| Publicerad 1910 | Lämna synpunkter |
DENAR dena4r (-ár Dalin), r. l. m.; best. -en; pl. -er; äfv. DENARIUS dena4rius, äfv. 0302, l. DENARIE –a4rie, äfv. 0302, r. l. m.; best. -arien; pl. -arier. Anm. I ä. tid förekom ordet med lat. böjning. Romerske Denarij. Bib. 1618, s. d 3 a. Tyonde delen aff en denario. Lex. Linc. (1640; under libella). En denarij värde. Gezelius Bibelverk Mat. 20: 2 anm. (1711). 250 Denarii. Nicander Intr. i VetA 1776, s. 20.
(i sht num. o. arkeol.)
1) benämning på vissa fornromerska mynt.
a) ett från 269 f. Kr. prägladt silfvermynt med ett värde af 4 sestertier (i nuv. sv. mynt 75 à 80 öre, i fråga om förh. på NT:s tid ofta = en gr. drakma, dvs. ungefär 67 öre). En t(i)onde del af en denarius eller en åttationde dels riksdaler. Büchner Concord. 987 (1754). Nicander Intr. i VetA 1776, s. 53. Efter tidernas omständigheter hafva Denarierne .. undergått flere förändringar. Lindberg Antiqv. lex. 1: 437 (1802). En denar, 67 öre, var den vanliga dagspenningen för en arbetare. Melin Hel. skr. Mat. 20: 2 anm. (1865). O. Almgren i Sv. fornm. tidskr. 11: 187 (1901). Hvarför har icke denna smörjelse blifvit såld för tre hundra denarier? Waldenström NT o. Ps. 165 (1904; gr. δηναρίων, NT 1526 osv.: penninga(r), öfv. 1907: silfverpenningar). De i Skandinavien till 1906 gjorda fynden af denarer innefattade omkr. 7,000 stycken. 2 NF (1906). — jfr KEJSAR-, SILFVER-DENAR.
b) (mindre br.) ett från 207 f. Kr. prägladt guldmynt med ett 25 ggr större värde än silfvermyntet (från Konstantin den stores tid ersatt med ’solidus’). 2 NF (1906). — jfr GULD-DENAR.
2) [jfr mlat. denarius, fr. denier, it. denaro ss. benämningar på ä. myntsorter] i utvidgad anv. om vissa äldre mynt som efterbildade den romerska denaren. En gammal Tysk Denarius, slagen i Cöln. J. v. Engeström i VittAH 5: 106 (1789). Carl den Store .. föranstaltade om en större utmyntning af denarier, som i hans och hans söners Capitularier kallas ”denarii novi”. J. J. Nordström Därs. 19: 252 (1849). De denarer, som under 1200-talet präglades i Brandenburg. Hildebrand Medelt. 1: 826 (1894). Denar, präglad af konung Knut i England. 2 NF (1906).
Anm. 1:o Under förmedling af gr. upptogs här i fråga varande ord äfv. i arabiska o. persiska under formen dinar ss. benämning på vissa mynt, ursprungligen på guldmynt, sedan äfv. på silfvermynt. Denna form dinar, pl. dinarer, användes äfv. i sv. i fråga om dessa mynt. Stockholms Kabinett .. äger (bl.) en enda, och Upsala två dinarer från den antydda tiden. C. J. Tornberg i VittAH 21: 69 (1857).
2:o I Sv. nyttjades denarius i ä. lat. urkunder ss. beteckning för PENNING (ss. myntsortsbeteckning). I öfverensstämmelse härmed förekommer i (fsv. o.) ä. nysv. efter (l. i sammanhang med) en sifferuppgift ett d l. dr (ofta skrifvet ₰ {denar}?) med bet. penning(ar); jfr Falkman Mått 1: 332 (1884). Så t. ex. ännu i den 1781 utgifna uppl. af Agrelius’ i Sv. länge använda räknebok Kårt underv. (1:sta uppl. utg. 1683). I uppl. 1798 har detta tecken ändrats till p(g)r. Ngn utskrifven form denarie(r) med denna anv. anträffas aldrig (i sv. urkunder), o. ifrågavarande tecken har i sv. säkerligen alltid åsyftat läsningen penning(ar). Jfr ℔ (förkortning af lat. libra) ss. tecken för SKÅLPUND. I t., holl. o. i sht eng. fortlefver ännu bruket af d ss. förkortningstecken för motsvarigheterna till PENNING. Jfr för öfr. anm. vid DENNING.
-PERIOD(EN)~002, resp. ~102. arkeol. period af Nordens järnålder under hvilken denarer kommo till Norden gm handel med sydligare länder; jfr -TID, -ÅLDER. Denarperiodens senare afdelning, då mynt af Titus och Commodus äro tillsammans i omlopp. Hildebrand Sv. folket 73 (1866). —
(1, 2) -RÄKNING~20. J. J. Nordström i VittAH 19: 231 (1849: denarie-). —
-ÅLDER(N)~20. arkeol. = -PERIOD. Hildebrand Sv. folket 61 (1866). Det synes omöjligt att genomföra en fullständig egoskilnad mellan denarålderns och solidusålderns fornsaker. Dens. i Ant. tidskr. 2: 227 (1869).
Spalt D 865 band 6, 1910