| Publicerad 2014 | Lämna synpunkter |
VALLA val3a2, v.1 -ade; vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.), -ERSKA (†, Karlfeldt Hösth. 5 (1927), Östergren (1966)).
1) (förr) med avs. på boskapsdjur: föra till l. från bete på vall l. i skog o. d., driva i vall, gå i vall med; äv. utan obj.; förr äv. dels oeg., med avs. på bin, dels intr., om boskap: gå i vall. At .. flickan och barnet hafuer ghåt med een poicke och walledh fhää. BtÅboH I. 4: 70 (1629). Konsten (att vissla på bin) är mig ej bekant, och om den wore kunnig, aldrig med fördel nyttias kunde, til Biens wallande eller utförande på blomstrande ängar. Koch Biskiöts. 49 (1753). Du blåser ditt horn, och du vallar din hjord / Om qvällen i solgången åter till byn. Nyberg 2: 155 (1828, 1832). Du fjällbjörn, som alltid, förrädisk och djerf, / Din ram emot vallande hjordarna höjde. Ling As. 12 (1833). Under vallningen har .. (vallflickan) alltid något för händerna, antingen en stickstrumpa eller något näverarbete. Sandström NatArb. 2: 17 (1910). Över grannarnas olovliga vallande av kreaturen över en äng, då djuren skulle drivas till Stensvikenäset, därvid betet nedtrampades och uppåts, anförde (osv.). Petersson KexsundSl. 33 (1913). När jag blev på åttonde året, kom jag ut att valla hos olika bönder. Rallarminn. 109 (1949). — jfr O-VALLAD o. REN-, SOMMAR-VALLNING.
2) med avs. på person: promenera tillsammans med, gå ut o. gå med; särsk.: visa omkring (vid sevärdhet l. i stad o. d.), guida; särsk.: (under bevakning) låta gå l. föra omkring utomhus, särsk. med avs. på dels barn: ta med på promenad, dels misstänkt brottsling: gå runt med på (tänkt) brottsplats (i avsikt att klargöra l. fastställa händelseförlopp); förr äv.: åtfölja (ngn) på resa; jfr VALLA, v.4 Kring denna park de nu hvarandra valla / I sin ensamhet. Envallsson IndCamp. 26 (1784). Jag går (på maskeraden) en timme och vallar Dr(ottningen), som är tråkigt nog, då jag ej längre kan låtsas som om jag ej kände igen henne. Edholm C15T 175 (1866). Han hade .. haft om händer en rik knases son, som skulle se sig om i världen, och detta vallande inbragte de pängar, han behöfde för sin färd öfver Atlanten. GHT 1895, nr 221 B, s. 2. Det är en fix idé hos dig att själv valla småbarnen ute på förmiddagarna, då du har både kokerska och barnhusa, säger mina bekanta fruar. SvD(A) 1932, nr 45, s. 10. (Jag) vallades nu längs Marne, Oise och Somme mellan granathål. Siwertz Förtr. 69 (1945). Mannen har vallats i skogsområdet där flickans kläder hittades i lördags av ett promenerande par. DN 23/10 1987, s. 6.
-BARN. (vall- 1592 osv. valle- 1541–1855) (förr) om barn som vallade boskap. Jer. 49: 20 (Bib. 1541). I den första skogsordningen från 1664 talas om orsaker till skogsbrand, och där omnämnes vallbarnens förseelser. Fatab. 1971, s. 32. —
-FLICKA. (förr) ung kvinna som (mot ersättning) vallade boskap; jfr flicka, sbst.1 5, o. -barn, -kulla, -piga. ConsAcAboP 2: 390 (1662). —
-FOLK. (vall- 1641–1647. valle- 1655–c. 1696) (†) sammanfattande, om personer som (mot ersättning) vallar boskap; jfr folk 5 b. Skogselden, itänd vnderstundom .. genom wall- eller resande folck. RARP 3: 167 (1641). Dahlstierna (SVS) 313 (c. 1696). —
-GOSSE. (förr) vallpojke. ÅngermDomb. 1646, fol. 1. På våren .. då kreaturen för första gången släpptes ut, skulle byns gemensamme vallgosse få en kaka ost från varje gård. Fatab. 1946, s. 92. —
-GUMMA. (†) gumma (se gumma, sbst.1 1 c) som vallar boskap. Gamla vallgumman på prestgården gick nyss här förbi och hytte med sin krycka åt oss. Runeberg (SVS) 7: 44 (1834). Cannelin (1939). —
-HERDE. (vall- 1613–1964. valle- 1652–1674) (†) herde l. vallhjon. Han war aff en Konung båld / Til en wallheerde förnedrat. Messenius Swanhuita 57 (1613). TurÅ 1964, s. 314. —
-HJON. (vall- 1686 osv. valle- 1665) (förr) jfr hjon 2 o. -folk, -herde, -hörding. Grubb 295 (1665). Om sommaren betes boskapen i wilda skogen, af dertil legda wallhion. SamlRönLandtbr. 4: 348 (1783). Hon var rädd för allt det besynnerliga som kan komma i tankarna på ett vallhjon, som inte såg skymten av en människa på hela dagarna. Erkelius SåsomEld 105 (1989). —
-HORN. (förr) jfr horn 5 o. -lur o. blås-horn, herde-horn. Arvidi 15 (1651). Ljudet af talrika vallhorn, af sjungande vallhjon och råmande boskap uppfyllde rymden. Dybeck Runa 1849, s. 44 (i handl. fr. 1847). —
