| Publicerad 1912 | Lämna synpunkter |
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr., lat. o. gr.] språkv. o. metr. numera nästan bl. i fråga om de klassiska spr.: upplösning af en (stigande l. fallande) diftong så att den uttalas ss. två stafvelser; tecken, bestående af två punkter, hvarigenom (i vissa språk) ett sådant uttal angifves; jfr TREMA. Dieres .. är ett tecken, som utmärker, att tvenne sammanstående vokaler icke skola läsas som diftong, utan särskilt, t. e. Païs Land läs: päi. Agardh o. Bruzelius Fr. gram. 4 (1807). (Lat.) Siluæ i ställe för silvæ. Med denna Diaeresis får man naturligtvis icke förvexla den vid cæsuren omtalade. Lindfors Lat. metr. 10 (1842). Dalin (1850). NF (1880).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] metr. paus i vers som uppdelar versen i två något så när jämnstora hälfter o. uppstår därigenom att ordslut o. slut af versfot sammanträffa; jfr CESUR. Manlig dieresis, efter betonad, kvinnlig dieresis, efter obetonad taktdel. Lindfors Lat. metr. 8 (1842). Kræmer Metr. 1: 90 (1874). jfr: Många förbehålla namnet cesur åt en prosodisk paus inuti en takt och kalla en sådan i taktens slut för die4resis. Brate Sv. spr. 216 (1898).
Anm. 1:o Swedberg använder ordet (med lat. böjn.) om bindestreck l. divis. Sammalunda brukas diæreses offta .. onödigt. Morgonregn och afftonregn .. är ju så liufligit och teckt, som morgon- och affton-regn. Swedberg Schibb. 91 (1716).
Spalt D 1234 band 6, 1912