| Publicerad 1931 | Lämna synpunkter |
HERDE he3rde2, förr äv. (i bet. 3) HERE o. (i bet. 1) HYRDE, m.; best. -en; pl. -ar.
1) (numera nästan bl. i fråga om ä. l. primitiva förh.) person (vanl. lejd) som har till yrke att vakta, valla o. beta (en hjord av) boskapsdjur; vallhjon; jfr GÄTARE 1; förr äv. allmännare, om person som sköter andra djur än boskapsdjur. SvForns. 3: 325. Noghre heerdar the ther wakade och höllo word om nattena vtöfuer theres hiord. Luk. 2: 8 (NT 1526). Ther Vlfuen heerde wara skal, / Ther vtrotas snart Fåren all. Fosz 276 (1621). Herden behöfver ett mindre område att lefva af än jägaren. EkonS 1: 40 (1891); jfr HERDE-FOLK. En .. relieffbild af herdarna, som tillbedja Jesusbarnet. Schück o. Lundahl Lb. 1: 115 (1901). — jfr ALP-, BI-, FÅR-, FÄ-, GET-, KO-, SVIN(A)-, VALL-HERDE m. fl. — särsk.
a) (i sht i religiöst språk) i jämförelser; jfr 2. The woro förlåtne och förskingradhe, som the fåår som ingen heerdhan hadhe. Mat. 9: 36 (NT 1526). Ps. 1819, 496: 2.
b) [efter utländska förebilder, närmast efter ordets anv. i den t., holl. o. fr. (ävensom it.) litteraturen under senrenässansen o. rokokotiden med dess förkonstlade skildringar av samtida förh. under bilden av ett herdeliv, ofta med älskande par av herdar o. herdinnor; ytterst gående tillbaka till den grekiske skalden Theokritos (200-talet före Kr.), vars motsv. dikter skildrade enkla landtliga förhållanden] (i idyllisk diktning, i sht under 1600- o. 1700-talen) om man (eg.: herde) som lever under enkla, landtliga förhållanden; ofta om manlig älskande, tillbedjare; jfr CELADON, HERDINNA 1 slutet; numera bl. litt.-hist. (äv. konst.) l. (skämts.) i ssgr. Hwar Nympha snäll, hwar Herde, och Herdinna, / I Marken, tände blosz, och låta (dvs. låte) Frögd-Eld brinna. Stiernhielm Fägn. 97 (1643, 1668). Min Herde! är det sant, at du mig har förlåtit (dvs. övergivit)? Nordenflycht Turt. 6 (1743). Bellman Gell. 25 (1793). Dalin (1852). En herde och en herdinna i saxiskt porslin. Hallström Händ. 35 (1927).
2) bildl., om ngn som (på samma sätt som en herde sköter sin hjord) vårdar sig om l. är en ledare för (en grupp av) människor; jfr 1 a. — jfr FÅRA- SJÄLA-, ÖVER-HERDE m. fl.
a) (i religiöst språk) om Gud l. Kristus; särsk. i uttr. den gode herden o. d., om Kristus. Iach är then godhe heerdhen, En godher heerdhe giffuer sitt lijff för fåren. Joh. 10: 11 (NT 1526). Herren är min heerde, migh skal intet fattas. Psalt. 23: 1 (Bib. 1541). Han sjelf vår Herde vara vill. Ps. 1819, 55: 4.
b) (i religiöst språk o. i vitter stil) själasörjare, präst; förr äv. (elliptiskt för): kyrkoherde. (Kristus) hafuer och .. satt .. sombligha til heerdar och lärare. Ef. 4: 11 (NT 1526). Bartill Jonnssonn åwerdugh kyrckeprest och herdhe i Pelkene. BtFinlH 4: 14 (1561). Den gård, der kyrkans herde bodde. Runeberg 2: 22 (1835). SD(A) 1928, nr 317, s. 12. — jfr AVGUDA-, FÖRSAMLINGS-, KYRKO-, LEGO-, STIFTS-HERDE.
c) (numera bl., föga br., i vitter stil) styresman, ledare. Då I uthan herde, uthan konungh och öfverhet tröstlöse och förlåtne vore. RA 1: 338 (1544; yttrat av G. I till ständerna). Runeberg 5: 161 (1863). VLitt. 2: 487 (1903: folkets herde).
