| Publicerad 1906 | Lämna synpunkter |
DAGGIG dag3ig2, adj. -are.
betäckt l. bestänkt med l. full l. genomdränkt af dagg. — särsk.
1) till DAGG, sbst.1 1. Lex. Linc. (1640; under rorulentus). Daggige Nattenes fasslige mörker (begynte) tiltaga. A. Wollimhaus Vitt. 29 (1670). Adlerbeth Æn. 27 (1804, 1811). Daggiga rosor i parkerna stå. Stagnelius 2: 357 (c. 1815). Gå icke med så tunna skor i det daggiga gräset. Dalin (1850). Re’n morgonen på fötter är igen / Den daggiga, rödblommiga och heta. Strandberg 2: 80 (c. 1860). De satte sig bland blommorna / På daggig åker-ren. Snoilsky 3: 39 (1883). Nu korna där ute lösas ur stall, / Och snart förbi fönstren de drifvas i vall / I brokiga skaror till daggiga hagen. Bååth På gr. stig. 8 (1889). — särsk. bildl.; jfr DAGG, sbst.1 4 a α. Kinden var daggig af gråt. Stagnelius 1: 23 (1817).
2) (i vissa trakter) till DAGG, sbst.1 2, om fönsterruta o. d.: betäckt af imma, immig. Det daggiga glaset (i fönstret). Benedictsson o. Lundegård Modern 5 (1888).
4) (numera knappast br.) till DAGG, sbst.1 5: dimmig, töcknig. Morgonstjernan ses ur hafvet tåga / I daggig prakt. Atterbom Lyr. 2: 263 (1809, 1836). I daggig öster muntra dagen gryr. Hagberg Shaksp. 2: 118 (1847; eng. drowsy).
Spalt D 127 band 6, 1906