Publicerad 1910   Lämna synpunkter
DENTILABIAL dän1tilab1ia4l, adj. o. sbst. r.; ss. sbst. best. -en, äfv. -n; pl. -er. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. dentilabial (sbst. o. adj.), eng. dentilabial (adj.), af lat. dens, gen. dentis (se TAND), o. labialis (se LABIAL) l. (direkt af) labium (se under LÄPP); jfr DENTIPALATAL. Termen synes tidigast hafva användts af tysken Rumpelt 1869)]
språkv. = LABIODENTAL (jfr dock anm. nedan); jfr SEMIDENTAL.
I. adj., = LABIODENTAL, adj. N. Olséni i Landsm. VI. 4: 49 (1887). Dentilabialt v-ljud. Vendell Östsv. monogr. VI (1890). jfr anm. nedan.
II. sbst., = LABIODENTAL, sbst. J. A. Lundell i Landsm. 1: 20 (1879). Lyttkens o. Wulff 1 Ljudl. 112 (1885). Läppljud eller labialer, som bildas med underläppen mot .. öfre tandraden, halfläppljud, dentilabialer. Brate Sv. spr. 6 (1898).
Anm. Noreen Vårt spr. 1: 382 (1905) gör en åtskillnad mellan dentilabial o. LABIODENTAL. Med den senare termen afser han den normala artikulationen af f- o. v-ljuden, med underläppen mot öfvertänderna, med den förra den abnorma, individuellt förekommande, med öfverläppen mot undertänderna.

 

Spalt D 926 band 6, 1910

Webbansvarig