Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IHJÄL ijä4l, förr äv. I HEL l. I HÄL, adv.
Ordformer
(i hel (i heel) 1525—1849. i hell 1524—c. 1610. i hielle 1558. i hjel (i hiel) 1527—1901. i häll (j häll) 1530—1636. i hääl (j hä(ä)l, i hæl, i hähl) 1526—1759. ehæl 1527. hjäl (hjel) 1541—1830. igehl 1670. ihiäll (ihiäell) 1545 (: i hiäll slagit)—1662. i(j)hjell (ihiell) 1523—1636. ihjäl (ijäl) 1529 osv. iäl 1701 (: iälskuten))
Etymologi
[fsv. i häl, y. fsv. ihiäl, sv. dial. (i) häl, motsv. fd. i hæl, y. fd. i hiel, d. ihjel, isl. i hel; av I, prep., o. HEL, sbst.1 Formen ihjäl är en kompromiss av uttalsformen ijäl (uppkommen gm bortfall av h o. utveckling av glidljud) o. den äldre, jämsides därmed fortlevande formen (i)häl]
ss. bestämning till verb, betecknande att den gm predikatet uttryckta handlingen medför död för objektet resp. subjektet: så att döden följer, till döds.
a) i verbala förb. med tr. bet.; äv. refl.; särsk. i sådana förb. som bita, hugga, riva, skjuta, slå, sticka, trampa, äv. (vard.) ha l. (bygdemålsfärgat) giva (ge) ihjäl (ngn), förr äv. falla, kasta, mörda, slakta, taga ihjäl (ngn); se vidare under de särskilda verben. Slå ihjäl sig. G1R 1: 125 (1523). Halshøgs en karl .. for th[et] ha[n] sloo en hoffma[n] j hel. OPetri Tb. 43 (1525; uppl. 1929). Wardt han stongat i hääl aff en galin tiwr. Dens. Kr. 28 (c. 1540). Hans hund bieth ihiell sex lamb. BtFinlH 2: 152 (1560). Drabanterna ville ha ihjäl honom. Westén (o. Wenström) 2: 575 (i handl. fr. 1777). Hundarne vaka. — Man ger ihjel dem. Westerberg Pigault Le Brun Botte 187 (1817). Strömberg Tjuvp. 61 (1916). jfr (†): Om någhor haffuer haat emoot sin nästa .., och han gåår åstadh och slåår honom hans siäl j hiäl. 5Mos. 19: 11 (Bib. 1541). — särsk.
α) i förb. dö ihjäl sig, se DÖ IHJÄL SIG.
β) i förb. med verb som icke under normala förh. betecknar ngn handling innebärande våld l. skada o. d.; ofta vid verb som beteckna en fortsatt värksamhet, ss. arbeta, dricka, springa, supa, äta ihjäl sig; äv. bildl. (jfr γ). Monge haffua ätit sigh jhiäl. Syr. 37: 31 (”38”) (Bib. 1541). (Han) redh i hiäl några hestar för än han undkom. Bureus Suml. 535 b (c. 1600; i hskr.). (Han) sorgde sigh ihiäl. Schroderus Os. 2: 553 (1635). Flera Hästar hafwa drucket än torstat sigh ihiäl. Rålamb 13: 121 (1690). GHT 1896, nr 5 A, s. 3. — särsk.
α’) i uttr. ligga ihjäl ngn, särsk. om kvinna som ligger till sängs med spädt barn: ligga så att barnet kväves; äv. om djur (i sht grisar); äv. bildl. RA I. 2: 61 (1562). Ligger moder ihiäl barn sitt emot sin vilja, miste tå ej arf. ÄB 6: 5 (Lag 1734). Dalin Arg. 2: 322 (1734, 1754; bildl.). Rääf Ydre 1: 115 (1856). Då suggan .. låg ihjäl nio .. kultingar. Bergman Hancken 103 (1920).
β’) i förb. falla ihjäl sig, se FALLA IHJÄL.
γ) (ngt vard.) i oeg. l. bildl. anv. Prata ihjäl ngn, fullständigt trötta ut l. ”ta död på” ngn med sitt prat. Skratta ihjäl sig, skratta våldsamt o. hejdlöst, skratta så att man kiknar. Boding Mick. 55 (1741). Ofta skärande humoristisk, kan man skratta ihjäl sig åt honom. Almqvist Amor. XVIII (1839). — särsk. i sådana förb. som slå ihjäl (ett förslag, ett påstående o. d.), avliva l. ”klubba ner” (ett förslag osv.), ”ta död på”, ävensom i förb. med andra verb (med anslutning till β): gm värksamhet, behandling, kritik o. d. undertrycka l. tillintetgöra l. nedgöra (ngt l. ngn). Jer. 18: 18 (Bib. 1541). (En journalist) som ständigt skref i hjel regeringar. Samtiden 1874, s. 347. Han .. talade ihjäl sina tvifvel. Roos Skugg. 372 (1891). Industrien konkurrerade ihjel handtverket. Fahlbeck Stånd 74 (1892). Jag tror icke, att denna fråga i längden kan tigas ihjäl. VL 1894, nr 92, s. 3. Siwertz JoDr. 88 (1928).
b) i verbala förb. med intr. bet. Frysa, svälta, törsta ihjäl. G1R 25: 266 (1555). Gudh låter ingen swälta ihiäl. Törning 47 (1677). Linné Bref I. 3: 213 (1759). — särsk.
