| Publicerad 1961 | Lämna synpunkter |
RÄMNA räm3na2, äv. rem3– (re`mna, rä`mna Weste; rä`mmna Dalin), v. -ade ((†) pr. ind. sg. -er G1R 25: 63 (1555), Visb. 2: 143 (c. 1600)). vbalsbst. -AN (†, Schück VittA 1: 176 (i handl. fr. 1634)), -ANDE (Wettersten Forssa 24 (c. 1750) osv.), -ING (utom ss. förled i ssgn RÄMNINGS-FRAKTUR numera bl. tillf., IErici Colerus 1: 329 (c. 1645) osv.); jfr RÄMNAD. Anm. Den hos BOlavi 118 b (1578) i p. pf. n. förekommande formen remknat är sannol. tryckfel för rempnat.
1) få en spricka l. sprickor, brista (itu l. i stycken), spricka (sönder); i p. pf. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv. Nogot th[e]r ept[er] haffde muren remnat saa at logh[e]n haffde slag[et] th[e]r j geno[m]. OPetri Tb. 85 (1525). Förloten j Templet remnadhe j tw stycker. Mat. 27: 51 (Bib. 1541). Gamla aplar, hvilkas rämnade stammar höllos tillhopa med järnbandsringar. Arsenius Västk. 25 (1905). Klänningen såg ut att vilja rämna under trycket av hennes kraftiga lemmar då hon gjorde en åtbörd. Krusenstjerna Fatt. 3: 407 (1937). — jfr FÖR-, SÖNDER-RÄMNA. — särsk.
a) om jorden (jfr b) l. bärggrund l. klippa o. d.: brista sönder (till följd av jordbävning o. d.); äv.: öppna sig (under ngn) ss. ett tecken på Guds l. övernaturliga makters vrede l. värksamhet (jfr c). Iordhen skalff, och helleberghen remnadhe. Mat. 27: 51 (NT 1526). Dhe vndr[a]de alle som såge dher på, / at Jorden eÿ vnder honom rimbner. Visb. 2: 143 (c. 1600). Mellan berget och sjön leder en romantisk bergstig öfver väldiga remnade klippblock. De Geer Minn. 2: 246 (1892). Om än världen rämnar, / Herrens nåd står kvar. Ps. 1937, 287: 3.
b) (numera bl. tillf.) om (åker)jord (jfr a): spricka sönder (till följd av torka). Iorden reffnar, effter intet regner på iordena. Jer. 14: 4 (Bib. 1541). Jorden remnade af torkan. Widegren (1788).
c) om moln l. himmeln: öppna sig (o. låta rägn l. snö o. d. falla l. åska gå); om moln l. dimma äv.: skingra sig, upplösas (jfr g α); om himmeln äv.: öppna sig ss. ett tecken på Guds l. övernaturliga makters vrede l. värksamhet (jfr a). O at tu (dvs. Gud) wille läta himmelen rempna, och tu fore hijt nedher. Jes. 64: 1 (Bib. 1541). Då kanoten sakta glider in i hemvikens smulvatten, remna de snödigra molnen i nordväst, snöstormen bryter ut på allvar och (osv.). Sparre Alfåg. 172 (1916). Himlen rämnar och öppnar dammarna till sina forsande slussar. Langlet Ung. 282 (1934; vid åskrägn). När solen lyser fram genom rämnande moln. Östergren (1937).
d) om person l. djur; numera nästan bl. (mera tillf.) om person, hyperboliskt, dels i sådana uttr. som rämna av skratt, ngn skrattar så att han kan rämna, dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: över sig given, utom sig. (Judas) hafuer sigh vphengt, och är remnat mit j tw. Apg. 1: 18 (NT 1526; Bib. 1917: hans kropp brast mitt itu). När Meeshättan (dvs. kärrmesen) wil wärpa så stoort som Traanan, så rempnar hon baak. Grubb 585 (1665). Snickarn och jag skrattade, så att vi kunde remna. Geijerstam Aldrig 143 (1891). Den allvarlige stewarden .. var alldeles upplöst och remnad. Högberg Jim 199 (1909). Nilsson Olymp. 201 (1923: av skratt).
e) om kroppsdel o. d. Forsius Phys. 254 (1611; om fosterhinna). Vanligen är det en förut .. sjukligt förändrad lunga som .. (vid ansträngning l. svår hosta o. d.) rämnar. Westergren LungSj. 172 (1932). — särsk. (numera bl. tillf.)
α) om hud (l. om kroppsdel med tanke på dess hud): spricka sönder. Mijn hwdh är remnat och stygg worden. LPetri Job 7: 5 (1563). (Enbärsolja är) godh för remnade läppar och händer. OMartini Läk. 47 (c. 1600).
β) hyperboliskt (jfr d).
α’) om mage: spricka. Lucidor (SVS) 40 (c. 1670). Ofta log wi så, at buken måtte remna. Runius (SVS) 2: 46 (1705).
