| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
1) frambringa l. afgifva l. ljuda med (en tät följd af) dofva ljud; i sht i fråga om björnens läte; stundom om nötkreatur. Fosz 59 (1621). När .. / .. Kööerne bisza och brumma. Bondepract. C 2 b (1662). När en bister Biörn .. / Ur kulan rusar fram, och börjar häftigt bromma. Kolmodin QvSp. 2: 384 (1750). Jensen Mickiewicz 121 (1898; om björn). — särsk.
a) i fråga om ljudet af vissa insekter, ss. bin, humlor, bromsar o. d.: surra. Bijn the brumma eller swerma. Linc. (1640; under apis). Surrande bin och brummande humlor. Abelin Frukt 37 (1902).
b) i fråga om ljudet från vissa instrument. Thet .. brummande liudh aff en Basun och Trummeta. Linc. I 5 a (1640). Den stora basfiolen brummar ännu i mina öron. Altén UngaP 1 (1796). Östergren (1917). — (numera bl. tillf.) om musikant som spelar ett brummande instrument. 2Saml. 35: 222 (1662). Bellman 3: 98 (1769, 1790).
c) i fråga om det grofva l. dofva ljudet af kanonad, åska, stora kyrkklockor, vissa i gång varande maskiner o. d. På afstånd hördes åskans brummande. När .. (kanonerna) begynna på brumma. Stiernhielm Fred. 1 (1649, 1668). Hör du, hur klockan brummar än, / Som nyss är elfva slagen? ACafKullberg 1: 139 (1816). Kvarnen mol och brummade. LfF 1910, s. 301.
d) tala l. sjunga med grof (o. grötig) röst l. med (nästan) sluten mun; frambringa oartikulerade ljud, mumla, grymta. (Lings) hjeltar sjunga ej, utan de brumma. Burr! Burr! Burr! är themat hvilket de finna så vackert att de aldrig variera det. Tegnér (WB) 5: 375 (1825). Ett annat råd (till talare) är att inte humma och brumma i väntan på att orden skola komma. VerdS 196: 42 (1913).
2) (hvard.) tala l. yttra (ngt) i vredgad l. missnöjd ton; mumla vresigt, ”morra”; gräla. Achrelius Jos. A 3 a (1692). När jag så där brummar litet ibland på min dräng. Björn FörfYngl. 128 (1792). Han .. brummade några ord om detta sakramenskade landet. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 143 (1808). Runt om hörde han (dvs. Nils Dacke), hur smålänningarna brummade och kallade honom ”herrehyllare”, därför att han höll ordning. Heidenstam Svensk. 2: 44 (1910).
BRUMMA UT10 4. gifva sitt missnöje l. sin vrede utlopp. Gummans monolog afbröts af Öfversten, som nu i sin tur kom in för att brumma ut. Wetterbergh Penning. 54 (1847).
1) till 1: brummande bas; såväl i fråga om röst som instrument samt bildl. i fråga om kanoner o. d.; äfv.: person med grof röst. Nordforss (1805). Tonerna af Stenhammars brummbas. Ljunggren SmSkr. 3: 187 (1881). Kanonernas dofva brumbasar. Quennerstedt IndSold. 47 (1887).
(2) -BJÖRN. (ngt hvard.) knarrig, vresig person, tvärvigg. Dalin (1850). En gammal brumbjörn till bror, som inte kan säga något artigt åt en flicka, därför att hon ä’ hans syster. Wahlenberg Valspr. 57 (1892). —
(1 d) -KÖR. mus. kör af personer som sjunga med (nästan) sluten mun. Sander Ros 175 (1876). Den vackra .., delvis med brumkör ackompagnerade ”Stjernsången”. SD(L) 1897, nr 441, s. 2. —
(1) -SNURRA. ihålig snurra som, när den är i rörelse, låter höra ett egendomligt sjungande ljud; jfr BRUMMA, sbst. (se nedan afledn.). Norman GossLek. 152 (1878).
BRUMMARE, m.||ig. l. r.
1) till 1, om person, djur l. sak som brummar (i bet. 1). särsk. landt. benämning på ko som (till följd af sjukligt stegrad könsdrift) råmar som en tjur. TLandtm. 1887, s. 737.
Spalt B 4342 band 5, 1923