α) (†) i förb. falla ihjäl, falla ned död, falla o. slå ihjäl sig. Oluff .. sköt jacob Finne i Gruffuan at han föl i hiäl. Rudbeckius MemPubl. 123 a (1625).
β) (†) i förb. dö ihjäl, dö. Hesselius Zaletta 29 (1740).
γ) (ngt vard.) i oeg. l. bildl. anv., i uttr. ledas (äv. leds) ihjäl o. d., på grund av tråkighet o. d. icke kunna stå ut med ngt. Weste (1807). Jag skulle ledas i hjäl, om jag beständigt vore tillsammans med en så förträfflig människa. Roos Skugg. 91 (1891). Wester Reymont Bönd. 2: 35 (1924).
Sammansättningar.
Anm. De verbala ssgr vilka nedan anföras kunna i det stora hela i sina finita, aktiva former betecknas ss. mindre l. föga br. De ersättas i allm. i nämnda former av likbetydande fria förbindelser av ihjäl o. verb (se under särskilda förbindelser under de olika verben). I p. pf. samt ss. vbalsbst., ävensom i allm. i pass. föredragas däremot de verbala ssgrna framför de fria förbindelserna.
(a) IHJÄL-BITA. Vish. 16: 9 (Bib. 1541). Landell Bligh 150 (1795). —
(a β) -DRICKA, v. gm omåttligt drickande med (ngn) taga livet av (honom); förr äv. refl.: dricka ihjäl sig. GullbgDomb. 25/6 1653. Dessutom super Ni så förtvifladt deruppe (i Sthm), att jag förmodligen vore ihjäldrucken om några vickor. Tegnér (WB) 4: 235 (1822). —
(jfr b α) -FALLA. (†) falla o. slå ihjäl sig. BoupptSthm 4/7 1674. Olof Jfwarsson .. är ihielfallen uthi borgarens Jochim Alstedtz huus. Därs. 15/8 1677. VexiöBl. 1813, nr 24, s. 3. —
(b) -FRYSA. Brask Pufendorf Hist. 353 (1680). Månge fattige äro ihjäl frusne. Lind (1749; under erfroren). särsk. (†) om växt l. växtdel: fördärvas av frost. Thet ihiäl-frusne Korn. Spegel GW 133 (1685). —
(a γ) -FRÅGA, v. (ngt vard.) fullständigt trötta ut (ngn) l. ”ta död” på (ngn) med frågor. Fester, vid hvilka jag .. blir halft ihjälfrågad. Bremer NVerld. 2: 380 (1853). Lundgren MålAnt. 1: 216 (1870). —
(a) -GIVA. (†) förgifta (ngn). Möller (1790). Erik XIV .., af en broder ihjelgifven. Wieselgren SvSkL 1: 148 (1833). Tholander Ordl. (c. 1875). —
(a) -HACKA, v. om fågel: gm hackande med näbben döda (ngn). Nilsson Fauna II. 2: 7 (1835). MeddNordM 1893—94, s. 131. —
(a) -HUGGA. med hugg (av vapen o. d.) döda (ngn). BtFinlH 2: 177 (1564). särsk. (numera knappast br.) om fågel: ihjälhacka. Cavallin Herdam. 3: 181 (1856). MeddNordM 1893—94, s. 135. —
-HUNGRA.
1) till a, tr.: taga livet av (ngn) gm svält. Frankrike skulle ihjälhungras. AJourn. 1815, nr 160, s. 1. Athena 29 (1917).
2) till b, intr.: dö av hunger. Vänd icke ditt öga bort .. när spenabarnet ihjelhungrar vid modrens bröst i öknen. Thomander 1: 686 (1848). LdVBl. 1890, nr 130, s. 2. —
(a) -KASTA. (†) gm kastande (av sten o. d.) döda (ngn). Schroderus Os. 1: 686 (1635). VDAkt. 1686, nr 120. —
(a) -KLÄMMA, v. Dalin Vitt. II. 5: 68 (1738). —
(a γ) -KONKURRERA. SLorS 13: 4 (1897). Koch EmigrLand. 244 (1910). —
(a) -KRAMA, äv. -KRAMMA. äv. oeg. o. bildl. Pilgren FigBröll. 79 (1785). —
(a γ) -KRITISERA. SD(L) 1900, nr 596, s. 3. —
(a) -KROSSA. L. Paulinus Gothus Com. 97 (1613). —
(a β) -KÖRA.
