| Publicerad 1910 | Lämna synpunkter |
DESAVUERA des1avɯe4ra l. de1-, l. (närmande sig fr. uttal) -vω-, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
uttryckligen ogilla l. förklara sig icke gilla l. godkänna l. hafva haft att göra med (ngt, särsk. hvad som yttrats l. påståtts, stundom äfv. de åtgärder som vidtagits af en person hvilken annars är l. anses vara en tolk af l. ett organ för ens åsikter, afsikter l. syften); icke gilla l. erkänna (ngn) ss. riktig o. korrekt tolk af ens uppfattning, åsikt, afsikt l. syfte; i sht om regerings l. högre myndighets underkännande af hvad dess (särsk. diplomatiska) ombud l. underordnade tjänstemän sagt l. påstått l. meddelat. Krönta hufvuden kunna desavouera sina ministrar, men icke sig sjelfve. Höpken 2: 43 (1746). Änskönt nämnde tidning .. rent ut uppfordrar till att omstörta den bestående författningen, har ministèren icke funnit sig föranlåten att desavuera densamma. SvT 1852, nr 30, s. 3. Att hans (dvs. Napoleons) värdighet icke tillät honom att desavuera sina marskalkar. Bergman Schinkel 7: 139 (1855). Med en viss reservation får väl emellertid denna desavouering upptagas. Söderm. nyhet. 1894, nr 81, s. 2. Att Sprengtporten .. å konungens vägnar på det uttryckligaste skulle ”desavouera allt hvad i denna saken kunnat förefalla ..”. L. Wahlström i Hist. tidskr. 1899, s. 102 (med afs. på ett 1789 planlagdt försök att uppbränna en i Köpenhamn öfvervintrande rysk eskader). — i ngt utvidgad anv.: (för sin del) icke vilja kännas vid (ngn) l. vara med om (ngt), frånsäga sig delaktighet i l. ansvar för (ngt), ogilla. Nog af, at jag, som Svensk, desavouerat det, som man under Svenska Namnet felat, och rättat en del af mine föregifne Landsmäns vilfarelser. Björnståhl Resa 1: 138 (1770). En af (bibel-)Commissionens ledamöter har redan offentligen på Kyrkomötet desavouerat den N(ya) P(rof) Ö(fversättningen) af Math. 27: 49. Olbers I bibelöfv.-fr. 25 (1874). Vi (skulle) ej sky, att, om så behöfdes, litet oftare desavouera oss, korrigera oss — med ett ord ändra åsikter. Strindberg Tr. o. otr. 2: 232 (1887, 1890). Ingen svekoman vågar desavouera B:s galenskaper. Vasenius Samkänslan 42 (1901). (Ett flitigare bruk af konungens veto mot riksdagens skrifvelser skulle ofta) vara till förmån icke minst för riksdagen, som då ej behöfde, såsom nu ej sällan sker, desavouera sig själf. Fahlbeck Sv:s förf. 217 (1904).
Spalt D 1001 band 6, 1910