3) [utvecklat ur 1] (†) ung dräng; ung man, pojke; äv. nedsättande: ”bonddräng”, tölp. Twij ware then släta (dvs. gemena) häla, / Som idher (dvs. björnen) förrådde. Fosz 73 (1621). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 31 (1863).
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Med avs. på brukligheten av de till 1 o. 1 b hörande ssgrna se under resp. moment. De med litt.-hist. o. konst. betecknade ssgrna äro dock i allm. fullt br.).
B (numera i allm. blott i -BREV o. -MINNE, i andra ssgr ngn gång arkaiserande, särskilt i religiöst språk): HERDA-BARN, se C. —
-BREV. (herda- 1764 osv. herde- 1758—1927 (i bet. 1))
2) [jfr d. hyrdebrev, t. hirtenbrief] till 2 b: av biskop utfärdad rundskrivelse till prästerna inom hans stift; jfr BREV 1 o. ENCYKLIKA; i fråga om sv. protestantiska förh. i sht om dylik skrivelse som biskop vid tillträdandet av sitt ämbete offentliggör o. vari han bl. a. framlägger sin uppfattning i de viktigaste kyrkliga tidsfrågorna; förr äv. allmännare. PT 1758, nr 19, s. 3. Herdebrev för fastan 1918. Bitter (1918; boktitel). Herdabrev till prästerskapet i Linköpings stift. Aurelius (1927; boktitel). —
-DIKT, -DRÄKT, -FEST, -FLÖJT, -FOLK, -GOSSE, -HORN, -HUND, -HUS, -HYDDA, se C. —
-HYTTA, r. l. f. [efter t. hirtenhütte] (†) herdekoja; jfr HERDE-HYDDA. Schroderus Os. 1: 459 (1635). —
-KALL, -KLÄDER, se C. —
-KOJA, -KONUNG, se C. —
-KVÄDE, -KÄRLEK, se C. —
-LEVERNE. (†) herdeliv; särsk. till HERDE 1 b. Ehrenadler Tel. 66 (1723). Förlibta skrifter om herda-lefvernet. Möller (1745, 1755; under bergeries). —
-LEVNAD, -LIV, -LUR, -LÖS, se C. —
(2 b) -MINNE. samling av personalhistoriska uppgifter rörande prästerskapet (o. domkapitlet, i sht förr äv. lärovärkslärarna) inom ett stift (ofta äv. upptagande topografiska o. statistiska uppgifter rörande stiftets pastorat m. m.). Strengnäs stifts herda-minne. Aurelius (1785; boktitel). Hernösands stifts herdaminne. Bygdén (1923 —28; boktitel). —
-PILT, -PIPA, -PUNG, -SKRÄPPA, -SPEL, -SPÖ, -STAV, -SYSSLA, -SÅNG, -TASKA, -TJÄLL, -VISA, -ÅLDER, -ÄMBETE, se C.
C: (1, 1 b) HERDE-BARN. (herda- 1743—1765. herde- 1745—1880) Mörk Ad. 1: 84 (1743). Wirsén NDikt. 305 (1880). —
-BREV, se B. —
-DIKT. (herda- 1734—1907. herde- 1782 osv.) litt.-hist. dikt(ning) som behandlar herdar o. herdeliv; särsk. till HERDE 1 b, om idyllisk diktning i ä. tid med dyl. motiv; jfr PASTORAL o. IDYLL. Serenius Rr 1 a (1734). Virgilius har sin hufvudbetydelse som herdadiktens mästare. Castrén StormaktstDiktn. 22 (1907). —
(1, 1 b) -DOTTER. (herda- 1690—1745) (numera bl. tillf.) Amnelius Quirsfeld 545 (1690). Hielm Alm. 1745, s. 43. —
(1 b) -DRAMA. litt.-hist. jfr -DIKT o. -SPEL 3. Samtiden 1874, s. 329. Sylwan (o. Bing) 1: 169 (1910). —
-DRÄKT. (herda- 1786. herde- 1745 osv.) i sht till 1 b. Nordenflycht QT 1745, s. 70. KWarburg i 2SAH 59: 309 (1882; bildl.). —
