| Publicerad 1906 | Lämna synpunkter |
DAGVARD da3g~va2rd, äfv. ~var2d (da`gvard Weste), r. l. m.; best. -en; pl. (föga br.) -er l. -ar.
1) [jfr motsv. anv. i sv., dan. o. nor. dial.] (numera bl. i bygdemålsfärgad l. arkaiserande framställning) benämning på den första måltiden på dagen: frukost; stundom om endera af de (lättare) måltider som enl. bruket på många ställen bland allmogen intagas före den eg. frukosten l. mellan denna o. middagen. Ientaculum daghward. Var. rer. 26 (1538). Daghord i. e. Daghward. Stiernhielm VgL. Ordl. (1663; under lavarder); jfr 3. Nu haa dhe gifwet mig dafwar el. frukost. Växiö rådstur. prot. 1692, s. 717. Herresömpn gifwer en stackot Dagwårder. Törnevall E 2 b (1694); jfr ex. fr. Törning under DAGMÅL 1. Hon (dvs. hushållerskan) måste .. laga at folcket i rättan tid får sin frukost, dagval, middag, aftonvard och nattvard. Broocman Hush. 1: 68 (1736). P. Osbeck (1796) i Hallands fornm.-fören. årsskr. 1868, s. 19. De äldste Grekerne synas hafva spisat trenne gånger om dagen; först intog man vid morgonrodnaden en lätt dagvard, ἄριστον, derpå en middagsmåltid, δεῖπνον, slutligen en qvällsvard, δόρπον. Palmblad Fornk. 1: 228 (1843). Det är bättre att tröska i gryningen, förrän vi äta dagvard. Sv. folks. 5 (1844). jfr: Då räfven gick från sin lya, mötte han ugglan. ”Hvar skall du gå?” sporde hon. ”Att hemta mig dagvard”, sade han. Wigström Folkdiktn. 2: 168 (1881). Anm. Dalin (1850) o. Lundell (1893) upptaga ordet i denna bet. Den förre betecknar det emellertid ss. föråldradt, den senare ss. tillhörande bygdemålen.
2) [jfr motsv. anv. af sv. dial. daver (Västergötland; Rietz); jfr äfv. att enl. Nilén Allmogem. i Sörb. 22 ”dawel” ätes kl. 11 f. m.] (knappast br.) middag(småltid). Lind (1749).
3) [i denna bet. är ordet i senare tid upptaget ur fornspråket] (i skildringar af l. ur nordbornas lif under forn- o. medeltiden) namn på den af dygnets två (hufvud)måltider som intogs på (morgonen l.) förmiddagen. Sturluson Kon.-sag. 2: 270 (1817). Han alltså vill sin dagvard spisa / i Valhall? Ling Styrbj. 118 (1824). Dens. As. 245 (1833). Holmberg Nordb. 245 (1852). Två hufvudmåltider omtalas i gamla tiden, dagvard (dagverðr), som intogs nära middagstiden, och nattvard. Lönnberg Fornnord. sag. 1: 132 (1870). Bååth Egils saga 192 (1883). Klockan nio eller tio spisade man (under medeltiden) dagvard, som motsvarade vår middag, samt klockan fyra eller fem nattvard eller aftonmåltid. C. O. Arcadius i Läseb. f. folksk. 440 (1892). Bååth Gudrun 139 (1900).
Anm. Med anslutning till den bet. som nämnes under 3, men utan stöd i fornspråket, användes ordet i följ. språkprof om en viss del af dygnet, närmast motsvarande isl. dagmál, tiden omkring kl. 9 f. m. (jfr Fritzner); jfr anm. under DAGMÅL. I sex delar delte de (dvs. ”de gamle nordiske”) sit dygn, i Ottan, Dagvarden, Middagen, Midermålet, Notvarden och Midnatten. Dalin Hist. 1: 243 (1747).
Spalt D 173 band 6, 1906