| Publicerad 1907 | Lämna synpunkter |
DANSKA dan3ska2, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.; best. -an; pl. (i bet. 1) -or.
1) dansk kvinna. Rudbeck Atl. 3: 642 (1698). Sahlstedt (1773). Weste (1807). Denna schåpiga Danska har aldrig älskat mig. Crusenstolpe Mor. 2: 118 (1840). En äldre danska. Cederschiöld Rytm. trollm. 157 (1905).
2) [jfr fsv. o. isl. danska] danska språket; jfr DANSK, adj.1 h β. Skrifva, tala danska. Skrifva, svara på danska. Öfversätta från l. till danska(n). I danskan. The ypperste Herrar .., om hwilkes loflige mandom .. månge härlige rijm på Swensko och Dansko äre sammansatte. Schroderus J. M. kr. 62 (1620). Ther (dvs. i Trankebar) woro Negers som talade ferdigt Danske. Kiöping Resa 105 (1667). (Svenska) Språket är i sig sielf .. intet bräkande som Danskan. Dalin Arg. 1: 297 (1733, 1754). En Ängelsman, som .. kunde tala god Danska. Hallenberg Hist. 1: 89 (1790). Danskan hade vid Kalmare Unionstiden en ännu större likhet med svenskan (än nu). Rosenstein i SAH 1: Föret. 31 (1801). Mot slutet af medeltiden väkser .. danskans inflytande (på norskan) med jättesteg. Noreen De nord. spr. 22 (1887). Dens. Vårt spr. 1: 85 (1903). — särsk. i utvidgad anv.; jfr DANSK, adj.1 d. Detta gemensamma urspråk kallas än Göthiska, än Norræna, än Danska. Fryxell Sv. spr. 109 (1832). Den af Danskarne yttrade satsen, .. att Isländarne sjelfve först kallade språket i Norge och på Island Danska. Rydqvist SSL 1: 15 (1850). — jfr FORN-, HALF-, MEDEL-, MEDELTIDS-, NORSK-, NY-, VÄST-, Ö-, ÖST-DANSKA.
Spalt D 360 band 6, 1907