Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HEL he4l, sbst.1, i bet. dödsgudinna f.
Ordformer
(hell 1679)
Etymologi
[i bet. 1 lån av isl. Hel, dödsriket, dödsgudinnan, motsv. fsv. häl, dödsrike, död, got. halja, holl. hel, fsax. hellia, fht. hella, t. hölle, eng. hell, samtliga med bet.: dödsrike; af germ. haljō-, eg.: det höljande, till germ. helan (se HÖLJA). I bet. 2 föreligger lån av holl. hel i samma bet. — Jfr HELVETE, IHJÄL]
1) i den fornnordiska mytologien, namn på dödsriket o. på det kvinnliga väsen som tänktes härska i dödsriket. De onda fara till Hell. Rudbeck Atl. 1: 554 (1679).
2) (†) sjöt. = HEL-GATT. Röding SD 41 (1798).
Ssgr: (jfr 2) HEL-GATT. [liksom d. hellegat av holl. hellegat] (†) sjöt. eg.: ”helvetesgatt”; litet, mörkt rum i fören av fartyg, användt för förvaring av värktyg o. d. Röding 1: 715 (1794). Jungberg (1873). —
(1) -HEM, n. (†) dödsriket. Stagnelius (SVS) 4: 74 (c. 1818). NF (1882). —
(1) -HÄST. [jfr d. helhest] i folktron i vissa trakter: övernaturligt väsen i skepnad av en trebent häst som förebådar dens död som råkar möta honom. WoJ (1891). Jag gick .. ut för att hjälpa dig, ifall du skulle möta gravson eller helhästen. Lagerlöf LöwR 20 (1925). —
(1) -SKO, r. l. m. [efter isl. helskór] i fråga om fornisl. förh.: sko som fästes vid fötterna på en död. Hildebrand Isl. 148 (1883). Ymer 1916, s. 295. —
-SOT, se d. o.

 

Spalt H 638 band 11, 1930

Webbansvarig