| Publicerad 1911 | Lämna synpunkter |
1) [tidigast användt af tysken J. C. Adelung i D. sprachlehre (1781); jfr Dens. Umständl. lehrgeb. 1: 704 (1782)] språkv. eg.: bestämmande, begränsande; i fråga om visst slag af pronomina, pronominella uttr. o. artiklar.
α) [jfr motsv. anv. i t., fr. o. nylat. Hos grammatikerna upptagas dessa pron. än ss. en underafdelning af de demonstrativa, än ss. därmed sidoordnade] pronomen som (närmare bestämmer l. angifver ngt därigenom att det) hänvisar på en följande, oftast i form af en själfständig sats gifven, väsentlig bestämning. Determinativa Pronomina bestämma Subjectet i första Sattsen, då en annan satts skall hafva sitt afseende på honom. Trendelenburg Gram. gr. 111 (1801). Sommelius Ty. spr. XXIV (1808). Almqvist Sv. spr. 39 (1832). Sundén Sv. spr. 74 (1869; följ. uppl. determinativpronomen). (Genitivformen) dess hör till det personliga (pronominet) och dens i naturligt tal till det determinativa. A. Noreen i Ped. tidskr. 396 (1898). Ett pronomen, som blott utlofvar en följande bestämning, kallas determinativt. Beckman Sv. spr. 63 (1904; med ex.: Detta är samma häst, som jag såg i går).
α) (pronominellt) adverb som hänvisar på en följande nödvändig bestämning (jfr a). Ett demonstrativt adverb har afseende på det föregående, men ett determinativt på det efterföljande. Fryxell Sv. spr. 86 (1827, 1857). Brate Sv. spr. 151 (1898). jfr: Determinativt stå adverben i följande exempel. Han har gått dit, hvarifrån ingen kommer tillbaka (osv.). Beckman Sv. spr. 161 (1904).
β) (†) i utvidgad anv., om ett (pronominellt) adv. som hänvisar antingen på en följande l. på en föregående nödvändig bestämning; särsk. om (det pleonastiska) så i en efter bisats följande hufvudsats; jfr DETERMINATIV, sbst. 1 a β. Schiller Sv. spr. 23 (1859).
c) (†) i förb. determinativ artikel, om den fristående bestämda artikeln framför adj.; äfv. om det adjektiviska determinativa pronominet (se a ofvan) den omedelbart före ensamt sbst.; jfr DEMONSTRATIV, adj. 1 c, o. BESTÄMMA, v.1 10 b β. Boivie Sv. spr. 171 (1820, 1834). Då det egentligen är den relativa satsen, som bestämmer det föregående substantivet, .. så antager substantivet den determinativa artickeln framför sig; och stundom antager, stundom utesluter bestämningsändelsen. Därs. 309. jfr: Artikeln Den, Det kallas ock Bestämmande (Determinativus) och anses af några för Pronomen Demonstrativum eller Determinativum. Thalin Sv. gram. 27 (1837).
Anm. Då Boivie Sv. spr. 206 f. (1820), Sv. synt. 29 (1826) betecknar den äfv. i sådana fall som: Den gossen! Jag känner icke den mannen ss. ’determinativ artikel’ (dock med benägenhet att däri se ett ’determinativt pronomen’) beror det på att där enl. hans mening en outtryckt närmare bestämning ’sväfvar för tankarna’.
d) (†) i förb. determinativ konjunktion, om konjunktion som (historiskt sedt) i sig förenar hufvudsatsens hänvisande o. bisatsens relativa element; jfr DETERMINATIV, sbst. 1 b. Determinativa konjunktioner kallas de, som bildas af pronomen determinativum eller innehålla begreppet af ett sådant; t. ex. Der, Det, Då, Så, Fastän, Derföre, Ty, m. fl. Fryxell Sv. spr. 97 (1861, 1865).
e) (föga br.) i förb. determinativ partikel. Med det gemensamma namnet Pronominal-particklar förstås .. både interrogativa, demonstrativa, determinativa och relativa particklar. Fryxell Sv. spr. 98 (1861, 1865).
f) i annan anv. som ansluter sig till a l. b (α). Förbindelsen mellan hufvudsats och bisats sker genom något determinativt ord i hufvudsatsen, och något relativt eller partickeln att i bisatsen. Fryxell Sv. spr. 96 (1861, 1865). Den kan få sin bestämning i det följande (determinativ användning). Beckman Sv. spr. 77 (1904).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] språkv. i uttr. determinativt tecken o. d. = DETERMINATIV, sbst. 3. Egyptern skref .. (med bokstafstecken) ani, som betydde: ”apa”; men derefter satte han ett determinativt tecken föreställande en tigrerad hud med hängande svans, — ett tecken, som sattes efter alla djurs namn. Kræmer Orient. 140 (1866).
Spalt D 1107 band 6, 1911