Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
BÖNHAS bø3n~ha2s, m.||(ig.), l. (numera bl. i bet. 1 slutet, men där alltid) BÖNÅS bø3n~å2s, m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Stiernman Com. 1: 786 (1621), ResolAllmBesvär 12/4 1739, s. B 1 a; -or Stiernman Com. 3: 752 (1669)).
1) (förr; jfr dock slutet) person som utöfvade ett handtverk utan att tillhöra skrået; jfr FUSKARE. Stiernman Com. 1: 786 (1621). Intet ämbete hafwe mackt at jaga bönhåsor vthan Borgmästare och Rådz bewilning och wetskap. Därs. 3: 752 (1669). Blanche Teat. 1: 364 (1846; om kvinna). I och med skråväsendets upphäfvande 1846 försvinna äfven bönhasarna. 2NF (1905). — särsk. (i Stockholm, starkt hvard.) om åkeriidkare som drifver sin rörelse utan vederbörliga rättigheter l. som afviker från gällande taxor o. polisförordningar. DN 1893, nr 8817 A, s. 2. Med bönåsar eller, som de ”officielt” kallas, sandåkarne mena stockholmarne dem hvilka ha rättighet att utföra verkkörningar, men ej hemta varor från hamnarna. SD(L) 1896, nr 460, s. 8. VL 1907, nr 29 A, s. 3.
2) [jfr motsv. bet.-utveckling af FUSKARE] († utom i b) allmännare: klåpare, fuskare. Odin drack Sutunga Meod och det han kastade up, åto dhe bästa Scalder och Poeter up igen, men det han gaff neder ut, togo alle Bonosar emot. Rudbeck Atl. 2: 33 (1689). En Bönås i skrifkonsten. Kling Spect. P 1 a (1735). Bönhasar i den moderna fiolspelningen. Bellman 5: 193 (1781). Hagberg Shaksp. 1: 352 (1847). — särsk.
a) om person som (utan verklig utbildning) ”fuskar i” läkaryrket; jfr 1. Hjelt Medicinalv. 1: 229 (i handl. fr. 1682). At thenna Feldtscheren har varit .. en mycken dristig bönhås, som tyckes aldrig förr, hafva brukadt .. instrumenter. Hoorn Jordg. 2: 184 (1723). — jfr DOKTOR-BÖNHAS.
b) (numera föga br.) användt ss. okvädinsord. Tadlarn står tilredz att .. / Strax eder för en Narr och för en bönhås skälla. Düben Boileau Skald. 27 (1721). ”Sådana backharar, bönhasar, buskriddare!” skrek den lille mannen. Blanche Älsk. 433 (1848). Engström Lif 117 (1907).
(1, 2) -ARBETE~020, äfv. ~200. fuskarbete. Ingen giör ett mästerstycke, som icke tillförne giort något bönås-arbete. Hof Underr. 98 (1766). —
(1) -JAGNING. (-hase- 1779) (†) bönhasjakt. ResolStädBesvär 1734, § 23. Flintberg Lagf. 4: 227 (1801). —
(1) -JAKT. (-hase- c. 1850) (förr) efterspanande o. gripande af bönhasar. LBÄ 11—13: 73 (1798). Bönhasjagter .. skedde vanligen på anstiftan af något skrå, som ansåg sig förfördeladt. NF 2: 1473 (1878). —
(2) -PENNA. (tillf., †) en fuskares penna, en klåpare till författare. Augusti ros kan ej en bönhas penna tåla. Triewald Lärespån 45 (c. 1710).
B (†): BÖNHASE-JAGNING, -JAKT, se A.
1) (förr) till 1: utöfva ett handtverk l. dyl. utan att tillhöra skrået, uppträda ss. bönhas. Skråordn. 38 (1616). Lährepoikar .. blifwa aldrig deras lähreåhr hoos Mästerne vth, vthan dem förlöpa, och .. settia sig neder i Städerne och Bönåsa. Stiernman Riksd. 1148 (1649). Skulle .. Arbetare eller .. försvars-karlar .. befinnas kladda eller bönhasa med Handel och Handtverck. ResolStädBesvär 1739, § 53. EkonS 2: 323 (1897).
2) (†) till 2: fuska. (Jag) har .. gerna något bönhasat med skrifvande. BL 10: 120 (i handl. fr. 1695). Han bönåsar i all ting. Serenius (1741). GbgMag. 1759, s. 78. särsk. till 2 a. Warnmark Epigr. B 2 a (1688). Han bönåsar med läkare konsten. Serenius (1741). Som igenom kongl. medicinalförordningarna .. ett sådant bönhasande i medicinen vid straff är förbiudit. Hjelt Medicinalv. 1: 146 (i handl. fr. 1744). Widegren (1788).
Särsk. förb.: bönhasa bort. (†) till BÖNHASA 2: fuska bort. Bönhasa bort det sköna till ett fånigt prål. Thorild 3: 210 (1792). —
BÖNHASARE, m. (-hås- 1689) [afledn. af BÖNHASA l. möjl. bildadt direkt till BÖNHAS på samma sätt som FÖLJESLAGARE till FÖLJESLAGE; jfr d. bønhaser] (†)
1) = BÖNHAS 1. (Handtverkarna klaga) öfwer een hoop bönhåsare, som sättia sig neder på landet och i städerne, giörandes dhem intrång. BtÅboH I. 10: 186 (1689). Chydenius 22 (1765).
2) = BÖNHAS 2. De största mästare ibland menniskor (äro i vissa fall) icke annat .. än bönhasare. Chydenius 261 (1766). Ahrenberg Hih. 205 (1889). —
BÖNHASERI, n. (-has- 1622—1915. -hås- 1625—1679. -hoss- 1633. -ås- 1650—1788. bönåsari 1784)
1) (förr) till 1; om utöfvande af ett handtverk l. dyl. af person som icke tillhör skrået, bönhasande. BtÅboH I. 2: 169 (1625). När en bönhooss hafuer gifuit uth sitt straf för bönhosserij, sedhen blifuer han en bårgare. Därs. 6: 59 (1633). TurÅ 1915, s. 67.
2) (†) till 2 (a): fuskande (i läkaryrket). Ribe PVetA 1740, s. 6. Den oreda, som af .. opåtalt olagligt bönhaserij i medicinen kan härflyta. Hjelt Medicinalv. 1: 146 (i handl. fr. 1744). PJBergius IVetA 1758, s. 251.
Spalt B 4886 band 5, 1925