Publicerad 1916   Lämna synpunkter
DISSIDENS dis1idän4s, r. (f. G. Dalin (1871)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. dissidenz, eng. o. fr. dissidence, af lat. dissidentia, olikhet, brist på öfverensstämmelse, vbalsbst. af dissidere, sitta skilda från hvarandra, ej öfverensstämma, vara oense, af dis-, itu, isär, åtskils (jfr DI-), o. sedere, sitta (jfr RESIDENS o. SITTA)]
(numera knappast br.) afvikelse, meningsskiljaktighet; split, oenighet; jfr DISSENSUS, DISSIDENT. Så upvechte vij .. en dissidens emellan de Poler. B. Skytte (1656) i Hist. tidskr. 1912, s. 123. G. Dalin (1871). Ekbohrn Främ. ord (1904).

 

Spalt D 1643 band 6, 1916

Webbansvarig