| Publicerad 1907 | Lämna synpunkter |
DANSK dan4sk, adj.1 -are; adv. -T.
adj. till (DAN, sbst. o.) DANMARK: som finnes l. befinner sig i l. hos l. härstammar från l. tillhör l. har afseende på osv. Danmark l. det danska folket; Danmarks; som är skrifven l. uttryckt på l. tillhör l. utmärker l. har afseende på det danska språket. Det danska folket, språket. Danska öarna. De berömda danska bokskogarna. Den danska folkhögskolan. Holger Danske. Sv. forns. 1: 78; jfr: Olger Dansk. Därs. 86. Som Danske mend altiid brwchat hafwa. G. I:s reg. 1: 118 (1523); jfr DANSKE-MAN. The skötter ther bliffue på slottit .. skole lönas effter danst tall (dvs. beräkning). Därs. 6: 326 (1529). En marc Danske peninger. Därs. 12: 114 (1538); jfr b. The Trollar woro aff Danska artenne. O. Petri Kr. 303 (c. 1540). En gammall Dansk Riddare benembd Her Anders Bille. Svart G. I 94 (1561). Then Köpmans handelen, som drifwes emellan Swenske och Danske vndersåter. Stiernman Com. 1: 474 (1603). Ingen som wore kommen vthaff Danskt blodh, hafwer någon tidh troligen och vthaff hiertat meent Swerigis rijke wäl. Schroderus J. M. kr. 659 (1620). Tvänne .. fullmachter, den första Dansch .., den andra på Tysko. RP 2: 260 (1630). The skånska fält, som än af danska skallar hvittna. Rudeen Vitt. 146 (1695). Vti vårt Hus (var) en stor och vacker hund af Dansk art. Humbla 9 (1740); jfr a α. At ther (dvs. i Bohuslän) varit i Danska tider både Silfver- ock Järn-Grufvor. Oedman Bahusl. 51 (1746); jfr DANSK-TID. Uti gamle och Danske tiden uprättade Jorde-Böcker (för Skåne). Publ. handl. 7: 5362 (1762); jfr DANSK-TID. At vara Svensk, och Danskt sinnad, blef nu (dvs. efter Stockholms blodbad) ansedt som det borde vara. Lagerbring 2 Hist. 2: 45 (1775, 1778). Efter Danska krigets slut i Januari 1613. Geijer II. 4: 25 (1836). Danska konungahuset. Strinnholm Hist. 4: 454 (1852). Der går gränsen mellan Sverge / Och den danska kronans land. Snoilsky 2: 25 (1881). Danska riksdagen. De Geer Minnen 1: 254 (1892). Några danska höfdingar .. ämnade sig i västerviking. G. Cederschiöld hos Schück o. Lundahl Läseb. I. 1: 46 (1901). — särsk.
a) i namn på vissa från Danmark härstammande l. för Danmark utmärkande djurraser, produkter o. d. Danskt brännvin. Danskt smör. Danskt hvitt är en fin hvit krita från danska ön Möen. Nisbeth Handelslex. (1867). Danskt hår kallas en grof och mycket fet fårull, som kommer från Danmark och begagnas till kantlistor på klädesväfnader. Därs. Danskt rödt heter en rödbrun, bränd jernhaltig jordart. Därs. Danskt läder. Keyser Kem. 3: 141 (1876). Dansk laxerdryck .. Vinum Sennæ compósitum. Lindgren Läkem. (1891, 1902). Danskt kvarkpulver .. Pulvis equórum dánicus. Därs. Dansk tvålsprit. Spíritus saponátus compósitus. Därs. (1902). Dansk vårtsalfva .. Bálsamum Locatélli. Därs. Dansk ögonsalfva .. Unguéntum ophtálmicum rubrum. Därs. Danska bröstdroppar .. Liquor pectorális. Därs. Danska lavendel droppar .. Tinctúra Lavándulæ rubra. Därs. Danskt bitter-te .. Spécies amáræ dánicæ. Därs. — särsk. i följ. förb.