1) med avs. på häst (l. annat dragdjur): köra så hårdt att hästen (l. dragdjuret) stupar. De skjutsande .. äfventyra (icke) at få dem (dvs. hästarna) ihjälkörda. LBÄ 16—17: 149 (1798). Strindberg HögreR 230 (1899).
2) gm körande (överdådig framfart, överkörning, kullkörning l. kollision o. d.) ådraga (ngn l. sig) döden. Rääf Ydre 1: 90 (1856). (Banvakten) ihjälkördes .. af .. aftonsnälltåget. GHT 1897, nr 51 B, s. 1. —
(jfr a β α’) -LIGGA. VästeråsDP 28/6 1620. KOF II. 1: 203 (1659). —
(a) -MÖRDA. (†) mörda (ngn). Brask Pufendorf Hist. 148 (1680). —
(a) -OSA. komma (ngn) att dö till följd av kolosförgiftning o. d.; särsk. i pass. med intr. bet.: dö till följd av kolosförgiftning. VexiöBl. 1813, nr 24, s. 3. Öfverste Pelissiers .. skulle .. icke ihjelosat Dara-stammens Araber. Wingård Minn. 1: 55 (1846). Obduktioner å ihjelosade personer. FörhLäkS 1885, s. 2 —
(a γ) -PRATA. (ngt vard.) Andersson Antol. 250 (1909). —
(a β) -RIDA.
1) rida (en häst o. d.) så att han stupar, spränga (en häst). VRP 1623, s. 17.
2) (numera knappast br.) refl.: rida ihjäl sig. Brunius GotlK 2: 130 (1865). —
(a) -RIVA, v. LPetri 2Post. 191 b (1555). En .. björn .. hade .. ihjälrifvit en piga. NorrlS 1: 119 (1802). —
(a) -RÖKA. jfr -OSA. Möller (1790). —
(a) -SKJUTA. SkrGbgJub. 6: 248 (1591). AB(L) 1895, nr 257, s. 5. —
(a) -SKRÄMMA. Sahlstedt (1773). —
-SLÅ, v. (hjäl- 1620. ihjäl- 1521 osv.)
1) till a: slå ihjäl (ngn). G1R 1: 21 (1521). Fornv. 1915, s. 149.
2) till a γ, med sakobj.: ”avliva”, kullkasta; i fråga om färg o. d.: fördunkla, ”ställa i skuggan”, tillintetgöra. Denna altartafla har nu blifvit så godt som ihjelslagen af dessa .. skarpt lysande glasmålningar. MeddSlöjdF 1884, s. 34. Varandra ömsesidigt ijälslående påståenden. Steffen Krig 2: 135 (1915). —
(a) -SMÖKA. (†) = -RÖKA. Petreius Beskr. 2: 23 (1614). —
(a) -STENA. (föga br.) stena (ngn) till döds. LPetri Kr. 54 (1559). FinlSvFolkd. I A 1: 376 (1917). —
(a) -STICKA, v. döda (ngn) gm att sticka (med spjut, kniv o. d.), sticka ihjäl. OxBr. 5: 54 (1613). —
(a) -STINGA. (numera knappast br.) = -STICKA. PErici Musæus 2: 121 a (1582; bildl.). Hahr HbJäg. 256 (1866). —
(a) -STÅNGA. Vart förnemde konung Egill ihiellstånget aff en tiyrr. Carl IX (c. 1585) i HT 1906, s. 132. Procopé Insp. 117 (1915). —
-SVÄLTA. (hjäl- 1694. ihjäl- 1555 osv.)
1) till a, = -HUNGRA 1. HH XIII. 1: 254 (1566).
2) till b, = -HUNGRA 2. G1R 25: 264 (1555). Att .. både menniskor och boskap .. ihjelsvulto i .. skärgården. Strinnholm Vas. 3: 27 (1823). —
(a) -TAGA. (hjäl- 1737. ihjäl- 1734) (†) taga livet av (ngn), döda (ngn). VRP 16/5 1734. Därs. 3/10 1737. —
(a γ) -TIGA. Verd. 1887, s. 96. Lundegård Benedictsson 329 (1908). —
(a) -TRAMPA, v. Brenner Dikt. 2: 111 (1716). —
(b) -TÖRSTA. GHT 1896, nr 83 B, s. 2. Hallström ItBr. 197 (1901).

 

Spalt I 143 band 12, 1933

Webbansvarig