| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRAMSE gram3se2, ngn gg gra3m-, adj. oböjl. o. predikativt ((†) ss. attribut Hagberg Shaksp. 4: 226 (1848: med gramse mod), Kullberg Ariosto 1: 125 (1865: med gramse håg)); förr äv. GRÄMSE; stundom GRAMSEN gram3sen2, attributivt o. predikativt adj.; gramsne, gramsna.
1) (numera i sht i högre l. vitter stil) förtörnad l. förargad l. förtretad (på ngn), ovilligt stämd (mot ngn); stundom: förbittrad, uppretad; förr äv. i förb. med prep. vid, led vid (ngt); numera nästan bl. i uttr. vara (l. bliva l., arkaiserande, varda) ngn gramse l. vara gramse på ngn (för ngt), stundom i uttr. vara gramse över ngt, förr äv. utav ngt. Kan skee at Ioseph är oss gramse. 1Mos. 50: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: hätsk mot oss). 1Mack. 9: 69 (Därs.). Men nu är han gramse effter han skulle them betala til enkian igen. VDAkt. 1680, nr 191. Ond på Geijer har jag .. ingen .. stund varit; men visserligen något gramse. Atterbom (1838) i 2Saml. 11: 10. För träldom rädd, vid lifvet gramse blifven, / Om hämd och seger hon förtviflar re’n. Kullberg Tasso 2: 250 (1860). De voro henne gramse för gods och gull / och för hennes unga kärleks skull. Fröding NDikt. 61 (1894). Wirsén i 3SAH 14: 176 (1899). Föga den vet, / som flinar vid måltid, / om han med gramsne ej glammar. Brate Edda 13 (1913).
2) [jfr sv. dial. grämse samt GRÄMA SIG o. GRÄMELSE] (†) sorgsen, bedrövad; i uttr. vara gramse över (ngn) äv.: sörja (ngn). Hwij skulle wij .. icke begråta och wara gramse öfwer wåra egna (döda)? Phrygius MOlai C 6 b (1608). Verelius 98 (1681: Grämse).
Spalt G 802 band 10, 1929