| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GÄV jä4v, adj. -are. adv. = (†, Svart Gensv. G 7 b (1558), TbLödöse 271 (1592: gill och gef)), -T. Anm. I vissa förb. förekommer ordet stundom oböjt, i sht i predikativ ställning. I förb. gäv och gängse är ordet ofta oböjt, t. ex. HC12H 4: 266 (1716; pl.), Förbud 27/4 1742, s. 3 (n. sg.), Schultze Ordb. 1511 (c. 1755; n. sg., attributivt). Dalin (1852) uppgiver att ordet är oböjligt o. har intet annat ex. än uttr. gäv och gängse. I förb. gäv och allmännelig är ordet oböjt hos LPetri 1Post. a 5 a (1555; pl.).
1) (numera bl. arkaiserande) om mynt: gångbar, gällande; oftast i uttr. gäv och gängse (jfr 2 o. 3). Engilsk mynt war här (i Sverge fordomdags) .. mykit gäfft och gengse. OPetri Kr. 42 (c. 1540). Fyrahundrat Siklar siluer, som tå gäffue och gengse woro. 1Mos. 23: 16 (Bib. 1541). Nu regerendes konung Johans war aller nadigeste herres gefue och gångbare mynte. SthmTb. 19/6 1570. Förbud 27/4 1742, s. 3. BL 23: 234 (1856).
2) i allm.: allmänt gällande l. antagen; numera bl. (arkaiserande) i uttr. gäv och gängse (jfr 1 o. 3); förr äv. i uttr. gill och gäv. The Lagböcker som på then tijdh i rijket gefve och gengse vore. LPetri Kr. 71 (1559). Huadh mann köpper medh withnom och feste peningh, skall stånnda gill och gef. TbLödöse 271 (1592). At hålla gildt ok gäft, hvad åldermannen sluter. Columbus Ordesk. 68 (1678). Detta skrijffsettet haar nu så länge warit gäft och gängse. Hiärne Orth. 2 (1717). Puristerna vilja knappast antaga några ord såsom gäfve och gängse, de där icke kunna uppvisas ur Dantes fatebur. (Cavallin o.) Lysander 81 (1858); jfr 4. Sedan man .. lyckats göra ett lånadt ord gäft och gängse (så osv.). VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 500.
3) allmän, vanlig, bruklig, gängse; numera bl. möjl. ngn gg (arkaiserande) i uttr. gäv och gängse (jfr 1 o. 2). LPetri 1Post. a 5 a (1555). Nu ändoch slijkt (dvs. besvärjelse över döda ting) haffuer vnder Påuan warit så gäfft och gengse och öffuermåtton allment, Så är thet likuel för Gudh een widerstyggelig ting. Dens. Kyrkiost. 70 a (1566). Ty thet är gäfft ibland Menniskiors Barn, wela tagha igen, när Lägenheten giffs, .. thet som haffuer warit theras Egendom. Botvidi G2A B 3 b (1634). Brenner Pijn. 76 (1727). Gäft ordspråk. Sahlstedt (1773). Sjögren (1795). — särsk. (†) ss. adv.: vanligen, ständigt. Här Claes Bille then gamble räff, / Hölt sigh j Swerige tå fast gäff. Svart Gensv. G 7 b (1558). Torsdagsqväll giör Fredags väder, och Fredagen hafver gäfft sitt egit väder. Quensel Alm(Jönk.) 1723, s. 32.
a) (numera bl. arkaiserande) om person: utmärkt; framstående, duglig. Drotning Elin heeter min Moder, / en drotning gäf och fÿn. Visb. 2: 118 (c. 1600). Trumpeter blåsa Liud, Hofjunkrar gäfwe rjda, / Laqueyer gåå til Footz, it Dusin på hwar Sjda. Spegel GW 175 (1685). Dig helsa rikets alla odalbönder / Och jäfve dalamän. Hedberg Dagen 89 (1863). Unni tänkte för sig själv, att han aldrig sett en så gäv kämpe (som Boris). Melin VikSaga 18 (1910). — (†) i förb. med prep. till: värdig (ngt). Vthaf tin Säd (skall) then mannen aldrig fattas, / Som til tin Konga-stool skal giäf och wärdig skattas. Spegel SalWijsh. 4 (1711).
b) (numera bl. bygdemålsfärgat) om ngt sakligt: god, ypperlig, förträfflig. Han (dvs. strutsen) hafwer föga Gagn af sina Wingar gäfwa / Ty the förmå ej wäl then tunga Kroppen häfwa. Spegel GW 213 (1685). Knapnålar fundna i Kyrkan, och där gjorda til metekrokar, nappa bäst, eller äro gäfvast. Fernow Värmel. 257 (1773). Man kunde knappast tänka sig två män med manligare utseende och gäfvare later än de båda nordiske pilgrimerne. Lönnberg Kåre 271 (1887). Ena dagen stektes grisen, den andra dagen gäfvaste kon vid väldiga eldar, uppgjorda midt på gårdsplatsen. TurÅ 1911, s. 263 (i fråga om den ryska invasionen i Skellefteådalen år 1809). (†) Dödsenz pijl ähr skarp och gäf. Wivallius Vitt. 348 (1641). — särsk. (†) övergående i bet.: kärkommen, välkommen; äv.: lycklig. Ty som jagh merker, är han (dvs. Herodes) en Räff, / Och honom wår genkompst mijkit gäff. Olffson WijsaM C 1 a (1635). Täncken ey att mannafänge / Lijka jääft är (dvs. går lika lyckligt) alla dar. TRudeen Vitt. 220 (1687).
Spalt G 1662 band 10, 1929