β’) (i vitter stil) om hjärta: brista; förr äv. övergående i bet.: vekna. CEldh hos Ehrenadler Tel. 761 (1723). Ach! Barmhertighetens Gud! har ju doch Tit hjerta remnat, / Och Tu hafver i Tit ord thetta löftet (dvs. att förlåta synderna) nådigt lemnat. Kolmodin Rök. 62 (1728).
f) (numera bl. mera tillf.) oeg., om våg- (svall): splittras l. slås sönder l. bryta sig (mot l. omkring ngt). Der som vågen remnar / Emot Sigæums brant. CVAStrandberg 3: 420 (1855). Omkring bogen hördes svallet rämna frusande. Döös Asfaltbl. 96 (1930).
g) mer l. mindre bildl. (jfr d, e β). Schroderus Dress. 265 (1610). När Sverige fördrev .. Sigismund, såg det ett ögonblick ut som om det svenska väldet skulle rämna i tvenne delar. SvFolket 4: 391 (1939). — särsk.
α) [jfr språkprovet från 1541 under huvudmom.] i sådana uttr. som förlåten l. ngts förlåt rämnar, ss. beteckning för att en dörr o. d. öppnas l. (motsv. c) att dimma o. d. lättar l. skingras o. i anv. som ansluta sig härtill. Efter någon stunds väntan, rämnade slutligen förlåten av ministerns Cabinet. FAvPlaten (1823) hos Söderhjelm Prof. 301. Därborta rämnade dimmans förlåt. Forsslund Djur 8 (1900). särsk.
β’) ss. beteckning för att ngn lämnar det jordiska livet o. inträder i en tillvaro efter döden; särsk. i uttr. tidens förlåt rämnar. Förlotten remnat, och hans själ är fri. JournLTh. 1810, s. 724. Skickelsen, som dunkel var, / Skall blifva klar, / Då tidens förlåt remnat har. Ps. 1819, 5: 3; jfr Ps. 1937, 351: 3.
β) (numera bl. tillf.) om trupp (som kämpar mot övermakt): öppna sina led, svikta. Konung Adalsten tykte sig finna, att Olofs fylking började rämna. Bååth EgilS 118 (1883; isl. orig.: rofna).
h) (†) ss. vbalsbst. -ing, konkret: rämna, spricka. IErici Colerus 1: 329 (c. 1645). I förstugan befans i muren .. en stor Rämning. Svedenfors Gränsb. 1: 335 (i handl. fr. 1838).
2) (numera föga br.) komma (ngt) att brista l. spricka, göra en rämna i (ngt); förr äv. i pass. med intr. bet.: rämna (i bet. 1). NorrlS 1—6: 335 (cit. fr. 1616; i pass., om segel). Först hade åskan .. remnat muren. VetAH 1749, s. 116. (Ljuden) skär sönder .. (nattens) stillhet likt en knif, som rämnar ett förhänge. Lindberg-Dovlette Kvinn. 13 (1908).
3) (†) refl.: spricka; äv. i uttr. rämna sig själv, spricka av sig själv. Bondepract. B 1 b (1662). Berget .. rämnar sigh sielff på åthskillige Orter. RelCur. 56 (1682).
4) (numera bl. tillf.) om dal l. klyfta l. spricka o. d.: uppkomma l. bildas gm rämnande (i bet. 1); äv. om svalg: öppna sig, gapa; äv. bildl. Dalanar skola reffna. Mika 1: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: bryta sig fram). De fåror (i pannan), som så tidigt remnat / För sorgens skarpa plog. CVAStrandberg 3: 274 (1854). Svalget, som remnar mellan en hädanfaren tid och den tid, som komma skulle. Cygnæus 2: 7 (1858).
RÄMNA ITU10 04, äv. TU4. brista itu, spricka itu. Schroderus Dict. 247 (c. 1635). Förlåten remnar tu. Bellman SkrNS 1: 220 (c. 1760). Heidenstam NDikt. 16 (1902, 1915). särsk.
b) till 1 c, om moln l. himmeln: öppna sig (o. låta rägn l. snö o. d. falla l. åska gå); om moln äv.: skingra sig, upplösas; äv. mer l. mindre bildl. Himlen rämna tu af ohördt Åskie-dunder. Frese VerldslD 9 (1715, 1726). Luther föredömet lemnat, / För hans ande vantron remnat / Som ett moln i tu. CVAStrandberg 1: 123 (1854).
RÄMNA TILL10 4. opers.: knaka (i ngt) i samband med att rämnor bildas. I detsamma .. (hästarna) stannade, remnade det till i isen, så att dånet däraf hördes uppåt bergen. Modin GTåsjö 317 (1916). —
RÄMNA UPP10 4. (tillf.) till 1 c: öppna sig. Himlen är kolsvart. Just då rämnar horisonten upp i en liten eldreva. Martinson Kap 27 (1933).
Spalt R 3883 band 23, 1961