| Publicerad 1961 | Lämna synpunkter |
RÄMNA räm3na2, äv. rem3– (re`mna, rä`mna Weste; rä`mmna Dalin), r. l. f.; best. -an; pl. -or (Schroderus Os. 1: 289 (1635) osv.) ((†) -ar OxBr. 6: 30 (1628); -er 3SthmTb. 5: 324 (1604), Sylvius Mornay b 4 a (1674)).
ställe där ngt rämnat; (jämförelsevis stor) spricka l. springa l. reva; äv. allmännare, om (lång o. smal) öppning. De rempner som sigh på husett satt hafuer. 3SthmTb. 5: 324 (1604). Genom den gapande remnan (i fartygssidan) .. rusade vattnet in. Oscar II IV. 1: 143 (1869, 1890). Den smala och buktande rämnan mellan de höga gamla husen. Söderberg MBirck 207 (1901; om gata); jfr e. Sprickorna (i isen började) vidga sig till springor … Strax därpå blevo springorna till rämnor, och isen började dela sig i stora flak. Lagerlöf Holg. 2: 85 (1907). Moberg Rid 142 (1941). — särsk.
a) motsv. RÄMNA, v. 1 a, om spricka l. (lång o. smal) öppning i jorden l. i bärggrund l. i klippa o. d.; äv.: skreva l. klyfta (se KLYFTA, sbst.1 3 a). Linc. (1640; under chasma). En diup refna gånger uth åth bergen .. så bred att iag wet ingen hafwa kommit öfwer henne. Reenhielm ThViik. 73 (1680). Snön smälter fortare på toppen (av ett fjäll) än på sidorna, där den i remnor och sänkor kvarligger ganska länge. SvNat. 1912, s. 10. Lagerkvist Sibyll. 59 (1956). — jfr BÄRGS-, DAL-, JORDBÄVNINGS-, KLIPP-RÄMNA m. fl.
b) motsv. RÄMNA, v. 1 c, om springa mellan moln på himmeln. NordRevy 1895, s. 162. Då delade sig hastigt de tunga molnen, som täckte himlen, och genom rämnan trädde fullmånen. Lagerlöf Holg. 2: 284 (1907). Ymer 1955, s. 126.
c) motsv. RÄMNA, v. 1 e, om spricka l. springa i kroppsdel. (Den skadade huvudskålens) rämnor och brott. Acrel Sår 73 (1745). Högberg Vred. 2: 312 (1906). — särsk.
α) (numera bl. tillf.) motsv. RÄMNA, v. 1 e α, om hudspricka. Forsius Phys. 155 (1611). Rämner på Läppar och Händer, som aff Wårwäder, eller aff andre Ting giorde är. IErici Colerus 1: 247 (c. 1645). Nordforss (1805).
d) (†) i uttr. slå sig i (l. taga på sig) rämnor, rämna. Wäggarna slå sig i rämnor. Stiernhielm Herc. 507 (1648, 1668). (Gm raset försvagades) Berget så .., at wäggen (i gruvan) åt sjösidan straxt begynte taga på sig flere rämnor och läckjor. HC11H 12: 191 (1697); jfr a.
e) motsv. RÄMNA, v. 1 g, i mer l. mindre bildl. anv. Fuller ähr .. (i koncepten till fredsfördraget med Danmark) ähnnu något ohöfflat, som lätteligen I wår tractat kan göra en rempna. AOxenstierna Bref 4: 194 (1645). Caillauxs beslutsamma fredspolitik under 1911 års kris ådrog honom ett rykte för tyskvänlighet, som blef första rämnan i hans politiska prestige. 2NF 34: Suppl. 953 (1923). Fadern var en något vacklande man, gömde en mörk rämna i sin karaktär, likt en spricka i en tröskelsten. Lundkvist Vindingev. 143 (1956). — särsk.
α) om (menings)skiljaktighet som söndrar personer l. (samhälls)grupper l. åskådningar o. d. från varandra, klyfta, svalg. Then stora remnan .., som vpkommen war vthi Religionen. Schroderus Dress. 267 (1610). Det finns ingen farligare remna, som kan gå genom ett folk, än den mellan bildade och obildade. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 64 (1898).
β) (†) övergående i bet.: kryphål (se d. o. 2). Medhan .. (biskoparna) effter ett Philosophiskt sätt medh honom (dvs. en hednisk filosof) disputerade, fan han altijdh insagor och remnor til at vndleda sigh. Schroderus Os. 1: 289 (1635; lat. orig.: rimas).
γ) (numera bl. tillf.) om lucka l. öppning i folkmassa l. trupp o. d.; jfr RÄMNA, v. 1 g β. Säg, gjordes svängningarna utan remnor, / Befälets blickar lågo de på chefen? Runeberg (SVS) 3: 198 (1841). Janson Segr. 252 (1913).
δ) [jfr t. für den riss l. vor dem risse stehen, eng. stand in the breach; jfr äv. BRÄSCH 2 slutet, GAP, sbst.1 3 slutet] (†) i uttr. stå för rämnan, om person: utgöra ett värn o. skydd, bära dagens tunga. Hwem wil wi lita på, när deras (dvs. de frommas) munnar tiga / Som tilgång haft til Gud, ho skall för rämnan stå? Brenner Dikt. 1: 173 (1709, 1713). Frese VerldslD 103 (1718, 1726).
Anm. (jfr sp. R 2006). Formen rimborna i BtÅboH I. 7: 16 (1635) är felaktig för kimborna, pl. best. av KIMBA (se KIM, sbst.1).
Spalt R 3881 band 23, 1961