α) i namn på vissa från Danmark härstammande hundraser. Stor dansk hund [jfr d. dansk hund, t. grosser dänischer hund, dänische dogge, eng. danish dog, great dane, fr. grand danois] (individ af) en ras som utmärker sig bl. a. gm betydande storlek, kraftig o. elegant kroppsbyggnad, högburet hufvud samt kort o. tät, åt kroppen slätt liggande hårbeklädnad; ”grand danois”. Rydholm Hunden 177 (1881). Stora danska hunden kom ur modet i Danmark strax efter början af detta århundrade, hvaremot han i andra länder fortfarande åtnjöt stort anseende. Sundström Handb. f. hundv. 319 (1889). Hamilton Hundras. 141 (1900). — Dansk dogg, (i sht förr) äfv. kallad dansk hund, stundom (stor) dansk slaktarhund [jfr t. dänische dogge] (individ af) en ras som utmärker sig bl. a. gm tämligen stor o. kraftig växt, stort, bredt hufvud, som bäres rakt fram l. ngt lutande, grof hals o. bredt bröst. Den store danske slagtarhunden. 1 Brehm 1: 164 (1874). Danska doggen. Rydholm Hunden 205 (1881). Sundström Handb. f. hundv. 325 (1889). — Liten dansk hund [jfr t. kleiner dänischer hund, eng. little danish dog, fr. petit danois] (individ af) en ras som till storlek o. gestalt liknar mopsen, från hvilken den dock skiljer sig gm finare byggnad, längre o. smalare hufvud o. nos. Rydholm Hunden 198 (1881). Sundström Handb. f. hundv. 88 (1889).
β) röd dansk boskap, namn på en på de danska öarna förekommande (från Angeln i östra Slesvig härstammande) röd boskapsras, utmärkt gm sin mjölkrikedom. Juhlin-Dannfelt 61 (1886).
γ) [efter d. dansk ingefær. I det danska namnet är ordet dansk att fatta i bet. ”inhemsk”, en benämning, som växten fått till skillnad från den verkliga ingefäran; jfr t. deutscher ingwer ss. namn på samma växt. Till Sv., där växten är mindre vanlig, hafva de dan. o. t. benämningarna lånats, sannol. urspr. som namn på den från dessa länder införda, för medicinskt bruk afsedda roten af ifrågavarande växt] bot. o. apot. dansk ingefära, växten Arum maculatum Lin., äfv. kallad tysk ingefära; jfr ARUM, MUNK-MÖSSA, -PES, -TYG; äfv. om den (i medicinen använda) torkade roten af ifrågavarande växt. Lilja Sk. flora 688 (1838, 1870). Berlin Farm. 1: 113 (1849). Åstrand (1855). Lindgren Läkem. (1891, 1902).
b) [jfr med afs. på ordställningen fsv. clxxv marker lybischa o. d., nt. 21 mark osembrughesche o. d.; urspr. föreligger väl en ellips, i det ett ord med bet. ”beräkning”, ”penningar” l. dyl. utelämnats efter adj.] (fordom) med adj. ställdt efter sitt sbst., i fråga om mått- o. myntbeteckningar o. d. Een mark Danske. Svart G. I 77 (1561). 2 (danska) öre war 2 1/2 skilling Dansk. Spegel Gl. 338 (1712). 1 Mark Dansk. Stiernman Com. Reg. 106 (1771). Tre alnar, tio tum Danska. Geijer I. 3: 92 (1825). — särsk. (i fråga om förh. under senare medeltiden samt 1500-talets förra hälft) i uttr. mark danska, ett beräkningssätt, som, oberoende af den danska markens verkliga (under olika tider växlande) beskaffenhet o. värde, stod till den sv. mark örtugar i en fast relation af 3 : 4. Thusendhe march danscha. G. I:s reg. 4: 300 (1527). Tegel G. I 2: 159 (1622). Forssell Hist. II. 2: 40 (1875).
c) (mindre br.) i uttr. danska runor, om det (enligt traditionen af Valdemar Sejr uppfunna) ”stungna” runalfabet som användes t. ex. i runhandskriften af Skånelagen; äfv. kalladt VALDEMARS-RUNOR. Liljegren Runl. 40 (1832). Almqvist Språkl. 127 (1840). Ålund Run. 33 (1904).
