Publicerad 1910   Lämna synpunkter
DENTIPALATAL dän1tipal1ata4l, adj. o. sbst. r., ss. sbst. best. -en, äfv. -n; pl. -er. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. dentipalatal (sbst. o. adj.), nylat. dentipalatalis (sbst.), af lat. dens, gen. dentis (se TAND), o. palatalis (se PALATAL) l. direkt till palatum, gom; jfr DENTILABIAL. Termen synes tidigast (i ngt afvikande bet.) hafva användts af tysken Rumpelt 1869]
språkv.
I. adj., om språkljud l. artikulation: som bildas l. åstadkommes därigenom, att främre delen af tungryggen sättes mot tandvallen l. allra främsta delen af hårda gommen; jfr DORSAL, adj., o. DORSO-ALVEOLAR, adj. Denti-palatalt .. l. V. E. Lidforss i Tidskr. f. philol. 10: 305 (1872). A. Noreen i Landsm. 1: 733 (1881). N. Olséni Därs. VI. 4: 49 (1887). jfr: Dorso-alveolara (språkljud) (olämpligt kallade ”dentipalatala” eller ”dorsala”), då tungytan artikulerar mot tandvallen. Noreen Vårt spr. 1: 380 (1905).
II. sbst.: främre tungryggsljud (se I); jfr DORSAL, sbst., o. DORSO-ALVEOLAR, sbst. J. A. Lundell i Landsm. 1: 20 (1879). Brate Sv. spr. 6 (1898).

 

Spalt D 927 band 6, 1910

Webbansvarig