Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GÄTA jä3ta2, v.1 -ade (Hyltén-Cavallius Vär. 2: 73 (1868) osv.), bygdemålsfärgat äv. gäter (Dahlstierna (SVS) 90 (1697)), gätte (Säve Yngl. 40 (1854: gättes, pass.), Väring Vint. 35 (1927: gette)), gätt (Väring Vint. 152 (1927: gett)). vbalsbst. -ANDE, -NING, -SEL (se avledn.), -SLA (se avledn.); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(g(i)et- 1687—1927. g(i)ät- (gäät-, jät- osv.) SvForns. 3: 156, 1642 osv.)
Etymologi
[fsv. gäta, vakta (boskap), förvara, vårda, giva akt på (ngt), sv. dial. gäta, vakta (boskap), motsv. d. gæte, vakta (boskap), nor. dial. gjæta, vakta, isl. gæta, akta, passa, vakta, ffris. gēta, upprätthålla, iakttaga, avledn. av (motsvarigheten till) nor. dial. gaat, n., nyisl. gát, f., uppmärksamhet, avljudsform till stammen i GÄTA, v.2]
1) (†) iakttaga l. fullgöra (en plikt o. d.). Så Agätur (dvs. framstående, frejdad) Man sin Plicht så wille gäta. Spegel GW 219 (1685).
2) sköta; passa; vakta.
a) (†) med avs. på person l. land o. folk o. d. Den som barn skall gäte, / .. Han får ha många läte. SvForns. 3: 156.
b) (i vissa trakter, särsk. Norrl., bygdemålsfärgat) med avs. på boskap: valla, vakta, beta; ofta utan obj.: valla, vakta boskap. Joen Erichsson skall .. låtha sin dotter gääta hans fää denna sommar. ÅngermDomb. 18/7 1642, fol. 199. Frågades, om gossarne, som geta, sig angifwit efter förmaningen till Catechismi förhör. Norrl. 8: 33 (1687). Santesson Nat. 93 (1880). Väring Vint. 152 (1927). — särsk. (knappast br.) utan obj., med prep. med: gå vall med (boskap). I Helsingland heter det om Skogsfrun, att hon gätar äfven med getter. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 73 (1868).
Ssgr (till 2 b): A: GÄT-KLUBBA, r. l. f. (förr) trästycke med inskurna märken för de gårdar som inom ett visst byalag hade att ombesörja vaktandet av byns kreatur. MeddNordM 1898, s. 163. —
-KULLA. (gät- 1743 osv. gäte- 1727) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) flicka l. ung kvinna som vaktar boskap. Salander Gårdzf. 42 (1727). Sandström NatArb. 2: 16 (1910). —
-KONT. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (oftast av näver förfärdigad) kont som bäres av vallhjon. Fatab. 1918, s. 109. —
-PIGA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -KULLA. Afzelius Sag. VIII. 1: 133 (1856). Heidenstam Skog. 29 (1904). —
-YXA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) yxa som medföres av vallhjon. Fatab. 1918, s. 109.
B (starkt bygdemålsfärgat): GÄTA-POJKE. vallgosse. VästerbK 1927, nr 158, s. 4.
C (†): GÄTE-KULLA, se A.
D: GÄTNINGS-SÄTT. (enst.) sätt att vakta boskap. (Jag) Såg en renhjord och getningssättet. NorrlS 1: 115 (1802).
Avledn.: GÄTARE, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 m. (l. f.). till 2 b.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) person som vallar boskap, vallhjon. TLandtm. 1886, s. 104. ArkNorrlHembygdsf. 1923, s. 54. jfr REN-GÄTARE.
2) (†) bildl., om fågeln Motacilla montifringilla Lin., bärgfink. ORudbeck d. y. (1696) i NordT 1898, s. 490 (uppgivet ss. förekommande i Umeå).
Ssgr (till GÄTARE 1, i vissa trakter, bygdemålsfärgat): gätar- l. gätare-gosse. vallgosse. Sandström NatArb. 2: 115 (1910).
-hund. vallhund. Berg Sjöf. 18 (1910).
-jänta. vallflicka. Fernow Värmel. 153 (1773). TurÅ 1904, s. 61.
-lur. (förr) lur som brukades av vallhjon. Landsm. 1911, s. 722.
-pojke. vallgosse. Högberg Frib. 412 (1910). —
GÄTSEL, r. l. f. (starkt bygdemålsfärgat) till 2 b: vaktande av boskap, vallgång. Kronojägaren Lod hade .. anländt till nybygget och sökt träffa Marit vid getseln. Hemberg ObanStig. 35 (1896). —
GÄTSLA, r. l. f. [fsv. gätsla, vård, förvar, motsv. sv. dial. (Hälsingl.) gäsla, betesmark, nor. dial. gjætsla, vaktande, särsk. av kreatur] (†) till 2: vaktande, vakthållning. (Sv.) Gätsla .. (lat.) custodia. Spegel 141 (1712). jfr LAND-GÄTSLA.

 

Spalt G 1659 band 10, 1929

Webbansvarig