, nr 68 B, s. 5.
2) (mera tillf.) av riven potatis framställt bröd (avsett att malas till rivmjöl). SvD(A) 1918, nr 283 B, s. 7.
Ssgr (till -bröd 1): rivebröds-kaka. (numera bl. tillf.) med rivebröd ss. ingrediens. Nordforss (1805).
-STEN, se A.
(I 1, 3, IV, V, IX, X) -ARBETE~020. särsk. till IX: arbete (se d. o. 5 b, 6) med rivning av hus o. d. Alla rifningsarbeten af gamla väggar och dylikt (ha) blifvit gjorda. SFS 1894, Bih. nr 7, s. 51. —
(IX) -FASTIGHET~102, äv. ~200. (i fackspr.) fastighet vars byggnader skola l. böra rivas (för att högsta värdet av fastigheten skall utvinnas). Fastighetsnomenkl. 22 (1944). —
(IX) -HAKE. (i fackspr.) brandredskap bestående av en med kraftig stålhake i ändan försedd (stål)stång o. avsedd för rivning av innertak l. väggar o. d. vid eldsvåda; jfr brand-hake 1. KatalHenrikssonBrandredsk. 1941, s. 48. —
(I 1, V, IX, X) -KOSTNAD. särsk. till IX: kostnad för rivning av hus o. d. HH XXXII. 2: 70 (1784). —
(I 1, 3, IV, V) -LJUD. (numera bl. mera tillf.) särsk. till IV 1; särsk. med. om (patologiskt) skrapande l. knarrande ljud från kroppens inre, som uppstår bl. a. när torra l. ojämna ytor gnidas mot varandra; jfr krepitation. Hartelius Sjukgymn. 246 (1870). —
(I 1, V) -MASKIN. (numera bl. mera tillf.) rivmaskin. AHB 131: 40 (1887; för rivning av färg); jfr riv-maskin c. —
(IX) -MATERIAL. (byggnads)material från hus o. d. som rives; jfr -virke. SkånD(B) 1958, nr 14, s. 18. —
(I 1) -MOTSTÅND~02, äv. ~20. (i fackspr.) motstånd som ngt (t. ex. föremål av gummi) utövar mot rivning; jfr riv-kraft. IngHb. 5: 326 (1948). —
(I 1, IV 1, V) -PROV. (i fackspr.) prov varigm man undersöker ngts motståndsförmåga mot sönderrivning l. gnidning o. d.; äv.: prov l. undersökning av ngts konsistens, utfört (utförd) gm gnidning o. d. av dess yta. JernkA 1900, s. 119. LAHT 1908, s. 391. —
(I 1) -PROVARE, r. l. m. tekn. apparat för provning av ngts (särsk. ett pappers) motståndsförmåga mot rivning. SvTeknUppslB 2: 701 (1939). —
(IX) -REDSKAP~02, äv. ~20. särsk. (i fackspr., numera bl. mera tillf.) brandredskap använt vid rivning av väggar l. tak o. d. vid eldsvåda. Ahlström Eldsl. 360 (1879). —
(I 1) -TAL. tekn. tal som anger ett pappers motståndsförmåga mot rivning. SvTeknUppslB 2: 701 (1939). —
(IX) -VED. (i sht i fackspr.) om ved som erhålles från hus o. d. som rives. SDS 1946, nr 189, s. 1. —
(IV 1, 1 e slutet) -VÄRME. (föga br.) fys. värme alstrat vid gnidning l. friktion. Bolin KemPraktL 114 (1921).
RIVBAR, adj. (mera tillf.) till V: som kan rivas l. pulveriseras. Florentin-lack .. (ser vanligen ut som) lätta korn, hvilka böra .. vara lätt rifbara till ett fint pulver. NF 4: 1481 (1881). —
RIVERI104, n. [jfr t. reiberei] till V (b): (industriell) anläggning för rivning av potatis l. cellulosa o. d. Östergren (1936). Varberg bygger riveri för fodercellulosa. UNT 1942, nr 12, s. 4. jfr potatis-riveri. —
RIVIG, adj. (vard.)
1) (mera tillf.) till II 1, VI 1, bildl.: som präglas l. utmärkes av strid l. gräl l. bråk (l. rofferi) o. d. Hon tyckte .. (att Sthm) var ett dystert ställe, bråkigt och rivigt och penninghungrigt. Alving DamKlubb. 208 (1931).
2) till II 2 a: som lätt förorsakar rispor l. skråmor o. d.; dels om föremål (med vassa kanter) o. d., dels om värksamhet o. d. Johannes V. Jensen, själv ett stycke rivig granit i den danska idyllen. Näsström LustvDanm. 188 (1956); jfr 4 b. De fick .. erfara vilket rivigt, stickigt göra det var att böja undan de täta järneksgrenarna. Idun 1956, nr 38, s. 24.
3) till (VI 1 o.) VII 1, om vind: rivande (se riva, v.2 XVIII 5). I dag snor sydvästen, rivig och arg in i vikar och sund. Nilsson Bar. 99 (1934).
4) till VI 1 o. VII 2.
a) om ngt sakligt (t. ex. rörelse l. tempo l. spel): snabb, rivande (se riva, v.2 XVIII 6); hetsig. Äran av framgången tillkommer främst iscensättaren som givit Södrans jubileumsrevy dess riviga, longörfria tempo. SvD(A) 1931, nr 1, s. 15. En hård och rivig (bandy-)match. IdrBl. 1935, nr 7, s. 11. (Bilen är) rivigt accelerationssnabb. DN(B) 1955, nr 256, s. 8.
b) om person: rivande (se riva, v.2 XVIII 7), energisk, driftig. En duktig och rivig kvinna. Rosén Buck GJord. 178 (1932).
Spalt R 2222 band 22, 1958