| Publicerad 1912 | Lämna synpunkter |
DIGRAF digra4f, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
språkv. grupp af två bokstäfver (vokal- l. konsonanttecken) som tillsammans beteckna ett språkljud; stundom (ehuru mindre lämpligt) om en af två bokstäfver sammansatt typ, en ’ligatur’ (t. ex. æ, œ); förr äfv. om två bokstäfver som tillsammans utgöra beteckning för en diftong. Öfverhufvud måste man i engelskan noga skilja diphtonger från digrapher. De förra uttryckas ofta genom enkla tecken (som ei genom i), de sednare beteckna äfven ganska ofta blott ett enkelt ljud, t. e. au och aw (a). Nernst Gedike 11 (1828). Oi är ej blott en digraph, utan en verklig diphtong. Därs. 17. Tvänne skriftecken, som beteckna ett enda ljud eller tvänne oskiljaktigt sammanhörande, kallas digraph. Enblom Eng. spr. 7 (1856). Lidforss Fr. spr. 1 (1867). Digrafen th. Brate Ä. VmL ljudl. 56 (1887). Dens. Sv. spr. 9 (1898). — jfr KONSONANT-, VOKAL-DIGRAF.
Spalt D 1295 band 6, 1912