-FEST. (herda- 1745—1746. herde- 1804—1893) särsk. (numera bl. skämts., föga br.) till 1 b: landtlig fest; ”kärleksfest”. Nordenflycht QT 1745, s. 68 (om bröllop). Lundell (1893). —
-FLÖJT. (herda- 1838. herde- 1804 osv.) (i sht i fråga om forntida gr. förh.) primitiv flöjt; panflöjt. Wikforss 1: 830 (1804). Valentin Musikh. 1: 23 (1900). —
-FOLK. (herda- 1847. herde- 1815 osv.) (i fackspr.) folk(stam) som idkar boskapsskötsel o. saknar fasta boplatser; nomadfolk. Lindfors (1815). Sommarin EkonL 1: 7 (1915). —
-FÅGEL. [jfr d. hyrdefugl; namnet givet på grund av att ifrågavarande fågel, då den hålles tillsammans med höns l. andra tamfåglar, skyddar dessa mot angrepp av rovfåglar] zool. gåsfågeln Chauna cristata Swains., tschaja. Scheutz NatH 109 (1843). (Stuxberg o.) Floderus 3: 140 (1903). —
-GOSSE. (herda- 1749. herde- 1804 osv.) (i vitter stil) vallpojke. Lind (1749; under schäfer-jung). Wirsén Ton. 76 (1893). —
-HATT. (numera bl. tillf.) Dalin (1852). Heidenstam Vallf. 167 (1888). särsk. (†): schäferhatt. Tersmeden Mem. 1: 249 (c. 1780). Bremer GVerld. 1: 243 (1860). —
-HORN. (herda- 1742—1749. herde- 1742—1773) (förr) jfr -LUR. Mörk Ad. 1: 46 (1742). Hülphers Mus. 46 (1773). —
-HUND. (herda- 1738—1749. herde- 1804—1872) [jfr d. hyrdehund] (†) vallhund; fårhund. Lind (1738; under schäfer-hund). SvTyHlex. (1851, 1872). —
-HUS. (herda- 1541—1745. herde- c. 1755—1814) (†) herdes hus; jfr -KOJA. Beet tijn kedh widh heerda hwsen. HögaV 1: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: vid herdarnas tält). Heinrich (1814). —
(1, 1 b) -HYDDA. (herda- 1640—1827. herde- 1682—1880) (i vitter stil) herdekoja; jfr HERDA-HYTTA. Linc. (1640; under tugurium). Wirsén NDikt. 304 (1880). —
-IDYLL. I Schweiz, .. i ett land, bland ett folk, der herde-idyllen ännu i verkligheten fortfar. Atterbom Minn. 326 (1818). särsk. litt.-hist. till 1 b; jfr -DIKT. Ljunggren i 2SAH 41: 273 (1866). —
-KALL, n. (herda- 1746—1880. herde- 1822 osv.) särsk.
a) (i religiöst språk) till 2 a. Vår Frälsares .. herdakall. Ödmann PredUtk. 84 (1808). Rogberg Pred. 2: 65 (1822).
b) (i högre stil) till 2 b: ngns ämbete ss. själasörjare l. präst. Nordenflycht QT 1746—47, s. 77. 3NF 4: 1064 (1925). —
(1 b, 2 b) -KLANG, n. (enst., †) herdedikt riktad till en kyrkoherde. Dahlstierna (SVS) 188 (c. 1696). —
-KONUNG. (herda- 1765. herde- 1862 osv.) särsk. [jfr eng. shepherd king; ytterst efter gr. βασιλεῖς ποιμένες, pl., översättning av egypt. hyksos, sannol. eg. förvrängning av ett äldre hekau chasut, ”härskare över främmande länder”] hist. i pl., benämning på egyptiska härskare av femtonde o. sextonde dynastierna (omkr. 1700—1580 f. Kr.), vilka tillhörde det från Asien kommande hyksosfolket. SvSaml. 4: 115 (1765). 3NF 6: 382 (1926). —
(1 b) -KVÄDE. (herda- 1741—1927. herde- 1745 osv.) litt.-hist. jfr -DIKT, -PASTORAL. Serenius (1741). Nordenflycht QT 1745, s. 32 (i rubrik). KWarburg i 2SAH 59: 309 (1882). —
