Publicerad 1903   Lämna synpunkter
CELADON se3la~don2, stundom ~dω2n l. ~då2n, l. 400, äfv. se1ladoŋ4 l. -dω4n l. -då4n (ce`-ladon Weste, sèladånn Dalin; jfr: Celadong (l. celadōn). Linder Regl. 44 (1886); C. Gripenhielm Vitt. 294 (c. 1685; rimmande med Venus sohn), Dalin Vitt. 3: 12 (c. 1735; rimmande med mon, dvs. mån (om)), Sturzen-Becker S. arb. 5: 34 (1862; rimmande med musikens ömma ton)); i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m., äfv. n. (m. Weste, Lindfors (1815); n. Hiärne Förb. 34 (1706)); best. -en se1ladω4nen, äfv. -å4n- l. -oŋ4-, äfv. 30~20 l. 40~10, ss. n. -et; pl. (i bet. 1) -er (J. Wallenberg 286 (1771), Unge Rappe naturel 64 (1835)) se1ladω4ner, äfv. -å4n- l. -oŋ4-, stundom 30~20 l. 40~10.
Etymologi
[jfr t. seladon, eng. celadon, af fr. Céladon, namn på en vid sin herdinnas fötter ständigt trånande älskare i Honoré d’Urfé’s bekanta herderoman Astrée (som författades i början af 1600-talet o. snart blef synnerligen populär äfv. i Sverige); äfv. i appellativ anv. Det urspr. gr. namnet har af d’Urfé lånats från Ovidius, hos hvilken det förekommer ss. mytiskt hjältenamn (jfr Wennerdahl Lex. myth. (1748))]
1) namn på älskare i herderoman l. herdevisa l. herdespel; ss. appellativ: smäktande, trånsjuk älskare; numera vanl. med ironisk l. skämtsam bibet.; jfr HERDE. Een kort Berättelse och Memorial om Heerden Celadons och den ädle Herdinnans Stratonices kärleek. U. Hiärne Vitt. 25 (1665; titel). En Celadon gaf frögde-rop. Dalin Vitt. 3: 11 (c. 1735); jfr Odel Sincl. (1739; på titelbladet). Jag är ej mer Er Celadon / .. Hans Nåd Herr Celadondrion, / Vil jag här efter heta. Dalin Vitt. 3: 11 (c. 1735). Våra små kruserlige celadoner. J. Wallenberg 286 (1771). En suckande Celadon. Dalin (1850). Det ser roligt ut att se en äldre, så tjock och skallig person agera en ung celadon. Wetterbergh S. skr. IX. 2: 63 (1873). Branting Lena 112 (1893).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.; en viss faddhet som utmärkte herdestilens älskare har sannol. gifvit anledning till ordets anv. ss. färgbeteckning (jfr Littré samt Thomsen Egennavne som sprogrødder i fransk 28 (1895)); enl. en annan uppgift härleder sig denna anv. däraf, att de i herdespelen på 1600- o. 1700-talen uppträdande älskarna buro dräkter af ifrågavarande färg (se Dalin (1850, under celadongrön))] (numera mindre br.) benämning på blekgrön l. blågrön l. sjögrön färg; jfr CELADON-FÄRG, -GRÖN. Hiärne Förb. 58 (1706). Vacker celadon på ylle. Westring Sv. lafv. färghist. 1: 23 (1805). Lindfors (1815).
Ssgr: A: (1) CELADON-FIGUR300~, stundom 103~02. Honoré d’Urfés Astree (1610), .. hvars Celadonfigur vardt typisk. (Schück o.) Warburg Litt.-hist. 2: 73 (1895). —
-FÄRG~2. Blågrön eller sjögrön färg, som kallas Celadon färg. Wallerius Min. 122 (1747). Uppf. b. 4: 395 (1873). —
-FÄRGAD~20, p. adj. Celadonfärgad Aqvamarin. Cronstedt Min. 44 (1758). Rinman 2: 1164 (1789). —
-GRÖN~2. (celadons- Westring Sv. lafv. färghist. 1: 9 (1805)) blekgrön, blågrön, sjögrön; (numera) i sht om färg på (kinesiskt l. japanskt) porslin. Et smalt rynkat celadon-grönt band. SP 1781, s. 748. AHB 8: 26 (1862). G. Upmark i Meddel. fr. sv. slöjdfören. 1884, s. 145. —
(1) -STIL~2. jfr HERDE-STIL. Dalin Fr. o. sv. lex. (1842, under céladonisme).
B: CELADONS-GRÖN, se A.

 

Spalt C 12 band 5, 1903

Webbansvarig