| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
DJÄRF jær4v (med afs. på uttalet af dj jfr anm. vid DJUP, sbst.), adj. -vare. adv. -T; jfr DJÄRFLIG, DJÄRFLIGA, DJÄRFLIGEN, DJÄRFLIGT o. DJÄRFVEMANG.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. isl.] dristig; modig, orädd, oförskräckt, oförsagd; som icke väjer för risk l. fara, oförvägen; tilltagsen; våghalsig; dumdristig; ngn gg äfv.: frimodig; om handling l. resultat af handling: som vittnar om djärfhet i denna bem. En djärf ryttare, seglare, spelare. Ett djärft språng. Han drifver en djärf politik. En djärf kupp. Ett djärft företag. Det moderna litteraturspråket är rikt på djärfva nybildningar. Han är kanske väl djärf i sina påståenden (jfr f). Gl. Ter. 12 (c. 1550). (Musketeraren bör) see frijmodigt och dierfft fram för sigh. Söderman Ex.-book 46 (1679). Omsider kommer någor dierfver man fram och med förnuftet fulltygar omögeligheten (af den allmänt antagna hypotesen). Rydelius Förn. 123 (1721, 1737). Utan spjut och utan klinga / den djerfve ville björnen tvinga. Tegnér 1: 5 (1825). Frithiof den Djerfves saga. Öfversättning från Isländskan af Adolf Iwar Arwidsson. Bih. t. Frithiofs saga 1 (1839). I verlden ut jag drager / På djerfva äfventyr. B. E. Malmström 6: 54 (1845). (”Slå trill”) var en vacker och djerf lek, men farlig. Sundblad G. bruk 39 (1881). En son med ljusa lockar .. och djärft blickande ögon. Rydberg Gudasag. 22 (1887). Det är kanske icke så svårt .. att vara djärft företagsam, då segern tycks hafva vant sig att följa fanan. C. G. Malmström i Vårt försvar 1907, s. 96. — (†) The äro dierffue medh sijn onda anslagh, och talas widh huru the snaror leggia wilia. Psalt. 64: 6 (Bib. 1541); jfr 2. — jfr FANTASI-, HANDLINGS-, HJÄLTE-, LEJON-, O-, RÅD-, STRIDS-, TANKE-, UNGDOMS-, VAPEN-DJÄRF m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Hema är hunden dierffuast. Sv. ords. B 1 a (1604); jfr: Hunden är djerfvast framför sin egen dörr. Landgren Ordspr. 78 (1889) [jfr motsv. uttr. i fsv. o. dan.]. Lyckan står dem djerfvom bi. Envallsson Kopparsl. 31 (1781) [jfr lat. fortes fortuna adjuvat samt motsv. uttr. i dan. o. t. m. fl. spr.].
b) (företrädesvis i högre stil) med metonymisk öfverflyttning från den handlande till verktyget hvarmed handlingen utföres. Örnen, som med djerfva vingar / Öfver molnens rosenbäddar går. Sätherberg Blom. 1: 20 (1841). Rudbeck sökte med djerf hand uppbygga ett verldstempel åt svearnes ättetal och bragder. V. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 493.
c) om byggnadsverk o. d.: som ger intryck af djärfhet i utförandet. Öfver dessa bråddjup har man slagit djerfva broar. Zetterstedt Um. lappm. 54 (1833). Djärft spända tunnhvalf. Hahr Arkitekt. hist. 131 (1902).
d) i öfverförd anv. om anletsdrag l. om naturföremål o. d.: kraftigt framträdande l. starkt afstickande; hög; brant; högt uppstigande. En djärf profil. En liten sjö med de djerfvaste och rikaste stränder. Nicander Minnen 1: 124 (1831). De djerfva, branta klipporna. Beskow Resem. 177 (1861). En djerf örnnäsa. Wallengren Mannen med två hufv. 181 (1895).
e) i fråga om bildande konst o. d. Denna tafla har ganska djerfva partier. Dalin (1850). Kvinnornas lysande dräkter sätta bjärta och djärfva färgklatschar på taflans fina, svagt drömlika grundton. Edgren E. skr. 2: 135 (1892; i beskr. af midsommardagen i Leksand).
f) om antagande l. påstående, plan(er) l. förhoppning(ar) o. d.: som går längre än hvad de faktiska förhållandena synas berättiga till o. som kan blifva svår (l. farlig) att försvara l. uppfylla; vågad; stundom öfvergående i bet.: vidtgående; öfverdrifven. Framgången öfverträffade hans djärfvaste förhoppningar. Han har djärfva planer för framtiden. Ett djärft antagande, påstående. En djärf sats. Det (vore) visserligen ej en för djerf förmodan, att .. konungalängder genom runor blifvit bevarade. Geijer II. 1: 137 (1825). Djerfva framtidsdrömmar. Wikner Vitt. 233 (1885). Dessa påståenden skola måhända synas djärfva, om icke alldeles ohållbara. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 407 (1891).
2) dristig l. tilltagsen på ett olämpligt sätt; oförsynt, fräck; stundom: förmäten. Föra ett djärft språk. Han var nog djärf att proponera brorskål med sin gamle lärare. En djärf lögn. Ingen menniskia then sitt samwett rett ransakar, kan wara så dierff, at hon icke skal skemmas widh säya om sina godha gerningar, at the werda äro thet ewigha liffuet. Falck Underv. 83 a (1558). Spegel Gl. (1712). Då ingen främling dristar djerft / Att om den jord, som vi ha ärft, / Slå raffel, eller rösta. C. V. A. Strandberg 1: 169 (1860). jfr MÅL-, NÄS-DJÄRF. — särsk. med försvagad bet., i höflighetsfraser o. d. vara nog djärf (att göra ngt), taga sig den friheten; jfr DJÄRFHET 2 a o. DJÄRFVAS I 2 slutet. Förlåt att jag varit nog djärf att vända mig direkt till Er.
3) oblyg, utmanande; som tangerar l. öfverskrider anständighetens gräns, ”vågad”; om sak l. (numera mindre gärna) om person. En djärf anekdot. En djärf urringning. Djärfva toaletter. Then ther dierff är, hon är bådhe fadhrenom och mannenom til wanhedher. Syr. 22: 5 (Bib. 1541; öfvers. 1915: Den fräcka). Ett artigt Wijf ..; / Käckögd, diärf vthaf Vpsyn. Stiernhielm Herc. 10 (1648, 1668; om fru Lusta). Skamlöst skick och djerfva miner, / Oblyg gång på lustans stråt. Lenngren 132 (1795). Dalin (1850).
4) (†) om årstid, väderlek o. d.: skarp. Winteren war så stark och dierff. Hund E. XIV 287 (1605). Luften, djerf och bjert, kallar opp en länge gömd blomma på sjuklingens kind. Bremer Nina 273 (1835).
(1) -SINT. (i poetiskt spr.; föga br.) = DJÄRF 1. Leopold (1777) i 2 Saml. 6: 122. Kommer någon djerfsint vikingsson, / .. Då flyger svärdet åter ur sin skida. Ridderstad S. dikt. 1: 369 (1855). —
(1) -TÄNKARE. (enst.) Ej afundas vi er, djerftänkare, när på förståndets / darrande luftskepp I vågen ert ädlare lif. Brinkman Vitt. 1: 143 (1842). —
-ÖGD.
2) (numera knappast br.) till 3. Är (din dotter) .. dierffögd, så achta grant vppå. L. Petri Sir. 26: 14 (1561; öfv. 1915: som har oblygt öga).
Spalt D 1828 band 7, 1920