Publicerad 1922   Lämna synpunkter
BRIGANTIN bri1ganti4n l. brig1-, r. l. m. (f. Heinrich (1814)); best. -en, hvard. utom i södra Sv. äfv. =; pl. -er ((†) -ar Weste (1807)).
Ordformer
(brig- 1705 osv. brigg- 1788—1904. breg- 1705—1775. bregg- 1710. prig- 1716. berg- 1878—1905)
Etymologi
[jfr t. o. eng. brigantine, af fr. brigantin, af it. brigantino, sjöröfvarskepp (jfr span. bergantin), afledn. af brigante, röfvare]
1) (i fråga om ä. förh.) visst slags i sht i Medelhafvet använd mindre galär som framdrefs med åror o. segel. Dalman (1765). 2NF (1905).
2) sjöt. tvåmastadt mindre segelfartyg med förmasten i tre delar med märs o. rår, men stormasten i två delar utan märs o. rår, märssegelsskonert; förr stundom försedt med rår äfv. på stormasten (jfr SKONERT-BRIGG); i ä. tid äfv. om dyl. l. liknande fartyg användt ss. örlogsfartyg: örlogsbrigg. Jagh wil hällre sälja / Min gamla Brigantin, och migh ett fartyg kiöpa / Som vthi mindre siö medh liten wind kan löpa. Spegel GV 87 (1705). UFlott. 2: 31 (1904).

 

Spalt B 4212 band 5, 1922

Webbansvarig