| Publicerad 1982 | Lämna synpunkter |
SORGSEN sor3jsen2, adj. -set; -sne, -sna; -snare. adv. -SET; äv. (numera bl. i vitter l. högre stil) SORGSE, adj. oböjl.
1) motsv. SORG 1, om person l. sinne o. d.: som känner sorg, sorgfylld, sorgmodig, bedrövad; äv. (med ngt försvagad bet.): ledsen (särsk. om djur); äv. (jfr 2) om ansiktsuttryck l. blick l. röst l. tanke o. d.: som är en sorgsen persons l. vittnar om sorgset sinne, fylld av sorg; äv. substantiverat; jfr SORGLIG 2, SVÅR-MODIG, TUNG-SINT, VEMODIG. Vara sorgsen till sinnes. Se sorgsen ut. Ett sorgset ansikte. Sorgsna ögon. 2Sam. 18: 33 (Bib. 1541). Hwem Melancholisk är, han hafwer sörgse Tankar. Palmchron SundhSp. 394 (1642). Bårt Melpomene! mäd thina salta Tårar / Bårt, bårt mäd Suckand Pust, som Sörgse Sinnen sårar. Lucidor (SVS) 349 (1673). Schultze Ordb. 4018 (c. 1755; substantiverat). Conrad kastade en sorgse blick på den gamle Capitainens graf. Eurén Kotzebue Orth. 3: 5 (1794). Sorgsen i hågen / Frithiof inträder, / blek sitter kungen, skön Ingeborgs bröst / häfves som vågen. Tegnér (WB) 5: 133 (1821). Han såg ut som en fet, sorgsen pudel. Siwertz JoDr. 91 (1928). Ibland kunde mamma bli uppspelt riktigt inför sitt främmande. Ibland blev hon sorgsen och svårmodig. Höijer Solv. 122 (1954). — jfr O-SORGSEN. — särsk.
a) i uttr. (vara l. bli) sorgsen över, förr äv. utöver ngt, vara osv. fylld av sorg över ngt. Swedberg SabbRo 1501 (1688, 1712: vtöfwer). Därs. 1503 (: blifwer .. ther öfwer sorgsen). Vara sorgsen över ngt. Auerbach (1913). Östergren (1943).
b) (†) i uttr. sorgsen att (göra ngt), känna sorg l. vara bedrövad över att ((behöva) göra ngt). CGNordforss i 2SAH 10: 274 (1822).
2) motsv. SORG 1, om ngt sakligt (med klarare karaktär av överförd anv. än hos närmast jämförbara anv. under 1): som präglas av sorg l. av sorgsna tankar (se 1) l. som framställs av sorgsen person (sorgsna personer) l. med sorg i hjärtat; jfr 3. Frese Pass. 74 (1728; om åtbörd). Andromake festliga rätter och sorgsna / Skänker bär åt minnet af Hektor. Adlerbeth Æn. 64 (1804). (Hon hade) fått nog av Elof Lönnings sorgsna frågor varför hon inte brydde sig om honom. Botwid Wennb. 26 (1939). Den lilla sorgsna dikten Requies. Werin Ekelund 2: 11 (1961).
3) motsv. SORG 1, om ngt sakligt: som gör l. kan göra åhöraren l. åskådaren o. d. sorgsen (i bet. 1), sorglig (se d. o. 1); dyster; tråkig; numera bl. (i vitter l. högre stil) uppfattat ss. mer l. mindre överförd l. bildl. anv.; jfr 2. Hvad sorgsen tidning fås af denna gyllne skrift? / Ach jo! här är Dalins och Klingenstiernas grift. Clewberg SorgTLovUlr. 36 (1782). Vid denna sorgsna källa / Jag dig ett skyldigt offer bär. Lidner 1: 107 (1783). Mina sorgsna öden. Widström Vitt. 25 (1797). Snart likväl började Eva att finna / Sorgsna och tråkiga lustgårdens dar. CFDahlgren 1: 85 (1825). Att jag ännu ej har ens så mycket (som ett golv) att bjuda dig, det är dock sorgset. Topelius FästmBr. 149 (1843). I blossens sorgse sken brann ståten mörksamt grannt. Karlfeldt Hösth. 13 (1927). — särsk. (mera tillf.) om färg: som ger uttryck åt l. förmedlar sorgsen stämning. (Man) ser .. takmålningarnas figurer .. (i Åtvidabergs gamla kyrka) i de sorgsna folkvisefärger, som medeltida kyrkomålare älskade. TurÅ 1938, s. 94.
4) (numera knappast br.) motsv. SORG 5, 6 a, b: som hyser farhågor (för ngn l. ngt), bekymrad; som hyser omtanke (om ngn l. ngt), mån; som ägnar omsorg åt l. är angelägen (att göra ngt); som bekymrar sig (se BEKYMRA II 2 c β) l. bryr sig (om ngt); särsk. med bestämning inledd av prep. för l. om, betecknande den l. det i fråga om vilken (vilket) ngn hyser farhågor osv.; jfr SORGFÄLLIG 2 o. 3. (Sv.) Wara sorgse om något, (lat.) Satagere. Linc. Tttt 3 b (1640). Medh fåå ordh at upteckia dig, sosom min Son (den Jag ähr aff hiärtadt affectionerat och om hans comportement och renommée sorgse) min mening: Så (osv.). AOxenstierna Bref 1—3: 16 (1642). Jag (gläder) mig aff hiertedt, att Jag sijr dig sorgse, rett och skickeligen sampt försichteligen at arbeta i din Commission. Därs. 18. Hwij will iag då om Werlden sorgse wara / .. När mig strax bör en oundwijklig död. Columbus BiblW G 2 b (1674). (Min fader var) för mitt lif .. öm och sorgse. Humbla Landcr. 20 (1740). (Sv.) vara sorgsen för ngn, (t.) um .. einen besorgt sein. Auerbach 1127 (1913).
1) till 1; äv. konkret(are) om utslag av sådant förhållande osv. Nordforss (1805). Österling Fränd. 2: 67 (1916). Över Rosells ansikte bredde sig dämpad sorgsenhet. Moberg Rosell 94 (1932).
2) till 2. Man fängslas här (dvs. i K. A. Nicanders dikt ”Den heliga veckan i Venedig eller afsked till Italien”) .. af de rörande toner, i hvilka .. (författarens) egen saknad, sorgsen, men midt i all sorgsenhet harmonisk, tonar skär som glasharmonikan. Wirsén i 3SAH 7: 187 (1892).
Spalt S 8940 band 29, 1982