| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
BRINGA briŋ3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
benämning på (framsidan af) bröstet hos djur, särsk. större däggdjur; äfv. (numera bl. hvard.) om framsidan af människobröst. Han fick ett kraftigt slag midt i bringan. VarR 6 (1538). (Skägget) bredde sig öfwer hela hans Bringa. Rudbeck Atl. 3: 513 (1698). Gräset gick .. (hästen) til bringan. Dalin Vitt. II. 6: 112 (1740). Bringan (på hästen) kallas den främre delen af bröstet, under halsen, hvilken på sidorna begränsas af bogarne och nedtill af en linea, som man tänker sig dragen mellan begge underarmarnes öfre ändar. Sjöstedt Husdj. 1: 48 (1859). En stor, svart katt med en vit fläck i bringan. Lagerlöf Holg. 1: 18 (1906). — jfr FÅR-, HJORT-, HÄST-, KALF-, LAMM-, OX-BRINGA m. fl. — särsk.
a) (†) om hvardera brösthalfvan på lefvande djur (jfr b). När Leionet reste sigh vp, lop Buffeloxen vnder dhes bringor, ath Leionet nästan föll omkull. HSH 22: 247 (1650). C. F. Dahlgren 2: 63 (1829).
b) om det (för hushållsändamål l. dyl.) afskurna bröstpartiet af större däggdjur (l. om del däraf); ofta om hvar och en särskild af de båda brösthalfvorna. Saltad bringa. Kockeb. B 7 b (1650). Begge bringerne och ena bakdehlen fehlas (af det slaktade kreaturet). VRP 14/2 1733. — jfr EFTER-, FÖR-, MELLAN-, PEPPARROTS-BRINGA m. fl.
-GROP. husdj. Bringgropen, eller den fördjupning, som är midt i bringan (på hästen), just under strupens utgång ur bröstet och öfver bröstbensspetsen. A. Retzius hos Billing Hipp. 91 (1836). —
-KULLE. husdj. på häst: hvar o. en särskild af de båda muskelupphöjningarna på sidorna om bringgropen. A. Retzius hos Billing Hipp. 91 (1836). —
-LAPP. husdj. dröglapp. En stamtjur .. (bör hafva) en tjock och stark hals, med en ända till knäet nedhängande mycket hårig bringlapp. LfF 1835, 2: 36. —
-STYCKE. (bringe- HFinlH, Rhodin) särsk. till b.
1) stycke som utgör hela l. en del af bringan på ett (slaktadt) djur. HFinlH 4: 256 (1556). Man ger ej bringestycket åt tiggaren, utan det är surt eller sjelfdödt. Rhodin Ordspr. 94 (1807).
2) (†) bildl. i uttr. östgöta bringstycke, om utjord i Östergötland. De så kallade Öst Götha bring-stycken eller utjordar, orsaka et svårt strek i Landtmanna hushållningen. Tiburtius IVetA 1756, s. 16. jfr: Den som .. betraktar denna hushållningen (med utjordarna), .. måste gräma sig deröfver, at så magra stycken för Allmänheten, få och kunna utgöra feta bringstycken, för enskilda personer. Tiburtius IVetA 1756, s. 17.
B (†): BRINGA-FULL, se C.
C (†): BRINGE-FULL. (bringa- Hamb.) om kreatur: fyllig, fet. Hamb. (1700). Cellarius (1729). jfr KÖTT-BRINGEFULL. —
-STYCKE, se A.
Spalt B 4217 band 5, 1922