-KÄRLEK. (herda- 1727. herde- 1724—1907) särsk. (i religiöst språk, föga br.) till 2 a. Österling Lärops. 96 (1724). Tålig och ihärdig är Jesu herdekärlek. Billing Betr. 377 (1907). —
(1, 1 b) -LEVNAD. (herd- 1784. herda- c. 1685—1834. herde- 1745—1872) (†) herdeliv. 2Saml. 13: 64 (c. 1685). Ahlman (1872). —
-LIK, adj. —
(1, 1 b) -LIV. (herda- 1759—1869. herde- 1818 osv.) HA 9: 63 (1759). Nomadiskt herdelif. LAHT 1897, s. 4. —
-LUR. (herda- 1764. herde- 1772 osv.) (i sht förr) av herde använd lur (blåsinstrument); jfr -HORN. Ekblad 196 (1764). Cannelin (1921). —
-LÖS. (herda- 1665—1688. herde- 1665—1820) särsk. (i religiöst språk, numera knappast br.) till 2 b. VDAkt. 1665, nr 312. Den herdelösa hjorden. Wingård 2: 55 (1820). —
-MÖ, förr äv. -MÖJA. (i vitter stil) jfr -GOSSE. Thorild (Hans.) 1: 226 (c. 1777). Snoilsky Goethe Ball. 12 (1876). —
-PILT. (herda- 1799. herde- 1684) (†) vallpojke. Wexionius Sinn. 3: B 3 b (1684). Wulf Köppen 2: 71 (1799). —
-PIPA, r. l. f. (herda- 1738—1755. herde- 1723 osv.) (i sht i vitter stil, i fråga om äldre utländska förh.) benämning på primitiva, likt en pipa formade träblåsinstrument (skalmeja o. d.). Ehrenadler Tel. 62 (1723). Heidenstam Vallf. 177 (1888). —
-PUNG. (herda- 1749. herde- 1867—1905) (†; se dock slutet) herdeväska. Lind (1749; under schäfer-tasche). särsk. [jfr det lat. namnet] (numera knappast br.) bot. oeg., i pl.: örten Capsella bursa pastoris Lin., lommeört. Nyman VäxtNatH 1: 341 (1867; angivet ss. stundom förekommande bland allmogen). 2NF 4: 1126 (1905). —
(2 b) -RESA, r. l. f. (i Finl.) om vissa av grekisk-katolsk biskops tjänsteresor. FFS 1918, nr 185, s. 31. —
-SKRÄPPA, r. l. f. (herda- 1541—c. 1755. herde- 1865) (†) herdeväska. 1Sam. 17: 40 (Bib. 1541; Bib. 1917: herdeväska). Kullberg Ariosto 2: 79 (1865). —
-SPEL. (herda- 1750—1928. herde- 1683 osv.)
1) (tillf.) av herde utförd (enkel) musik (låt). Bergius Småsak. 1: 19 (1757). Syrinx spelar gällt i strandens brutna rö / sitt gamla herdespel för sven och mö. Karlfeldt Hösth. 12 (1927).
3) i sht litt.-hist. till 1 b: idylliskt (mindre) skådespel med ”herdar” o. ”herdinnor” ss. huvudpersoner; jfr -DRAMA. Melicerta. Herda-Spel Uti Tre Öpningar. Sahlstedt (1750; boktitel). 3NF 9: 898 (1928). —
-SPÖ. (herda- 1743. herde- 1683—1745) (†) om vissa vilda örter med lång, rak stjälk l. stängel; jfr -STAV 1 slutet.
-STAV, förr äv. -STAVER. (herda- 1541—1864. herde- 1618 osv.)
1) (nästan bl. i fråga om ä. förh. l. i vitter stil) till 1 o. 1 b: av herde använd (lång) stav (upptill ofta böjd till en krok l. krycka varmed boskapsdjurens ben kunde fasthållas); äv. bildl. Dom. 3: 31 (Bib. 1541; Bib. 1917: oxpik). Trenne bröder .. / ringa landtmän, länge nöjde / vid sin plog, sin herdastaf. Tegnér (WB) 2: 27 (c. 1810). 3Mos. 27: 32 (Bib. 1917; bildl.). särsk. [jfr -SPÖ] (†) oeg.: ört av släktet Dipsacus Lin., kardtistel. Rudbeck HortBot. 22 (1685).
