| Publicerad 1906 | Lämna synpunkter |
DAGGA dag3a2 (da`gga Weste), v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (†, Lex. Linc. (1640; under roratio)).
1) intr.
a) (numera mindre br.) opers.: det faller dagg, dagg faller. Rorat thet daggar. Var. rer. 5 (1538). Thet daggar. Lex. Linc. (1640; under irroro). Weste (1807; anmärkt ss. sämre än: daggen faller). Det daggar starkt. Dalin (1850). Wenström (1891).
b) (föga br.) med annat subj. än det opers. det: (ut)fälla dagg, falla ss. dagg. — särsk. oeg. o. bildl. Himlen låte Nådens Dagg, / .. Uppå .. (brudparet) dagga! Lyckönskan t. Carl Reftelius (1736). Cavallin Lat. lex. 2: 601 (1873; under roro).
2) (föga br.) tr.: bestänka med dagg, daggstänka; fukta l. genomdränka med dagg. Natten far föruth med den hwijta rijmuta Hästen (dvs. Rimfaxe), hwilken daggar Jorden med fraggan som kommer af Betzletz tuggande. Rudbeck Atl. 1: 198 (1679; isl. han daugvir Jorþina med meldropum sinum); jfr Dalin Hist. 1: 158 (1747). Schenberg 646 (1739). Den svala aftonen daggade / mangons blomröda trän! Agrell Solitudo 38 (1905). — särsk. (†) i p. pf. ss. adj.: daggig, daggbestänkt. Roratus .. Daggat, wååt aff dagg. Lex. Linc. (1640).
II. (föga br.) motsv. DAGG, sbst.1 2, intr., om fönsterruta o. d.: betäckas med imma, imma sig. Fönsterrutorna dagga.
Spalt D 125 band 6, 1906