Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BÅGA bå3ga2, sbst.2, l. BUGA bɯ3ga2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (1694 osv.); äfv. BÅGE bå3ge2, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (1733 osv.) ((†) -er 1685—1734).
Ordformer
(båg- 1733—1899. bog- 1645—1863. bug- 1622—1891. — -a i oblik kasus 1622 osv., i nom. 1673. -e 1899 (i nom.). — bwurna (dvs. buvurna; pl. best.) EkenäsDomb. 1: 241 (1659))
Etymologi
[sv. dial. båja, båva (Smål.), båga, böva (Hall.), bugu (Finl.), bågu (Jämtl.); fem. sidoform till BÅGE, sbst.1]
(bygdemålsfärgadt i vissa delar af Sv.) ställning för bärande af hö l. dyl., bestående af två med rep l. bast sammankopplade träbågar; förr äfv. ss. måttbeteckning, för att angifva den mängd hö osv. som rymmes i ett dylikt redskap. Een gill buga höö. Tegel G1 2: 160 (1622). En boga höö. VRP 1645, s. 93. BoupptVäxiö 1802. Schröder 2Jagtm. 210 (1891). PT 1899, nr 134 A, s. 2.

 

Spalt B 4686 band 5, 1924

Webbansvarig