2) (i vitter stil) till 2 b: biskopsstav, (biskops)-kräkla; ofta symboliserande biskops (stundom annan prästmans) ämbete l. myndighet. Verelius 29 (1681); möjl. till 1. Lundberg Paulson Erasmus 178 (1728). Svärdet fråntog .. (G. I) biskoparne, men icke herdestafven. Järta 1: 339 (1836). BygdFolk 379 (1927). —
(1 b) -STIL. litt.-hist. Detta .. i herdestyl och romantiska versformer affattade stycke. Hammarsköld SvVitt. 1: 133 (1818; om O. Björcks ”Lykko-Pris”). —
(1 b) -STUND. [efter t. schäferstunde] (i sht vard. o. skämts.) oeg.: förtroligt l. intimt möte mellan älskande, kärleksstund. Elgström (o. Ingelgren) 176 (1809). Aldrig har väl hemligheten af en herdestund blifvit mera tjusande anad, än i Julias gudomliga monolog om natten, när hon väntar Romeo. Atterbom i PoetK 1816, s. LVIII. Krusenstjerna TonySLär. 57 (1926). —
(1, 1 b) -STYCKE. särsk. (mindre br.) konst. målning med motiv ur herdelivet. BoupptSthm 2/10 1678. Rosen Kap 122 (1912). —
-SYSSLA, r. l. f. (herd- 1757. herda- 1694—1819. herde- 1734—1751)
2) (numera bl. ngn gg i högre stil) till 2 b, = -ÄMBETE 2 b. Swedberg Ps. 1694, 380: 2; jfr Ps. 1819, 313: 2. UrFinlH 434 (1751). —
-SÅNG. (herda- 1734—1768. herde- 1640 osv.) särsk. (numera föga br.) till 1 b: herdedikt. Linc. (1640; under bucolica). Cannelin (1921). —
-TASKA. (herda- c. 1550. herde- 1638—1757) [jfr d. hyrdetaske] (†) = -PUNG slutet. 2LinkBiblH 4: 66 (c. 1550). Serenius Kkkk 3 a (1757).
-TJÄLL. (herda- 1813—1870. herde- 1848 osv.) (i vitter stil)
-VISA, r. l. f. (herda- 1746—1749. herde- 1651 osv.)
1) av herde sjungen visa. Jägare-, Herde-, QvarnVisor. SvLitTidn. 1819, sp. 803. Norlind AMusH 61 (1920).
-VÄSKA. (i fråga om ä. förh.) av herde använd väska (påse). Wikforss 1: 831 (1804). (David) valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken och lade dem i sin herdeväska och i barmen. 1Sam. 17: 40 (Bib. 1917; Bib. 1541: heerda skräppona). särsk. (†) = -PUNG slutet. Dybeck Runa 1850, s. 14 (angivet ss. ”folknamn”). —
-ÅLDER. (herda- 1783. herde- 1792 osv.) särsk. (†)
-ÄMBETE~020, stundom ~200. (herda- 1555—1880. herde- 1635 osv.)
2) (i religiöst språk) till 2.
b) till 2 b. LPetri 2Post. 156 a (1555). Kristus har (enligt 2Kor. 13: 10) anförtrott apostlarna och därmed prästerna .. herdeämbete, imperium. Fehrman OrientK 80 (1920).
HERDERI, n., anträffat bl. i pl. -er. [med avs. på bildningssättet jfr TJUVERI : TJUV o. d.] (†) till 1: anläggning för uppfödande av boskap; schäferi. Risingh KiöpH 28 (1669). —
1) (föga br.; jfr dock slutet) till 1. Ther kommer en herdinna bärande med ett lamb i sin famn. Swedberg Cat. 808 (1709). SvD(B) 1931, nr 37, s. 8. jfr FÅR-HERDINNA. särsk. (i idyllisk diktning, i sht under 1600- o. 1700-talen) till 1 b: kvinnlig ”herde”; kvinnlig älskande; numera bl. litt.-hist. Kostymerad som herdinna. Stiernhielm Fägn. 97 (1643, 1668). Qvinligit Tankespel Af en Herdinna i Norden. Nordenflycht (1744; boktitel). Liksom en herdinna, högtidsklädd, / Vid källan en Junidag. Bellman 3: 271 (1790). Norström nu min fästman är, / Och jag är hans herdinna. Sätherberg Dikt. 2: 167 (1846, 1863). Snoilsky 3: 43 (1883).
2) (†) till 2 b, om prästs (kyrkoherdes) hustru. Kolmodin QvSp. 2: 15 (1750). Henne som jag utkorat till min herdinna. Ahnfelt StudM 1: 262 (1857; yttrat av en kyrkoherde om hans fästmö); jfr 1 slutet.
Ssgr (till HERDINNA 1 slutet; med avs. på brukligheten jfr ovan): herdinne-dräkt. Boivie SvSpr. 382 (1834).
-hatt. särsk. (numera knappast br.): schäferhatt. SthmModeJ 1845, s. 72. Tamm SammansOrd 108 (1900). -kostym.
Spalt H 801 band 11, 1931