| Publicerad 1914 | Lämna synpunkter |
DILLE dil3e2, sbst.1, n. l. r.; best. ss. n. -et, ss. r. -en.
(starkt hvard.)
1) delirium (se d. o. 1); nästan bl. om det af omåttlig alkoholförtäring framkallade (se DELIRIUM 1 slutet); i sht i förb. ha, få dille; jfr TRUMF. Murarn, .. af dille oförmögen / till allt. Scholander 3: 95 (1861). Hallman o. Elmgren Förr o. nu 1: 140 (1868). ”.. Det låter så tomt (i brännvinskuttingen). ..” ”Tomt! Är du galen? Har du dille ..? Vi ha ju bara profsmakat liten smula.” Jolin Ber. 4: 185 (1877). Levin Spritdryck. förderfl. infl. 18 (1887). Han mumlar: ”brännvinet ger snille, / .. låt oss ta en klar, / om det här får gå, så får jag dille. ..” Fröding N. dikt. 68 (1894). Geijerstam Lyckl. män. 229 (1899). Jaså, dillet har bruti ut på dig riktigt nu, Acke! Hedenstierna Svenssons 221 (1903). — särsk. [jfr d. den store dille] (föga br.) i förb. stora dille(n), lilla dille(n). Lilla dille .. är mycket treflig, men stora dille, hu! då ser man f-n i kakelugnen. Dardel Minnen 2: 48 (1912; vid återgifvande af ett yttrande fälldt af en engelsman 1863).
2) [jfr ha vurm l. mani på något] i öfverförd anv.: galenskap l. vansinne som yttrar sig i ngn fix idé l. i omåttligt begär efter ngt; jfr DELIRIUM 3; särsk. med skämtsam öfverdrift: omättlig vurm (på ngt); jfr DILLA 2. Han har fullständig(t) dille på (att samla) frimärken, på att spela kort. R. Berg (1900) i Landsm. XVIII. 8. Fredbärj Suppl. t. Schulthess’ Sv.-fr. ordb. 9 (1902). Habibullah hade ett slags dille på bränsle och kunde icke gå förbi en sticka utan att taga upp den. Hedin Öfver land t. Indien 1: 331 (1910). — jfr FISKE-, ORDENS-, STORHETS-DILLE m. fl.
Spalt D 1384 band 6, 1914