| Publicerad 1909 | Lämna synpunkter |
DEMARKATIONSLINJE dem1arkatʃω3ns~ li2nje l. de1-, l. -aʃ-, äfv. 01— (– – -tschònsli´nje Dalin), r. l. f.; best. -en; pl. -er.
gränslinje; särsk.
a) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] om (officiellt fastslagen) gränslinje som skiljer tvenne stater l. tvenne (politiskt sedt) skilda områden från hvarandra; äfv. om ett lands (officiellt fastställda) gräns l. gränslinje (mot ett annat). Demarcations-linie som updrogs imellan Spanska och Portugisiska eröfringarne i Vestindien. Björkegren (1784; under démarcation). Seglingen .. gick .. utom Colombianska demarcations-linien, hvilken jag tror enligt Constitutionen icke sträcker sig mera än tvenne Leguas från kusten. Gosselman Resa i Col. 2: 296 (1828, 1830). A. P. Cronholm i SKN 1843, s. 116. Dalin (1850). Den i Öresund ifrån Falsterboref till Kullens fyr bestämda demarkationslinea af 2,000 fot från svenska landet. SFS 1877, nr 36, s. 25. Alexander VI:s ryktbara demarkationslinie mellan Spaniens och Portugals upptäcktsområden. Nordenskiöld Periplus 153 b (1897).
b) [jfr motsv. anv. i t.] mil. gränslinje som fastslagits vid stillestånds ingående o. som, så länge detta varar, icke får af någon af de krigförande arméerna öfverskridas. Jag åtföljde Ryska högra Flygel-Colonnen .. till Vårdö, för att bestämma demarcations-linien. IT 1809, nr 49, s. 2. Bergman Schinkel 7: 161 (1855). Döbeln .. måste flytta demarkationslinien mellan de svenska och ryska trupperna till Vesterbottens södra gräns. T. Säve i Ill. sv. hist. 6: 9 (1881).
c) [jfr liknande anv. i fr.] i ngt allmännare anv.: utstakad gränslinje för ett område. Demarkationslinea för nya dockebyggnaden i Carlskrona af Kongl. Maj:t i Nåder fastställd med föreskrift att de Kronan tillhöriga tomter, som äro belägna deromkring och ej finnas behöfliga, må försäljas. Gynther Förf. 3: 17 (1852; efter handl. fr. 1827). Därs. 6: 57 (1859; efter handl. fr. 1799).
d) i ytterligare utvidgad anv.: (naturlig) gräns. Den demarkationslinie, som skiljer fjällbygden från den öfriga lappmarken. C. Bovallius i Nord. tidskr. 1892, s. 131. (Gränsen) bör bjuda en skarp demarkationslinie, så att folken förskonas från tvifvel och tvister om rätta riktningen. Kjellén Sv:s geogr. 123 (1900). Högberg Vred. 3: 226 (1906).
e) i öfverförd anv.: fastställd gräns som icke får öfverskridas; skarp gräns. Den demarkationslinea, som nödvändigt måste finnas emellan de olika bildningsschakterna i samfundet. Frey 1848, s. 372. Detta är den demarkationslinie som min stränge far utpekat. Trolle Duvall 1: 163 (1875). Strindberg Göt. r. 254 (1904).
Spalt D 696 band 6, 1909