d) [jfr d. dansk tunge; efter isl. dǫnsk tunga] (i vetenskapligt fackspråk, vanl. bl. i citat l. referat af isl. källors uttalanden) i uttr. dansk tunga o. d., om det ännu icke i tydliga dialekter splittrade gemensamma språk som talades af de nordiska folken före c. 1000 e. Kr. Isländarne sjelfva kallade .. (sitt språk) än Norrsk, än Dansk tunga, men innefattade under denna benämning så väl sitt eget språk som det Svenska. Geijer II. 1: 155 (1825). M. B. Richert i Nord. tidskr. 1869, s. 666. Danskt tungomål. Hildebrand Sturleson Kon.-b. 1: 1 (1869). Alm. f. alla 1897, s. 72. jfr: (Isl.) Dǫnsk tunga, d. v. s. danskt mål. Noreen De nord. spr. 9 (1887). jfr äfv.: (Norrmännen hafva sökt bevisa) att på de många ställen (i den fornisl. litteraturen), der benämningen Dansk tunga upptäckes, dermed allenast Danskarnes språk åsyftas. Rydqvist SSL 1: 16 (1850).
e) [jfr motsv. anv. af ordet skalle i d. (se Fausbøll Gadespr. 291 (1866))] (vulg.) i uttr. dansk skalle, stöt som utdelas med öfre delen af hufvudet mot motståndarens ansikte. Ö., skånsk muraregesäll .. falsk i slagsmål, i hvilka han trakterade med ”danska skallar”, dvs. slag, som gifvas med sjelfva pannan. Scholander 2: 272 (1880; i skildring af förh. i Sthm 1832). PT 1906, nr 208, s. 2.
f) närmande sig bet.: dansksinnad. Um någre finnes .. uth medt grentzenn, som ähre bettre danske än svenske. G. I:s reg. 21: 365 (1550). Han (dvs. Hemming Gad) var nu så Dansk som Christiern sielf. Dalin Hist. 2: 903 (1750).
g) [anv. har sin utgångspunkt i den misstro o. fientlighet som af ålder rådt mellan svenskar o. danskar; jfr liknande bet. af svensk i d.] (†) i öfverförd anv. om sinnelag o. d., närmande sig bet.: falsk, trolös. Han är dansker widh landet. Sv. ords. A 8 a (1604). Uthi breffvet giffver fuller Konungen i Danmark gode ordh, men haffver itt danskt hjerta. RP 6: 604 (1636). jfr: Sökandes på godh Dansk at bedraga oss. A. Oxenstierna Bref 4: 122 (1644); jfr h β.
h) [jfr motsv. anv. i fsv.; jfr äfv. motsv. anv. af adj. SVENSK, NORSK, TYSK] (†, jfr dock α α’) i substantivisk anv.
α) om individ af det danska folket; jfr DANSK, sbst. Ryszer och Danska de pläga osz hata. Carl IX Rimkr. H 4 a (c. 1600). Ther war en hoop Danske i samma sin (dvs. vid samma tillfälle) / Dragne vthi Sunnerboo in. Hund 169 (c. 1605). En wäldigh Krijgzhäär vthaff Sachser, Frijser, Westphaler, Skottar, Danske och Fransoser. Schroderus J. M. kr. 661 (1620). (Ett skepp) hwilket han med Nordmän och Danska besatte. Verelius Götr. 39 (1664). The 3. öfrige (sjömännen) voro 2. Danske och en Lybeker. Humbla 400 (1740). En stor krigshär af Norske och Danske. Dalin Hist. 2: 542 (1750). Lagerbring 2 Hist. 2: 21 (1775). — särsk.
α’) [jfr d. de danske] (nästan †) i best. form pl., föregånget af best. art.: danskarna. G. I:s reg. 1: 20 (1521). Wora grannar, the Danska. Därs. 185 (1524). The Danske gåå icke än nw mett annet vm, vtan mett skalkhetter och briller (dvs. illfundigheter). Därs. 13: 68 (1540). (G. I bad dalabönderna betänka,) om the Danskes tyrannij stodh till lidande (dvs. kunde tålas) eller ey. Svart G. I 13 (1561). Hwad skepp de Swenske hade dem Danskom afwunnit. Girs J. Ill 4 (1627). På then tiden häriade the Danska mycket uti Wiken. Peringskiöld Hkr 1: 133 (1697). Effter Tyskarnas och the Danskas maner. Swedberg Schibb. 36 (1716). Den äldste, som nämnt de Danske, är Procopius uti sjette århundrade. Lagerbring 2 Hist. 2: 3 (1778). Ett möte skulle hållas med de Danska uti Halmstad d. 5 Febr. 1450. Fryxell Ber. 2: 176 (1826). De danskes och svenskes strid vid Helsingborg. Lovén Folkl. 13 (1847).