-HUND. hund (tillhörande ras som är) lämpad för l. dresserad till vallning av boskap; i pl. äv. om grupp av sådana hundar omfattande ett flertal raser. BB 22: 6 (Lag 1734). Wargarne jaga ofta tillsammans .. den ena söker att bortlocka wallhunden från fårahjorden, medan den andra passar på tillfälle att röfwa. Holmström Ström NatLb. 1: 93 (1851). På utställning samsades allt från brukshundar, vallhundar, boskapshundar och herdehundar till vinthundar och lilla kanintaxen Tilda. SvD 8/12 1996, s. 15. —
-HÖRDING, äv. -HERDING. (†) vallhjon. Berzelius Brev 11: 127 (1831). Som vallhörding förtjänade ofta torparens och dagsverkarens barn sitt första uppehälle på egen hand. Budk(Brage) 1922, s. 16. —
-KARL. (†) karl (se d. o. 1 f) som vallar boskap; äv. oeg., om vallflicka; jfr vallare-man. I Lillhärrdal kallas den kvinna, som är i vallen, vallkarl. Landsm. VII. 11: 10 (1890). Fatab. 1913, s. 44. —
-KO. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ko som (under stor del av året) går i vall. Vallkons klocka pinglade gällt / Och varm var eftermiddagen. Wirsén Sång. 35 (1884). —
-KONT. (-kunt) (förr) (näver)kont använd l. avsedd att användas vid vallning; jfr -skräppa. TurÅ 1913, s. 215. —
-KULLA. (vall- 1689 osv. valle- 1606–1688) (förr) kvinna som (mot ersättning) vallade boskap; jfr -flicka. NoraskogArk. 5: 57 (1606). En gammal Wallkulla, som satt i skogen och waktade sina Getter. Dalin Vitt. 3: 335 (c. 1752). En unik diplomutdelning har ägt rum i Orsa, där två vallkullor .. hyllats .. för att de med så stort intresse gått in för det gamla fäbodlivet. DN(B) 1959, nr 5, s. 8. —
-KVÄDE. (i fackspr.) jfr kväde, sbst.2 2, o. -visa. Möller (1790). Grundidéen till alla vallkväden är ropet, vare sig det gäller kreaturen, som lockas, eller det gäller samtalet mellan två på avstånd. Norlind SvFolkmusik 19 (1930). —
-LAG. (förr) sammanfattande, om vallhjon som tillsammans gick i vall med boskap från flera fäbodar. Alla de i fäbodlaget .. deltagande gårdarna uppdela sig i ett eller några få vall-lag .. med inom vallaget gemensamma vallhjon. Fatab. 1917, s. 166. —
-LUR. (numera bl. tillf.) jfr lur, sbst.3 1, o. -horn. Koskällor och vallurar höras i skogen. Börjesson E14 134 (1846). —
-LÅT. jfr låt, sbst.3 II 5, o. -visa o. vallar-låt. Utom rätt många verkligen klassiska Norrländska vismelodier, upptecknade jag .. ännu flera vall-låtar. Dybeck Runa 1849, s. 44 (i handl. fr. 1847). —
-PIGA. (vall- 1706 osv. valle- c. 1696–1797) (förr) vallflicka (jfr piga 3 o. säter-piga); förr äv. liktydigt med: herdinna (se d. o. 1 slutet). Dahlstierna (SVS) 209 (c. 1696). Vallhunden gick vid sidan av hjorden, men varken vallgosse eller vallpiga ledsagade den. Lagerlöf Holg. 2: 282 (1907). —
-PIPA. (†) om primitivt träblåsinstrument; jfr pipa, sbst.1 1, o. herde-pipa. Weste (1807). Bortifrån byn hördes vallpipor och barnstoj, från kärren grodkväk. Wester Reymont Bönd. 3: 380 (1924). —
-POJKE. (vall- 1656 osv. valle- 1595) (förr) pojke som (mot ersättning) vallade boskap; jfr -bagge, -gosse. (De) bekendhe, att theres wallepoikar hade hwgiid 20 små eker på här .. Carls ägor. SörmlH 16: 104 (1595). —
-ROP. (förr) om vallhjons (mer l. mindre melodiska) rop varmed boskapen kallades l. lockades. (En) kläpp, som .. klingat i koskällan vid jäntornas vallrop. Heidenstam Karol. 2: 304 (1898). —
-SPÖ. (förr) spö (se d. o. 1 c) använt av vallhjon. (Vallflickan) doppade sitt vallspö i kittelen och fick så upp en guldklimp af ett äggs storlek. Bäckström Folkb. 2: Öfvers. 61 (1848). FoF 1928, s. 105. —
-STICKA. (†) jfr sticka, sbst.1 1 a ε, o. karv-stock. En ”vallsticka” af trä, hvilken .. brukats för att angifva, hos hvilken turen att ombesörja kreaturens vallning fans. MeddNordM 1897, s. 130. —
-SÅNG. (förr) jfr sång 4 a o. -visa. Atterbom Minn. 523 (1818). Vallsångerna utgöra en särskild grupp visor, födda af vallflickans eller gossens ensamma lif i skogen, där kreaturen äro det enda dagliga sällskapet. Uppl. 2: 430 (1908). —
-VISA. (förr) visa som (vanl.) sjöngs av vallhjon; jfr -kväde, -låt, -sång. SvMerc. 1764, s. 583. Hälsningsrop från säter till säter, som i vallvisorna svällt ut till små dialoger. 3SAH LVI. 2: 11 (1945).
B (†): VALLE-BARN, -FOLK, -HERDE, -HJON, -KULLA, -PIGA, -POJKE, se A.
-man. (†) = vall-karl. Sven Svanehvit rider sig den vägen fram, / Så mötte der honom en vallareman. SvFolkv. 1: 236. Fridegård Här 7 (1942).
Spalt V 159 band 37, 2014