| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BRÅ brå4, v.1 brår, brådde brod3e2, brått brot4; p. pr. brående; numera nästan bl. dep. BRÅS brå4s l. bros4, brås, bråddes, bråtts.
1) (†) intr., i förb. med prep. (up)på: yrka på (ngt), påyrka, förfäkta, hålla på? Man haffuer bråt vppå then rett. LPetri DialMess. 57 a (1542). Iagh haffuer wel hört .. at än nu skola noghre wara som brå vppå samma sinnet (dvs. meningen). Därs. 99 a.
2) (†) tr.: framställa klander mot (ngn) med anledning af (ngt), beskylla (ngn) för (ngt), förebrå, förevita, tillvita. Om hennes granne henne något bråår eller föruiter (osv.). ÄARäfst 142 (1596). Hur’ wil du .. in för din Gud bestå, / När han begynner dig din hjertans tankar brå. Rydelius Vitt. 48 (1716). — jfr FÖREBRÅ.
3) (†) i uttr. brå ngn i döden, oroa ngn (med tal o. d.), då han håller på att dö. Fries 2Linné 2: 373 (cit. fr. 1754). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 456 (1864).
4) (†) tr., med afs. på öknamn: använda om (ngn). Om någon fins så obetänksam att han honom något öknambn gifuer eller brår (osv.). Rääf Ydre 4: 417 (cit. fr. 1689).
5) i förb. med prep. (up)på: med afs. på anlag l. naturell l. ngn viss egenskap vara l. röja sig ss. arftagare till l. ss. besläktad med (en person i en tidigare generation) l. visa sin tillhörighet till (en släkt); gm arf hafva naturell l. beskaffenhet som liknar (ngn annans); arta sig efter (ngn), släktas på (ngn); äfv. i fråga om djur.
a) (numera bl. bygdemålsfärgadt) intr. Afla barn medh honom, som kunde brå på Fadheren. Skytte Or. D 3 a (1604). Bråår Kalff på Koo, så blijr fulle Dotteren godh. Grubb 58 (1665). Hon lärer väl brå på släkten. Dalin Arg. 1: 220 (1733, 1754). Äldste sonen, hvilken starkt brådde på modern, hvad håret beträffar. Norberg Vagabond 16 (1908). — särsk.
α) (†) i uttr. brå på kön(et), brås på släkten. En Tiuff födher en Tiuff vtaff sigh, Thet bråår gärna katt på köön. Balck Es. 73 (1603). Borg Luther 1: 185 (1753).
β) (†) i uttr. brå på ngns (ngts) art. Han brådde vppå sins fädernes rätthe art. 2Saml. 9: 164 (1565). Visb. 1: 348 (c. 1657).
b) dep. Dag .. var hvitlagd och bråddes på fädernet. Dalin Hist. 1: 158 (1747). De athenska skolgossarne brås i elakhet på sina fäder. Rydberg Ath. 241 (1859). (Karl XII) hade ej mycket att brås på för sin hälsa från vare sig fädernet eller mödernet. Hjärne K12 3 (1902). — jfr PÅBRÅS.
6) (†) i förb. med prep. (ut)af l. (i)från l. ur: fjärma sig från (en viss beskaffenhet); med afs. på naturell skilja sig från (sin släkt l. en besläktad person).
a) intr. At the så skendeliga brå vtaff sijn naturligha och aff Gudhi inplantadhe art, in vppå een fremmanda wanart. LPetri Mandr. D 2 a (1562); jfr BRÅ IN 1. Jag .. troor at du icke skall longt bråå ifrån mig. AOxenstierna Bref 4: 312 (1646). Strinnholm Hist. 1: 609 (1834).
b) dep. Erik Göransson Tegel .. bråddes ej ur slägten. Geijer II. 3: 283 (1834). Crusenstolpe Mor. 1: 258 (1840).
7) i förb. med prep. (up)på, om naturell, egenskap, böjelse o. d.: hänga fast vid (ngn), vidlåda; äfv.: ansätta; stundom: röja sig hos (ngn).
a) (†) intr. Sij arten brår på Pilten! Stiernhielm Cup. 10 (1649, 1668). Skalken brår på honom. Grubb 719 (1665). När hans galenskap ell Trållskap bråder på’n. Düben Boileau Sat. 46 (1722). Ännu brår alt förmycket arfsynden, den leda smittan, på oss. Borg Luther 2: 830 (1753).
b) (numera knappast br.) dep., i uttr. det brås på ngn, det tillhör ngns medfödda natur. Sahlstedt (1773). Björkman (1889).
1) = BRÅ, v.1 5. Eysa oc .. Eynmyria .. brådde .. inn uppå Resesläcktet, emädan teras fader oc moder wore ter utaf. Reenhielm ThVik. 3 (1680). jfr: Der hoos sätter han (dvs. Tacitus) Giötungar hwilka, han säyer, brå in på dee Kallers språk (dvs. tala ett med gallernas besläktadt språk). Rudbeck Atl. 1: 625 (1679; i R:s latinska text: utentes).
2) i förb. med prep. (up)på: utmärka sig för l. gifva yttringar af (en viss naturell). Folkungaslechten .. brådde in på sin gamble art och okynne. LPetri Kr. 72 (1559).
Spalt B 4423 band 5, 1924