Publicerad 1906   Lämna synpunkter
DAJAK daja4k, m.; best. -en; pl. -er, numera sällan -s (Palmblad, Åstrand 1: 111 (1855), Svensén Jorden 244 (1887)).
Ordformer
(dajakk Bauer Selkirchs äfv.)
Etymologi
[jfr t. dajak, eng. dyak, dayak, dayakker, fr. dayaks (pl.), af oviss härkomst; se Egli Nomina geographica (1893)]
individ af den (af många mindre stammar bestående) folkstam som utgör Borneos urinvånare o. som numera allmänt räknas till den malajiska rasen, ehuru den resliga gestalten, ljusare hyn m. m. gjort, att den af flere forskare antagits urspr. hafva varit en kaukasisk stam. Bauer Selkirchs äfv. 3: 202 (1822). Dayaks, .. med mycket skönt, vekt, brunt hufvudhår; till färgen guldgule, smärte och välväxte vildar. Palmblad Handb. i geogr. 1: 169 (1826). Ibland Dajakerna måste hvarje karl hafva dödat en menniska, i strid eller genom försåt. Sundevall Årsber. t. VetA 1845 50, s. 7. Malajerne (hade) .. underkufvat de fredsamme Dajakerne. SvT 1852, nr 34, s. 4. Dajakernas förnämsta näringskälla är åkerbruk. NF (1879). Dajakernas hyddor uppe i träden i Borneos urskogar. Svensén Jorden 123 (1884). NF 20 (1896).
Ssgr: DAJAK-BY03~2. Swahn Bock 152 (1884).
-KVINNA~20. Därs. 64. —
-SPRÅK(ET)~2. En grammatika öfver dajak-språket utgafs 1852 af H. C. von der Gabelentz. NF 3: 775 (1879).
-STAM~2. Swahn Bock Förord (1884).

 

Spalt D 176 band 6, 1906

Webbansvarig