Publicerad 1920   Lämna synpunkter
DOGSEN då3gsen2 l. dog3sen2 l. dok3sen2 (do`gsen Weste) l. DUGSEN dɯ3gsen2 l. dug3sen2 l. duk3sen2, adj. -set; -sne, -sna.
Ordformer
(dog- Sahlstedt, Weste (1807), Larsen (1865) m. fl. — dug- Kalm Resa 2: 277 (1756: matdugsen), Strinnholm Hist. 4: 151 (1852: odugsen), Fries)
Etymologi
[af DOGSE, utvidgadt till likhet med adj. på -en, liksom t. ex. LEDSEN af LEDSE, SORGSEN af SORGSE]
(numera knappast br.) = DOGSE. Sahlstedt (1773). Den långa raden af .. ansvarsfulla värf, som betroddes honom, tyda på, att han var en dugsen man. Fries Ad. familjelif 1: 3 (1895). — jfr MAT-, O-DOGSEN.
Afl.: DOGSNAD l. DUGSNAD, r. (dogs-) [jfr LEDSNAD af LEDSEN] (enst., skämts.) duglighet. Du är som vi, och här bekänns / din andes dogsnad och potens. Karlfeldt Fl. o. Bell. 47 (1918).

 

Spalt D 1881 band 7, 1920

Webbansvarig