β’) i obest. form pl. i best. anv. = α’. Iac fructhar .. at .. j fa samma lön aff danske som flere theress vener .. haffwa fangit. G I:s reg. 1: 33 (1521). Thet är ganska lijkt, ja thet kan och icke feela, at Tydzske, Swenske, Danske, Norske, haffua foordom dags alle warit itt folk, och ther är tungomålet noogh bewijs til. O. Petri Kr. 8 (c. 1540). Swenske ther (dvs. vid Brännkyrka) ladhe stoor ähre in, / Och Danske tapte på samme sin (dvs. vid samma tillfälle). Svart Gensv. F 8 a (1558). Vthi min macht hwadh iagh (dvs. Odin) förmåår, / Förstådt hafwa Danske mång åhr. Messenius Svanhv. 2 (1613). Rudbeck Atl. 3: 159 (1698).
β) [jfr motsv. anv. af d. dansk, t. dänisch] i obest. form sg., om det danska språket; jfr DANSKA 2. Amadis, Marcolfus, och andre, / Som i gemeen äre tryckte på Dansk. Stiernhielm Herc. 136 (1668).
i) i sammanställning med annat adj. Dansktadeliga privilegier. Fryxell Ber. 14: 131 (1846). Dansk-vestindiska öarna. NF (1879). De sa den dansk-folkliga rättsbildningens uråldriga alster (dvs. de forndanska lagarna). Därs. 3: 878 (1879). Sveriges dansk-norska krig. Svedelius Förfl. lif 14 (1887). En tidsenlig dansk-svensk och norsk-svensk ordbok .. saknas (ännu). Lindgren Dansk o. norsk gram. 4 (1894). — särsk. i förb. dansk-norska språket, dansknorsk grammatik, litteratur o. d.; jfr DANSK-NORSKA. Den dansk-norska literaturen. NF 3: 882 (1879); jfr DANSK-NORSKA 2. Dansk-norsk och svensk ordbok af A. F. Dalin (1869; titel); jfr DANSK-NORSKA 2.
-FÖDD~2, p. adj. född i Danmark l. af danska föräldrar; jfr -BOREN. Centervall Fr. Hellas 36 (1888). Den Danskfödda prinsessan Sofia Magdalena. Stavenow G. III 59 (1901). En danskfödd hebré. LD 1905, nr 294, s. 2. —
-SINNAD~20. [jfr d. dansksindet] (danskt- Palmblad Norge Bih. 95 (1847)) som hyser (danska tänkesätt o.) danska sympatier. De Dansksinnade (på stortinget i Eidsvold). Palmblad Norge 288 (1846). Wieselgren Bild. 275 (1884, 1889). Ett danskt och dansksinnadt Sönderjylland, som ingalunda ville skiljas från Danmark och införlifvas med Tyskland. NF 9: 164 (1885). Intriger .. bedrifvas både mot och af dess (dvs. herresätets) dansksinnade ägare. Sylwan Sv. lit. 145 (1903). —
-TALANDE~200, p. adj. M. B. Richert i Nord. tidskr. 1869, s. 666. E. N. Söderberg i Läsn. f. sv. folket 1906, s. 64. —
-TID(EN)~2. (danske-) (mindre br.) i fråga om landskapen Skåne, Bleking, Halland (o. Bohuslän): (den) tid då dessa ännu voro danska provinser. Byggnader (i Halmstad) från dansketiden. A. Bondeson i VLS 202 (1888). —
-VEDEL~20. af Landtbruksstyrelsen föreslaget namn på växten Astragalus danicus Retz. Normalfört. ö. sv. växtn. 23 (1894). —
B (föga br.): DANSKE-30~ -MAN. (†) dansk. Warda och så the swenske menz godz förhollen i Dan- (mark) och Norige, ey tess mindre at danskemen haffua fåth theris godz igen j Suerige. G. I:s reg. 7: 473 (1530). Då kunde de (dvs. svenskarna) .. betänka, om de och deras barn borde vara Danskemanna trälar til evig tid. Dalin Hist. 2: 770 (1750). särsk. i sg. ss. beteckning för den danska nationen; jfr DANSK, sbst. a α. Wår Granne Danske Man. Lucidor Hel. E 2 a (1672). —
-TID, se A.
C (föga br.): DANSKT-SINNAD, se A.
Spalt D 356 band 6, 1907