| Publicerad 1914 | Lämna synpunkter |
DIKTATORISK dik1tatω4risk (dictato´risk Weste), adj.; adv. -T.
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. lat.] motsv. DIKTATOR 1 o. DIKTATUR 1: som tillhör l. är utmärkande för (osv.) en diktator l. sammanhänger med l. (i själfva verket) innebär l. är att jämföra med en diktatur, diktators-. Den Ryska .. maktens uppstigande till ett dictatoriskt välde. HSH 7: 230 (c. 1750). (De ofrälse stånden vid 1682 års riksdag hade) i början varit angelägna att till aristokratiens förödmjukande lägga en diktatorisk makt i Konungens hand. R. M. Bowallius i Frey 1845, s. 24. (J. M. Sprengtporten ville förmå G. III) att spränga riksdagen och med diktatorisk makt öfvertaga styrelsen. Schybergson Finl. hist. 2: 198 (1889).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] bildl., motsv. DIKTATOR 2 o. DIKTATUR 2: som suveränt afgör l. bestämmer, enväldigt härskande; som gör anspråk på absolut auktoritet; som ej tål invändningar l. motsägelser; som det ej gifves ngn appell från; kategorisk, peremtorisk; diktators-. Ett diktatoriskt uppträdande. En diktatorisk min. Diktatoriska later. Herr Leopolds Criticus, som med en så Dictatorisk myndighet förestafvar Lagar för Poeter. SP 1779, s. 163. Desse Herrars (dvs. skribenternas i Wallmarks journal) diktatoriska omdömen. Polyfem I. 29: 2 (1810). Fransyska ministerns diktatoriska språk i Stockholm (år 1810 o. följ.). Geijer I. 2: 275 (1844). Geijers (hållning) kunde vara själfsvåldigt vårdslös och hans domslut något diktatoriska. Wirsén i 3 SAH 14: 134 (1899). Hans vilja var i modesaker diktatorisk, så att hon .. blef tvungen att underkasta sig den. Ramsay Fr. barnaår 1: 77 (1904). Själfbevarelsens diktatoriska kraf. Kjellén Stormakt. 2: 101 (1905). — (mindre br.) (L. F. Rääf) var ”i allt diktatorisk”. Ahnfelt Rääf 10 (cit. fr. 1813).
Anm. Hos A. Oxenstierna Bref 4: 228 (1646) möter ett diktatori, i den under DIKTATORISK 2 upptagna bet. (”Brunswijgeske Gesandterne reeste aff I Thorsdags med ett dictatori swar”), som närmare ansluter sig till lat. dictatorius, liksom ordinari, under 1600-talet vanlig biform till ORDINARIE, till ordinarius l. som kontrari (”Contrari interessenter”. Därs. 384 (1647)) till contrarius.
Spalt D 1362 band 6, 1914