Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BRÄTTE brät3e2, n.; best. -et; pl. -en; förr äfv. (i bet. 1) BRÄTT, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(brätt 1846—1862. brättet (sg. best.) 1618 osv. brätte 1805 osv.)
Etymologi
[jfr d. dial. brætte; till sv. dial. brätta, vika upp (se BRÄTTA)]
1) utstående l. uppvikt kant nedomkring på en hatt; jfr BRÄM 1 slutet, SKYFVE, SKYGGE. Phrygius 3Likpr. 51 (1618). En rund hatt, med vida, slokiga, nedhängande brätten. Crusenstolpe Mor. 2: 386 (1840). Hattar .. med större på sidorna uppstående brätten. HLilljebjörn Hågk. 1: 12 (1865). — jfr HATT-BRÄTTE.
2) idr. om den uppvikta framkanten på en skida: näbb. OoB 1895, s. 459. Wilskman IdrFinl. 3: 109 (1906). — jfr SKID-BRÄTTE.
Afledn.: -BRÄTTAD, p. adj. till 1: försedd med (så l. så beskaffadt) brätte; i ssgn VID-BRÄTTAD.

 

Spalt B 4495 band 5, 1924

Webbansvarig