| Publicerad 1908 | Lämna synpunkter |
DEFINITIV def1initi4v l. de1-, äfv. 0104, äfv. 300~2 l. 400~1, i bet. I n.?, i bet. II r. (l. m.); best. ss. r. l. m. -en; pl. -er.
språkv.
I. [jfr motsv. anv. i eng. af definitive ss. sbst.; jfr äfv. DEFINITIV, adj. 2 samt BESTÄMMA, v.1 10] (†) benämning på ord som kan räknas till artiklarna, pronominaladjektiven l. räkneorden. Det ges .. ord, som utom sammanhang med andra, egentligen icke hafva någon betydelse .., och som tjena antingen att närmare förklara och bestämma ord inom satsen, eller att sätta satser i förhållande till hvarandra. De delas i tvenne hufvudklasser: definitiver och konnektiver. Boivie Sv. spr. 17 (1820, 1834). Definitivernas ändamål i allmänhet är att in(di)vidualisera ett allmänt namn. Därs. 170.
II. [bildadt till DEFINITIV, adj. (jfr särsk. d. o. 2 b), ss. försvenskning af nylat. status definitivus (Noreen Vårt spr. 5: 217) efter mönster af sådana benämningar som DATIV, HORTATIV osv.] (ny anv.) ”status” (dvs. betydelseförhållande) vid hvilken bestämningen betecknar en specialisering af det bestämda ordet. Noreen Vårt spr. 5: 232 (1906).
Spalt D 465 band 6, 1908