| Publicerad 1908 | Lämna synpunkter |
DEFEKT (defe´ct Weste; om uttalet se för öfr. DEFEKT, sbst.), adj.; -are (gradf. dock mindre br.); n. =.
1) ofullständig, inkomplett, som har luckor; i sht om böcker, handskrifter o. d. i hvilka större l. mindre parti(er) saknas. En defekt årgång af Dagligt Allehanda. Andra delen är defekt i slutet. Defekt exemplar, kortlek, servis. Där Acad(emiens stilar) mestedelen war defect. Rudbeck Bref 231 (1685). J. Andersin hos Lucidor Hel. Vv 4 a (1688). Et Exemplar (af en viss skrift), och thet äntå något defect. Oxelgren Rette grunden 28 (1735). Defect kallar man en bok, i hvilken ett eller flera ark, eller andra väsendtliga ting fattas. Täubel Boktr. 2: 26 (1823). (Almanackan) var något defekt. C. F. Dahlgren 3: 231 (1827). En defekt uppteckning (af romansen ”Det hemliga mötet”) finnes i Kongl. Bibliothekets handskrift WB. A. I. Arwidsson i Sv. forns. 2: 213 (1837). (Handskriften) innehåller ett företal på 17 sidor samt själva grammatiken, i sitt defekta skick räknande 250 paginerade + 22 opaginerade sidor. Andersson Om Salbergs Gram. svet. 2 (1884). Holofernis och Judiths Commædia, en senast omkr. 1590 gjord bearbetning af två tyska dramer, defekt i början och slutet. Noreen Vårt spr. 1: 141 (1903). — särsk.
a) (†) med prep. på (jfr 3). (Årgångarna 1791 —94 af Åbo tidn.) äro defecta på N:o 13 för år 1792, som måste omtryckas. Porthan Bref t. Calonius 212 (1795).
b) språkv.
α) (föga br.) som saknar vissa böjningsformer; jfr DEFEKTIV, adj. 1. Somliga adjektiver äro ofullständiga (defekta) och hafva: a) endast neutrum; .. eller b) endast singularis; .. eller c) endast pluralis; t. ex. Somliga, Små. Fryxell Sv. spr. 49 (1861, 1865; föreg. upp.: defektiva). Defekta verb. Peterson Stegmann 95 (1891).
β) [liksom t. deficierend, eng. defective, fr. défectueux återgifvande det hos arabiska grammatici förekommande nâḳiṣ, ofullständig] (föga br.) i fråga om de verbalstammar i arabiskan hvilka till tredje rotkonsonant hafva ett w l. j, hvilket under vissa förhållanden bortfaller. Arabiskans ungef. 450 defekta rötter. Lagus Arab. spr. 2: 72 (1869).
c) handel. om varor o. d.: bristfällig, ofullständig, skadad. Jungberg (1873). Snellman o. Osterman (1903).
2) bristfällig, ofullkomlig; särsk. om person för att beteckna, att han i ett l. annat afs., särsk. intellektuellt l. moraliskt, är ofullständigt utrustad l. behäftad med vissa brister. Moraliskt defekt. Carlén Bull. 2: 334 (1847). Förf. frossar särskildt, då han får framställa mer eller mindre defekta personer, som väcka äckel. S. Söderman i SD 1907, nr 107, s. 4.
3) [jfr LÄNS, RENONS (på)] handel. i uttr. vara defekt på, icke hafva på lager (jfr 1 a). Fliesberg Handb. f. köpm. 2: 206 (1897).
Spalt D 449 band 6, 1908