| Publicerad 1906 | Lämna synpunkter |
DALKULLA da3l~kul2a (da`lkulla Weste), f.; best. -an; pl. -or.
kvinna bördig från Dalarna; särsk. om (i sht yngre) kvinna af allmogen i Dalarna; jfr DAL-FLICKA, -KVINNA. Spegel Gl. 245 (1712). Dahlkullans vaggevisa. SP 1780, s. 632 (öfverskrift). Bruket bland Dalkullorna att inlinda band i hårflätan. A. Grafström hos Forssell Ett år i Sv. 28 (1827). Rydqvist SSL 2: 346 (1857). L. Lunell i Öfre Dal. 433 (1903). — särsk. om ogift kvinna från Dalarna som har anställning i annan trakt o. där sköter gröfre sysslor, särsk. en (träd)gårdskarls åligganden på de förmögnares landställen osv., ”kulla”, l. (i sht förr) som färdas omkring med kramvaror af inhemsk tillverkning; jfr DALKARL 1 b. Dalin (1850). Sökte han (dvs. K. XV) drottningen i parken, kunde han fråga en dalkulla, om hon sett till ”Lovisa”. De Geer Minnen 2: 87 (1892).
B (knappast br.): DALKULLA-310~ l. 300~ -BÄLTE, -VÄSKA, se C.
C: DALKULLE-BÄLTE~310~ l. 300~20. (dalkulla-) bälte som hör till dalkulledräkten o. (således) är olika i olika socknar. GHT 1895, nr 284, s. 2. —
-TYP~2. Brag I Dal. 69 (1877). —
-VÄSKA~30. (dalkulla-) liten tygväska i skiftande, färgrikt mönster hvilken dalkullorna bära nedhängande vid ett band från bältet. GHT 1895, nr 284, s. 2.
D (mindre br.): DALKULLS-30~ -DRÄKT osv., se C.
Spalt D 206 band 6, 1906